”Men kolla hur sjuk jag är då!”

Tyvärr är det svårt att ringa chefen och sjukskriva sig när man livnär sig som frilansjournalist, så efter min spyturné var det bara att krypa ihop i soffan och skriva ihop ett utkast till krönikan som ska lämnas in imorgon.

Mina första utkast är aldrig särskilt bra, så inte heller detta, men jag har en känsla av att det kan bli något av krönikan efter en sisådär fem ordentliga ombearbetningar. Som vanligt.

Det var kanske lika bra att min Grey’s Anatomy-säsong tog slut i morse. Nu har jag verkligen inte något annat att göra än att jobba, inte ens om jag skulle vilja. Jobba och spy. Spy och jobba. Och spy. Och jobba.

Damn you, delicious pancakes!

Jag har mått lite illa den senaste veckan.
Magkatarr-illa. Sådär så att spärren mellan magsäcken och matstrupen inte riktigt funkar, vilket gör att magsyran helt enkelt kommer upp i munnen (jag antar att det är det som kallas ”sura uppstötningar”).

Igår var jag på restaurang, beställde in pasta med serranoskinka och champinjoner, och när jag fått in maten insåg jag att jag skulle kräkas om jag åt en enda tugga. Jag vågade inte möta servitrisens blick när hon bar in tallriken i köket igen, lika full som när hon ställt den framför mig.

I morse var hela saken glömd, jag mådde ganska bra och bestämde mig för att grädda pannkakor.
Efter sex pannkakor med hallonsylt och nästan en liter mjölk var det kört.
Jag rusade in på toaletten och kräktes.
En stund senare var det dags igen.
Kontenta: Idag är ingen bra dag.

(Fast jag gillar inte att tänka på mitt hälsotillstånd som ”magkatarr”.
Det låter så… självförvållat.
Jag föredrar att tänka att jag fått en släng av maginfluensa.)

Inget händer här.

(Sandra är en av dem som var på den där häftiga hemmafesten ”alla” skriver om. Fast just här är hon fin på ELLE-galan.)

På ungefär alla bloggar skrivna av Stockholms innecrowd dyker det just nu upp bilder från en viss hemmafest i lördags.

Jag är så fascinerad över att så många av er verkar ha så oerhört många vänner.

Själv känner jag nästan ingen. När jag och en vän satt och pratade om vilka som skulle komma på våra hypotetiska möhippor och svensexor häromkvällen blev det pinsamt tydligt att min vänskapskrets lätt går att räkna på två händers fingrar.
Ännu värre är det att jag ofta kallar folk för ”mina vänner”, när de egentligen inte är mer än ytliga bekanta som jag råkar tycka väldigt mycket om. Som för att inbilla mig själv att jag har fler vänner än jag egentligen har.

Nåväl. Ni som ändå är mina vänner är värda mer än livet själv.
Men ni kan fanimej inte ens fylla upp ett rum med era små kroppar.
Spinkiga jävlar.

Kom igen. Jag kan väl inte vara den enda som föredrar att läsa böcker vars omslag matchar min väska?

Det är viktigt, det här med att matcha. Har jag hört. Viktigt. Tyder på stilkänsla och klass. Japp. Nu vet ni.

Här, mina vänner, följer en lång och irriterad beskrivning av min lördag.

Jo. I lördags var jag i Berlin och fotograferades för en designers lookbook.
Det hela var ett skämt.
Okej, jag har gjort en del jobb som inte känts hundra. Där kläderna varit felsydda, studion liten och skitig och makeupartisten kletat mascara över hela min kind och försökt sminka över med concealer istället för att torka bort det svarta.
Men det här.
Urtråkiga men okej kläder (”business clothes”), trevlig och inte helt värdelös sminktjej, rar designer, prydlig studio i ett universitet långt utanför stan. So far, so good.
Men sedan.
Tre timmar efter att fotografen börjat ställa in ljuset hade vi fortfarande inte tagit en enda bild. Jag stod på en svart fond i tolvcentimetersklackar och höll god min; designern och fotografen diskuterade högljutt på tyska och jag fattade naturligtvis inte ett ord (läste franska och spanska på gymnasiet, fattar ”ich leibe dich” på tyska, och tro mig – just de orden sades aldrig).
Till slut tackade fotografen för sig. Och gick.
Det visade sig att han inte hade en aning om hur man 1) ställer in skärpan, 2) ändrar ISO-tal, 3) ändrar slutartiden. Så de testbilder han tagit under tre timmar visade helt enkelt lite överexponerat sudd.
Designern bjöd på pastasallad och förklarade att hon skulle försöka få tag i en annan fotograf.

”This photographer… Who left… You didn’t see any of his photos before?”
Undrade jag.
”Yes, I did”, svarade hon. ”They were not very good.”
Okej.
En timme senare dök en trevlig snubbe i orange fleecetröja upp med en kameraväska slängd över axeln. Vi fotade hela kollektionen på ett par timmar. Han laddade in bilderna i datorn, och förkunnade glatt, ”I think some are in focus!”
Vilket var en rätt fantastisk bedrift, menade han. Eftersom han aldrig satt sin fot i en fotostudio förut. Eftersom han lånat kameran av sin polare som brukade fota när hans hårdrocksband hade spelningar.
Okej.

Låt oss klargöra en sak: Jag fick alltså inga pengar för den här plåtningen. Jag gjorde den för att visa agenturen att jag är en härlig tjej som gärna gör jobb för, eh, konsten, och eftersom jag ändå hade ett annat jobb i Berlin dagen därpå (”bläckfiskjobbet”, mer om detta senare). Poängen var att jag skulle ”få bilder”. The oldest trick in the book för att få modeller att jobba gratis.
Problemet är att de bilder jag tar på mig själv i spegeln är ”proffsigare” än de bilder killen i fleecetröjan tog.
Men vem vet? Ett par stycken av de 3400 bilder han tog under lördagen var ju faktiskt skarpa.
Dåså.

Det som irriterar mig något alldeles vansinnigt med allt det här är att jag känner mig så jäkla patetisk.
Här går jag och sajnar upp mig på en agentur efter över tre år som före detta, avdankad. Inbillar mig att agenturen är bra, seriös (och de är ju så trevliga!).
Och så skickar de mig på det här. Med en låtsasfotograf som jobbar som försäkringssäljare och frågar ”have you ever shot with a professional photographer?”. I en skola, lokaliserad en och halv timmes pendeltågsresa utanför Berlin.
Vad hade jag förväntat mig?
Jag är 25 år gammal, har tragglat med modelljobb i snart halva mitt liv. Trots att jag inte är rätt byggd, trots att jag aldrig ”breakat”.
För hur länge sedan blev detta pinsamt?
Nej, svara inte.

Hade jag inte fått plåta med en fotograf som fotat Vogueomslag dagen därpå hade jag nog tackat för mig.
Tvingat mig själv att inse att modelltramset inte är min grej längre. Överlåtit det åt kidsen med piprensarben och midjor man kan nå runt med båda händerna.
Men nix. Jag tänker inte ge upp. När allt funkar så gillar jag det här. Pinsamt eller inte. Tragiskt eller inte.
I’m no quitter.

Smink-Jasmina hade aldrig hållit i en systemkamera förut. Hon var ungefär lika duktig på att ställa in skärpan som dagens två fotografer. Nej, förlåt. Bättre.

God eftermiddag.

Vet ni vad? Jag har insett att det är rätt negativt att inte ha internet när man är bloggare. (Ja, jag vet, jag är nästan skrämmande klarsynt och intelligent ibland.)
Eftersom jag måste leta upp internetcaféer varje gång jag vill lägga upp ett inlägg blir det obönhörligen så att inläggen kommer att läggas upp klumpvis. Om ni kan leva med det så kan jag det.

Just nu sitter jag på ett litet café som serverar sin ”varma” choklad ljummen, har halvdöda kaktusar på borden och spelar eurodisco i högtalarna. Men internet, det har de minsann. Så nu blir det hetssurfande i ett par timmar.
Jag ska skriva nästa krönika, men först måste jag uppdatera mig på allt intressant som hänt i världen. Kanske har Lindsay bytt hårfärg, eller så.

WALL-E gick på så dåliga tider i kväll. Istället blir det en klassisk dinnerandamovie-date, med käk på fancy italienare och Taxi Driver på sen kvällsbio (jo, man kan se filmer från 1976 på bio. Om man vet var man ska leta).

Vi ses här imorgon igen. Var snälla mot er själva och varandra.
Tjing!

(Min vackra vän Hanna, plåtad på min före detta vind.)

Det här blev jag väldigt glad över.
Att vara ett fynd är härligt. Jag känner mig lite som en jäkligt snygg klänning från Katja of Sweden som säljs på Myrorna för fyrtio spänn.

Resumé-Linus skriver bland annat:

”Men det är fortfarande ett stort problem att allt för många modeskapare skapar kläder för en idealkvinna som få kvinnor kan leva upp till. Det är bara ett av många problem med modeindustrin.”

Ja, modeindustrin har många problem. Överväldigande många. Självklart kommer jag att ta upp flera av dessa problem; förmodligen till leda.
Men min krönika (som jag är väldigt glad att så många av er – däribland Linus – verkar uppskatta) ska framför allt ses som en påminnelse om att mode inte är all bad.
Vi som skulle kalla mode ett av våra ”intressen” är inte bara hjärntvättade idioter som dras till branschen trots alla uppenbara minus.
I modet finns också någonting fantastiskt.
Kreativt, mäktigt, vackert, magiskt.
Den möjlighet att ta makten över våra egna kroppar, som jag skriver om i dagens krönika, är bara ett av alla exempel på detta fantastiska.
Det kommer jag också att fortsätta att ta upp i mina krönikor.