Jag har suttit och skrivit på min bok i några timmar och både skrattat och gråtit. Det är tungt men det går framåt och det blir bra. Jag vill att den som läser boken sedan ska känna det som jag känner och också skratta och gråta.

På tal om att skratta och gråta så fick jag ett mejl från Margareta Krite; Marcus Krites mamma häromdagen och jag blev så glad, så glad då vi inte haft någon kontakt på länge.

Då kom jag att tänka på den här vackra låten som de spelade på Marcus begravning:

Det är väl klart att man kan ha panikångest utan att veta om det. Sen när man haft det några gånger så talar en snäll doktor om för än att man har det. Jag trodde att jag hade astma när jag var yngre. Jag kunde inte andas; men det var panikångest och det var Dan Malmer som berättade för mig hur jag skulle göra för att bli av med panikångesten när den knackade på. Det bästa är att distrahera sig sa han och det hjälper faktiskt.

Jag får det fortfarande ibland och det är inte så konstigt med tanke på händelser i mitt förflutna. T.ex. Markus Krite, det är sju år sedan han dog men hans död kan fortfarande skapa ångest i mig. Det är bättre nu men förut då trodde jag att alla jag känner skulle dö hela tiden.

Jag har öppnat upp hela mitt hjärta för Ken och han har fått mig att leva igen; utan oro.