Ur mitt fotoalbum.

För alldeles för länge sedan.

Jag förtjänar inte mitt amerikanska medborgarskap.
Jag visste för tusan inte ens att det var Thanksgiving idag. Det fick min amerikanska lillasyster upplysa mig om när vi Facebookchattade för en stund sedan. (Inte min syster i inlägget här nedanför, alltså. Min andra syster. Jag har två egna ljuvliga 93:or.)

Det gör ont att prata med henne.
Hon är fjorton, fyller femton om exakt en vecka. Hon är söt som en sockerbit doppad i chokladsås, har en mamma med stora problem och en pappa – som också är min – som gör sitt bästa för att ta hand om henne. Men han klarar det sådär.

Hon skryter om allt hon gör som hon inte borde. Hon har ångest idag, eftersom hon ska på två Thanksgivingmiddagar – med både sin mammas och vår pappas familjer – och är orolig över att hon ska ”gå upp all vikt som hon lyckats gå ner”.

Nej, jag vet inte om jag vill skriva mer om henne.
Inte just nu.
Hon svider i mig.

Det är Thanksgiving, och hon har verkligen ingenting att tacka mig för. Jag gör ingenting för henne. Hon behöver mig och jag finns inte där.

Kanske förtjänar jag inte mitt systerskap heller.

Min syster Amanda är en liten docka.

Snart får jag pussa henne. I tre veckor. På Barbados.

Det känns så fint.
Läser du det här, syster? I så fall: jag saknar dig.

Sådär, kära vänner!
Nu har mina kära kollegor på Sofis mode varit små änglar igen och lagt upp veckans krönika på nätet.

Så ni som inte har läst den ännu, klicka här.

Den handlar om snatteri. Och jag tycker att den är viktig.

Alltså: Läs. Kommentera sedan här, så blir jag glad och känner mig en smula betydelsefull.
Deal?

Kortkort lugg, linne från Acne, klänning från Johanna Vikman, mina nya strumpor (minns inte vad designern heter) och stövletter från Roberto Durville.
Det har jag på mig idag.

Nu ska jag gå hem och skriva krönika en stund.
LEJTER!

De här strumporna köpte jag också igår.
De är vindröda och stickade och har världens bredaste resår som gör att de faktiskt sitter uppe ordentligt. Och till skillnad från många andra världelösa stayups slutar de inte mitt på låren, utan precis vid troskanten. Perfekt.

(Och vill man kan man alltid köra strumpebandshållare ändå. Så att man känner sig horig och fin och säker på att strumporna inte hasar ner, allt på samma gång. Lite som ett kinderägg.)

Vänta, vad jag politiskt inkorrekt nu? Som skrev ”horig”?
Jag tycker att hormode är fint. I lagom mängd. Helt klart.

Mina nya strumpor är dock inte särskilt horiga. Mer mysiga. Och lite sexy.

Vad är era planer för julhelgen?

Jo, jag vill verkligen veta. Det vill jag. Men jag måste erkänna att den största anledningen till att jag frågar är att jag väldigt gärna själv vill svara på frågan.

Eftersom jag ska spendera julen på Barbados.
Tre veckor i den Västindiska solen tillsammans med familjen.
Så, då fick jag det sagt!

Det ska nog kunna bli en god jul.

Jag shoppar inte längre.
Det har gått månader sedan sist.
Jag tror att jag har glömt bort hur man gör.

Jag gjorde ju allt rätt! Åt en stadig frukost och tog tunnelbanan in till en sådan där amerikaniserad mastodontgalleria som jag älskar. Plockade på mig säkert tjugo plagg inne på Zara, nästan lika många inne på H&M.
Provade, provade, provade. Med intention att köpa, tro mig.
Men allt såg ut som skräp. Mycket satt okej och såg okej ut, men okej var verkligen nyckelordet här. Och jag kunde inte förmå mig att lägga pengar på något som är okej och bara kommer ta upp plats i resväskan.
Så jag sket i alltihop. Köpte en turkos plånbok på H&M eftersom min gått sönder och pengarna legat löst i väskan i en vecka. Och en dvd-box, första säsongen av bästa House M.D.. Det är ju också trevligt. Men det är svårt att ha dvd-boxar på sig.

Men! Men! När jag var på väg ut ur gallerian fick jag panik och sprang in på en dyr liten underklädesbutik och köpte de här ursnygga strumpbyxorna. Så historien fick ett smålyckligt slut i alla fall. Eller något.
Ursäkta, jag är hungrig. Och hög på socker från all varm choklad jag druckit.

Var snälla mot varandra nu så hörs vi senare.

Jag klippte min lugg idag. Lutad över handfatet, som vanligt.
Det blev helt förjävla idiotfult.
Nej, inte ”som vanligt”. För ibland blir det hur snyggt som helst. Förra gången, till exempel. Men nu. Herregud.

Tur att man fick en svart stickad halsduk med inbyggd luva på Veckyrevyns blogg-gala. Den tänker jag bo inuti från och med nu.

Tror ni att håret växer snabbare om man dricker mycket varm choklad? Jag håller tummarna för att det är så. Varför då, undrar ni nu. Jo, eftersom jag dricker nära på enorma mängder varm choklad. Varför då, undrar ni igen – oj, det är verkligen smickrande att ni är så intresserade! Jo, det råkar vara så att för att få tillgång till internet på cafét/baren närmast lägenheten där jag håller till så måste man naturligtvis köpa något. Och allt annat på menyn smakar råttgift.
Alltså: varm choklad it is.
Nu vet ni.

Har någon av er läst krönikan i Sofis Mode, förresten? Säg vad ni tycker i så fall!

Här står jag i startgroparna, redo att skriva ett riktigt saftigt blogginlägg om något jag finner vidrigt och upprörande.
Fradgan sprutar, fingrarna kliar, ögonen rullar.
Och så – pang! – inser jag att det är en krönika.
Jaha.

Visst, det är ju kanon, med tanke på att bra krönikeämnen inte direkt kommer flygande in i munnen på mig varje gång jag gapar.
Men jag tycker synd om bloggen.
Det har jag gjort nästan konstant sedan jag började skriva krönikor i våras.

Den stackarn får ju bara bottenskrapet. Den ytliga skiten.
Min kreativitets soptipp, det är vad den blivit.

Ändå gillar jag den.
Eftersom jag kan skriva vad jag vill. När jag vill. Och lägga upp fula eller konstiga eller tråkiga bilder på vadhelst jag känner för.
Bloggen är min soptipp, och det finns något vackert i det.
Alla förtjänar att ha en egen soptipp. Om inte annat hjälper det till att rensa tankarna.
Det behövs.