Ni kanske undrar vad Ken och jag gör på dagarna… Man kan ju inte spela poker hela dagarna. Så vi har börjat spela instrument:

”Jag tror att diskmaskinen vill att du ska sätta på den.”, sa Ken.

Daniel Negreanu är nu åter i Canada. Men där var det inte att bara logga in på PokerStars och börja lira. Daniel fick precis som vem som helst fylla i formulär och vänta på ett samtal från securityn på PS innan han kunde lira första handen. Det tog några dagar så när allt äntligen var klart så var Daniel som ett barn på Julafton och kastade sig in i ett $25-$50 PLO 6 max deep med ante spel. 5 händer senare hade han förlorat hela sin första buy in. Men det sved inte ett dugg då Daniel bara var så lycklig över att äntligen få spela igen. Men han är inte så glad på pokerlagarna i USA…

www.pokernewsdaily.com skriver:

”While talking about being online again, Negreanu offered some words of advice to American online poker pros as to continuing their careers. Offering a little history lesson, Daniel began, “During the Cold War, the “Big, Bad, Communist, U.S.S.R.” was seen as an oppressive regime, while the U. S. represented freedom. Who would (have thought) that, to enjoy the freedom of playing poker online, you’d have to move away from Los Angeles and head to Moscow. That’s just bizarre.” (Writer’s note: Russia’s current gaming laws aren’t that lenient; the country closed all casinos a few years ago except for four “special” gaming zones where poker and casino activities are legal.)

“For those of you who can, I really suggest moving out of the United States to a country that will allow you the freedom to play poker in your underwear,” Daniel continued.

“Canada is a great option, but you could go pretty much anywhere in the world that suits your fancy. It’s time to think about moving to a country that will allow you to do so. If things ever change in the U.S. you can always move back, but at this point, just like being relocated in a “normal” job, you’ve been relocated to any “office” you want outside of the United States.””

Kollar igenom lite gamla klipp och känner att jag ska börja videoblogga lite igen. Det är ju faktiskt trevligt. Nedan är ett klipp från en dag eller två i Las Vegas:

Favorit i Repris:

Dan Thompson heter mannen som gav sig in på att göra poker som en liten tecknad serie. Vet inte om fantasin tog slut eller om det inte blev något intresse då det bara blev fyra remsor… Men det var nog bra att han la ner för det blev faktiskt inte speciellt kul… Dan är nog ingen komiker helt enkelt…

Alla pengar som investeras i Saab går bara till de anställdas löner. Saab kommer aldrig att gå med vinst. Vad är det vissa inte fattar?

Ja det är hemskt för de anställda om fabriken läggs ner men livet är tufft. Nu är det som att folk pumpar in pengar i ett luftslott bara för att folk ska få ha sina jobb kvar. Men det är som att kasta pengarna i sjön. Folk blir av med sina jobb dagligen i hela världen, varför ska vi tycka mer synd om dom som jobbar på Saab?

Bara för att man har varit på samma arbetsplats i 20 år och känner sig trygg så får man bli vuxen och söka ett nytt jobb. Just nu känns det som att de anställda lika gärna kunde få bidrag och sitta hemma. Ingen vill ju köpa bilar från Saab så deras arbete är ju bara kastat i sjön.

”Om det vore mina pengar så hade det varit slut för längesedan.”, skriver en kille på FB.

Ja det är ju så de som har lagt in pengar känner. Så ska regeringen tvingas lägga in pengar där fast det inte kommer att leda till någonting. Bättre att lägga de pengarna på t.ex. äldrevården.

El Ancla har precis öppnat för dagen. Ken och jag sitter och dricker kaffe och beundrar varandra.

Jag fixade ett träd till Ken och mig när jag var i San Pedro i oktober förra året. Ken friade till mig på stranden längre fram i februari tidigare i år, nästan exakt bakom huset som syns på fotot ovan.

Vacker färg på en vacker blomma.

På kvällarna lyser månen mysigt över vår terrass.

Lina har tagit ett roligt kort på sin bebis i en korg:

Fotot fick mig att fantisera om hur det såg ut när han kom hem till Lina första gången

11 september 2001. Jag befinner mig inne på NK i Göteborg med min väninna Emma. Hennes pojkvän ringer och säger att det brinner i New York, att ett plan har störtat… Vi hamnar bredvid några TV-apparater och ser hur ett plan flyger in i det ena tvillingtornet… En stund senare ett nytt plan in i det andra tvillingtornet och det är i samma ögonblick som vi inser att det inte handlar om någon olycka utan terror.

Jag ska åka till Florida den 14 september men kan alltså inte åka nu. Jag vill inte åka. Vad ska jag göra nu. ”Baren” på TV3 börjar den 15 september. Jag ringer Strix Television och säger, ”Jag kommer!” Fyra dagar senare flyttar jag in med de övriga deltagarna i en lägenhet i Gamla stan. 11 september förändrade mitt liv med även om jag befann mig långt ifrån tragedin i New York. Jag älskade att vara i ”Baren” och det är märkligt att jag var med i den omgången för att World Trade Center utsattes för terror… Idag går alla tankar till offren och dess anhöriga 10 år har gått och det känns fortfarande helt overkligt.

”Poliser och brandmän är inte bjudna till 10-årsdagen av 11/9 vid Ground Zero. Borgmästaren hävdar att det inte finns plats för dom. DOM var inte bjudna den dagen år 2001 heller… Dom dök bara upp och gjorde sitt jobb! 343 brandmän, 23 NYPD officerare och 37 Port Authority poliser dog den dagen.”