Caroline föreslog att vi skulle åka till en liten by som Carlos kära mor kommer ifrån. Det lät kanon tyckte jag…sedan pratade fröken Arlycke om ett 300 år gammalt träd uppe i bergen som vi kunde åka och se. Klart att jag ville se det trädet; snacka om ball historia det trädet bär på.

Vi körde upp i bergen och vi åkte och åkte. Jag tänkte att var ligger den här byn egentligen. På vägen mötte vi cyklister och vandrare.

Vi åkte högre och högre upp och efter 25 minuter upp i himlen så frågade jag, ”Men har hans mamma åkt här då upp och ner varje dag?” Caroline tittade på mig och svarade, ”Men vi är inte på väg dit, vi är ju på väg till trädet!”. Vägen var smal och grusig utan staket som skydd utan istället varningsskyltar om stenras.

När jag tittade ut genom bilrutan såg jag bara enorma stup rätt ner för berget. Min kropp fick en nära döden upplevelse och jag började må illa. Det kändes som att bilen skulle rasa ner för stupet hela tiden. Jag bad Carlos att köra långsamt men det hjälpte inte så mycket. Det kändes som att jag hade fastnat i en loop på Magic Mountain. Som att jag hängde upp och ner för alltid och kroppen ville kräkas.

Jag distraherade mig genom att ta lite fina foton och tur var väl det då jag förträngde hela äventyret medan det pågick.

Jag bad Carlos att stanna bilen så att jag kunde kliva ut och då plötsligt kändes allt ganska bra igen. Jag kände mig fri. Vi började prata om att min kropp inte ville åka i bilen mer och när jag såg skylten om att det var 9 km kvar upp för berget så svimmade jag nästan. Jag kommer inte att klara det sa jag och föreslog att de övriga skulle åka upp utan mig. Jag ville gå ner för berget men det skulle väl ta 2000 år…suck.. Ring en helikopter, hämta en cykel vad vet jag…ner måste jag ju.. Jag var för yr för att köra själv så jag bad Caroline att köra långsamt ner.

Vi åkte och åkte och när jag såg vägen ner så kunde jag inte förstå att vi hade åkt upp hela den långa biten på denna smala livsfarliga väg. Jag var helt slut när vi kom ner igen. Det var synd att min kropp reagerade så för jag vill ju verkligen upp till trädet. Men det får bli en annan dag; kanske på en liten fyrhjuling.