Jag har suttit och skrivit på min bok i några timmar och både skrattat och gråtit. Det är tungt men det går framåt och det blir bra. Jag vill att den som läser boken sedan ska känna det som jag känner och också skratta och gråta.

På tal om att skratta och gråta så fick jag ett mejl från Margareta Krite; Marcus Krites mamma häromdagen och jag blev så glad, så glad då vi inte haft någon kontakt på länge.

Då kom jag att tänka på den här vackra låten som de spelade på Marcus begravning:

Jag fotar vackra stunder som denna förtjusande morgon

Jag fotade vackra blommor som Gud givit världens vackraste färg

Jag tog det här fotot från vår balkong igår kväll. Häftigt att se månen på närmare håll än vad man gör i Sverige, för du ser väl hur stor och vacker den är?