Jag har varit i Stockholm i tre dagar. Jag verkligen avskyr vädret här. Jag ska inte vara här på vintern egentligen. Men nu är jag här då jag har jobb att göra vilket är kul men min kropp har förvandlats från avslappnad och lugn till stressad och olycklig på 72 timmar. Idag vaknade jag med stickningar i händerna, det kliar på hela kroppen och jag vill inte kliva upp ur sängen. Jag googlade lite på mitt tillstånd och inser att jag har drabbats av Sverige-sjukan: Den Vanliga Sjukdomen

Jag måste skaffa mig rutiner nu under den tid som jag ska vara i Svedala för annars så kommer detta inte att bli skoj. Hur kan man gilla att bo här när det inte är sommar. JAG SPYR!

Här gick jag för bara fyra dagar sedan och nu mår jag blä. Nästa år blir det ingen höst i Svedala för mig.

”Varför sitter Alex och spelar fin?”, tänkte jag när jag såg programmet ”Veckans kanin” igår. Programmet är ju helt uselt. Det dåliga tempot gör att man tappar intresset typ hela tiden. Det var en tjej med som heter Karin Adelsköld som saknade humor fullständigt. Hur f_n kan hon få vara med i Parlementet? Fast med tanke på hur dåligt Parlamentet har blivit så kanske det inte är så konstigt. Veckans kanin är ju ett humorprogram så varför är folk med som inte har någon?

Hans Wiklund är en snäll kille som är duktig men han passar inte heller in i programmet då han inte vill prata om de ”nominerade” kändisarna då han inte vill tala illa om sina vänner. Man kan ju faktiskt driva med sina polare det är vad jag tycker.

Erik Ekstrand var helt okej men den i panelen som var helt klart bäst och ett bra exempel på hur alla i panelen och även programledaren borde vara heter Kristoffer Appelquist. Det är en kille som han som borde vara programledare i showen och inte en tråkig ”kanin”(Alex) som sitter och låtsas att han är fin.

Inslaget med kaninen som följer efter Laila Bagge var riktigt tråkigt. Ett tråkigt program helt enkelt. Jämfört med liknande program i USA med högt tempo och show hela tiden få framstår Veckans kanin som ett program som hör hemma på Öppna Kanalen.

Kristoffer Appelquist är ingen fegis.

Planet mellan Malaga och Stockholm blev försenat men jag är glad att vi kom iväg med tanke på alla plan till Europa som blev inställda. När jag väl är på flygplatsen med packad väska så vill jag bara hem. Vem dök upp i kön om inte den urtvättade gamla tröjan som, som vanligt trängde sig tio meter på tre sekunder. Inte ens ett par med en sex månader gammal bebis kom undan.

På planet gapade några gamlingar om att de inte fick plats med sina väskor. Personalen bad dom att lämna väskorna i gången så att de kunde hitta plats åt dom men icke; gamlingarna sprang omkring och en annan gamling som satt bredvid mig ville klappa till dom. ”Det är ju värre än ett dagis!”, sa hans fru.

Jag bara garvade och tänkte på hur skönt jag hade haft det på solkusten på en plats utan turister. Tog en taxi hem och väl hemma hoppade jag i sängen av glädje över att se Ken som såklart vaknade och var lika glad över att se mig.

”Jag har lust att klappa till honom!”, sa den äldre mannen.

Himlen är blå, solen bränner på mitt ansikte och jag njuter. Just nu sitter jag på torget i San Pedro och tar mig en paus med en go kaffe och lite internet. 2 km från Puerto Banus och 9 km från centrum i Marbella.

Det är lyx att kunna dricka kranvatten och det är ingen höjdare här i Spanien där man gör bäst i att köpa vatten. Men det finns källor i bergen på olika platser där man kan hämta rent och färskt vatten som smakar godis gott.

Jag vet inte vad ni gör klockan 18 på kvällarna men så här gottar sig folk i Marbella på kvällarna. Svårt att förstå att det snart är november.

Caroline föreslog att vi skulle åka till en liten by som Carlos kära mor kommer ifrån. Det lät kanon tyckte jag…sedan pratade fröken Arlycke om ett 300 år gammalt träd uppe i bergen som vi kunde åka och se. Klart att jag ville se det trädet; snacka om ball historia det trädet bär på.

Vi körde upp i bergen och vi åkte och åkte. Jag tänkte att var ligger den här byn egentligen. På vägen mötte vi cyklister och vandrare.

Vi åkte högre och högre upp och efter 25 minuter upp i himlen så frågade jag, ”Men har hans mamma åkt här då upp och ner varje dag?” Caroline tittade på mig och svarade, ”Men vi är inte på väg dit, vi är ju på väg till trädet!”. Vägen var smal och grusig utan staket som skydd utan istället varningsskyltar om stenras.

När jag tittade ut genom bilrutan såg jag bara enorma stup rätt ner för berget. Min kropp fick en nära döden upplevelse och jag började må illa. Det kändes som att bilen skulle rasa ner för stupet hela tiden. Jag bad Carlos att köra långsamt men det hjälpte inte så mycket. Det kändes som att jag hade fastnat i en loop på Magic Mountain. Som att jag hängde upp och ner för alltid och kroppen ville kräkas.

Jag distraherade mig genom att ta lite fina foton och tur var väl det då jag förträngde hela äventyret medan det pågick.

Jag bad Carlos att stanna bilen så att jag kunde kliva ut och då plötsligt kändes allt ganska bra igen. Jag kände mig fri. Vi började prata om att min kropp inte ville åka i bilen mer och när jag såg skylten om att det var 9 km kvar upp för berget så svimmade jag nästan. Jag kommer inte att klara det sa jag och föreslog att de övriga skulle åka upp utan mig. Jag ville gå ner för berget men det skulle väl ta 2000 år…suck.. Ring en helikopter, hämta en cykel vad vet jag…ner måste jag ju.. Jag var för yr för att köra själv så jag bad Caroline att köra långsamt ner.

Vi åkte och åkte och när jag såg vägen ner så kunde jag inte förstå att vi hade åkt upp hela den långa biten på denna smala livsfarliga väg. Jag var helt slut när vi kom ner igen. Det var synd att min kropp reagerade så för jag vill ju verkligen upp till trädet. Men det får bli en annan dag; kanske på en liten fyrhjuling.

Jag började dagen med en morgonpromenad på strandpromenaden med havet och solen som träningslokal. Vädret är helt fantastiskt och jag får passa på att gotta mig och njuta innan det blir dags att åka till kalla Stockholm om några dagar. Där blir det till att klä sig i skidutrustning när man ska ut på powerwalk 🙁

Idag ska vi åka upp till en liten by som är spansk på riktigt. Där bor det inga svennebananer som har flytt Svedalas kyla. Det är så varmt och skönt så det känns som att jag är i Australien  

Vi sitter ute, det är 22 grader. Senorita Arlyckes bjuder på vin från egen gård haha nej men nästan i alla fall. Rioja ligger här i krokarna så det bjuds på kalas från denna vingård. Vi har köpt en grill som vi lagar mat på just nu. Majs, korv och revben. Jag övar på spanska och Carlos tror att jag kommer att kunna prata en hel del om 4 månader; ja det vore ju guld. Jag har lätt för språk. Känns konstigt att kunna prata 3 språk flytande och inte kunna göra sig förstådd men det går bra ändå med mina flygvärdinnehänder och charm.

Enligt Facebook så ska en fotograf ha gått fram till Andreas Weise på Idol igår och sagt, ”Får Anna Dabrowski chans på dig?” Andreas sken tydligen upp som en sol. Det är tur att Andreas vet vart skåpet står då jag redan har en man. Andreas sken nog upp av tanken på att det är precis min humor att hälsa något sådant på skoj; men denna gång var det på fotografens alldeles egna initiativ.

Det är något med Idol och rykten då Ken hamnade på ett löp för fyra år sedan där det stod, ”Idol-Agnes kär i pokermiljonär”. Detta var ju inte sant precis som att jag inte har frågat chans på herr Weise. Jag är ju tillsammans med Ken!

Idag åt vi frukost på ett väldigt mysigt café i Marbella bland apelsinträd och fina hus i gamla stan. Vi gick in i en kyrka några meter från ”apelsintorget”. Kyrkan var enormt vacker och Lionel och jag tände ljus och jag pratade lite med Gud och några änglar. Sedan blev det en promenad på marknaden där jag hörde många svenska röster bland alla kläder och väskor. Själv letade jag efter en rosa sjal att köpa med hem till kalla Stockholm, då min blev stulen igår av två gapiga luder som passade på när jag vände mig om i några sekunder. Helt sick men vad ska man göra. Jag undrar om deras fina väskor också var stulna.