Beautifulones

en blogg skriven av Annika Marklund

Arkiv för tagg modell

- Sida 1 av 1

Not good enough.

av Annika Marklund


Fånigt leende i väntan på förvandling.


Linda Gradin, redo att sätta igång…


…sådär, nu börjar det minsann likna något.


Färdig!
Nya, fina spetsklänningen följde med på plåtning. Som moraliskt stöd.

I fredags morse släpade jag iväg till Aftonbladet för ännu en Sofis mode-plåtning. Deras modereportage är i stort sett de enda modelljobb jag gör numera, och de är alltid lika roliga – fina kläder och ett otroligt trevligt och härligt team. Fredagens plåtning blev, tyvärr, lite av ett undantag. Som bekräftar regeln, då.
Jag var helt enkelt för trött, för okoncentrerad. Kände inte att jag bidrog med någonting framför kameran. Så snart jag kände att jag kanske började komma in i det avbröt vi för att byta om och gå vidare med nästa bild.

Visst, det låter patetiskt. En modell med prestationsångest. Men vafan, det är ett jobb som alla andra performaceinriktade yrken. Det gäller att vara närvarande, kreativ, att leverera. Och har man minsta antydan till perfektionism i sig svider det att inte göra bra ifrån sig.

Oh well. Man är inte alltid på topp. Och just nu är jag i allra högsta grad i en period där jag befinner mig närmare botten än toppen. Med tanke på allt som hänt vore det kanske konstigt om det vore tvärtom.

Taggar mode, modell, sofis

Kurvor och lögner.

av Annika Marklund

Ååh! Nu blev jag glad, minsann.
Aftonbladet har skrivit ihop en artikel utifrån min krönika. Eller, jag vill åtminstone smickra mig med att krönikan var katalysatorn – jag citeras i alla fall, och artikeln bygger på min slutsats i krönikan.
Så den tycker jag alltså att ni definitivt ska gå in och läsa.
Och väldigt, väldigt gärna länka till från era bloggar.
För jag anser att det här är oerhört viktigt.

Det som smärtar mig mest när jag läser artikeln är den del där Daisy själv citeras. (Jag hade gärna haft med även det spåret i krönikan, men det hade dels inte fått plats, dels blivit för spretigt.)

”Jag är extremt stolt över att vara två storlekar större än de flesta andra modeller”, säger Daisy Lowe.
Jag har själv sagt liknande saker under mina år som modell.
Det gör jag fortfarade ibland.
Skillnaden mellan nu och då, och skillnaden mellan mig och Daisy, är att jag nu har mått som bevisar mitt påstående.
Daisy, däremot, har bara skev kroppsuppfattning. Otroligt förståeligt, speciellt med tanke på all uppmärksamhet hon får på grund av att hon ”inte är smal”.
Men de har fel, och hon har fel.
Daisy är nästan tio centimeter mindre än jag över höfterna – trots att hon är ett par centimeter längre – och har samma storlek som de allra flesta modeller. Ja, bortsett ifrån de smalaste, sjukaste.
De modeller Daisy jämför sig med, alltså.
Och det är inte okej.
De sjuka, på gränsen till döende, kropparna får inte bli
det normala smala.

Alla som kan stå på benen utan att svimma av undernäring får inte börja kallas kurviga. Om Daisy är kurvig antar jag att jag är fullt normal på gränsen till mullig, och alla som har över storlek 38 lider av fetma.

Som sagt.
Inte okej.

Men det är precis dit alla som skriver lyriskt om Daisys kurvor – lögner hon själv alldeles tydligt börjat tro på – driver oss.

Lova att inte bli en av dem som går på skitsnacket.

Jag vill ha en egen Johanna Vikman.

av Annika Marklund

Nyss hemkommen.
(Eller, jag har ätit en hamburgare framför Dharma & Greg också. Men nästan nyss hemkommen.)

Imorse blev jag upphämtad med taxi och körd till en studio i Södra Hammarbyhamnen. Det var nämligen dags för min andra plåtning för Johanna Vikman, den här gången för hennes nya höst/vinterkollektion (som alltså kommer i butik nästa höst).

Dagen spenderades sedan i helt sanslöst underbara kläder framför Camilla Sjödins kamera, och bilderna blev fenomenala. Den största anledningen till det strålande resultatet var väl antagligen teamets kompetens, men jag vill tro att det också har att göra med att alla i gänget är så oerhört trevliga och stämningen så god.

Här ovanför ser ni i alla fall hur jag såg ut under fotograferingen. Tack vare fina Natalie som mejkade urtjusigt och gav mig en flott backslick.

Nu äter jag godis och cashewnötter och funderar på om det kanske är läge att gå och lägga mig. Speciellt som jag nu skrivit det tråkigaste och mest menlösa blogginlägget någonsin. Men vad tusan – det var en bra dag. Allt flöt på, alla var rara och härliga, och jag fick träffa världens finaste femmånadersbebis Hedda.
Jag har liksom ingenting att klaga på.
Och jag håller dessutom på att svimma av trötthet.
Ha överseende.

Om att inte ge upp. Trots att det kanske var dags för rätt länge sedan.

av Annika Marklund

Här, mina vänner, följer en lång och irriterad beskrivning av min lördag.

Jo. I lördags var jag i Berlin och fotograferades för en designers lookbook.
Det hela var ett skämt.
Okej, jag har gjort en del jobb som inte känts hundra. Där kläderna varit felsydda, studion liten och skitig och makeupartisten kletat mascara över hela min kind och försökt sminka över med concealer istället för att torka bort det svarta.
Men det här.
Urtråkiga men okej kläder (”business clothes”), trevlig och inte helt värdelös sminktjej, rar designer, prydlig studio i ett universitet långt utanför stan. So far, so good.
Men sedan.
Tre timmar efter att fotografen börjat ställa in ljuset hade vi fortfarande inte tagit en enda bild. Jag stod på en svart fond i tolvcentimetersklackar och höll god min; designern och fotografen diskuterade högljutt på tyska och jag fattade naturligtvis inte ett ord (läste franska och spanska på gymnasiet, fattar ”ich leibe dich” på tyska, och tro mig – just de orden sades aldrig).
Till slut tackade fotografen för sig. Och gick.
Det visade sig att han inte hade en aning om hur man 1) ställer in skärpan, 2) ändrar ISO-tal, 3) ändrar slutartiden. Så de testbilder han tagit under tre timmar visade helt enkelt lite överexponerat sudd.
Designern bjöd på pastasallad och förklarade att hon skulle försöka få tag i en annan fotograf.

”This photographer… Who left… You didn’t see any of his photos before?”
Undrade jag.
”Yes, I did”, svarade hon. ”They were not very good.”
Okej.
En timme senare dök en trevlig snubbe i orange fleecetröja upp med en kameraväska slängd över axeln. Vi fotade hela kollektionen på ett par timmar. Han laddade in bilderna i datorn, och förkunnade glatt, ”I think some are in focus!”
Vilket var en rätt fantastisk bedrift, menade han. Eftersom han aldrig satt sin fot i en fotostudio förut. Eftersom han lånat kameran av sin polare som brukade fota när hans hårdrocksband hade spelningar.
Okej.

Låt oss klargöra en sak: Jag fick alltså inga pengar för den här plåtningen. Jag gjorde den för att visa agenturen att jag är en härlig tjej som gärna gör jobb för, eh, konsten, och eftersom jag ändå hade ett annat jobb i Berlin dagen därpå (”bläckfiskjobbet”, mer om detta senare). Poängen var att jag skulle ”få bilder”. The oldest trick in the book för att få modeller att jobba gratis.
Problemet är att de bilder jag tar på mig själv i spegeln är ”proffsigare” än de bilder killen i fleecetröjan tog.
Men vem vet? Ett par stycken av de 3400 bilder han tog under lördagen var ju faktiskt skarpa.
Dåså.

Det som irriterar mig något alldeles vansinnigt med allt det här är att jag känner mig så jäkla patetisk.
Här går jag och sajnar upp mig på en agentur efter över tre år som före detta, avdankad. Inbillar mig att agenturen är bra, seriös (och de är ju så trevliga!).
Och så skickar de mig på det här. Med en låtsasfotograf som jobbar som försäkringssäljare och frågar ”have you ever shot with a professional photographer?”. I en skola, lokaliserad en och halv timmes pendeltågsresa utanför Berlin.
Vad hade jag förväntat mig?
Jag är 25 år gammal, har tragglat med modelljobb i snart halva mitt liv. Trots att jag inte är rätt byggd, trots att jag aldrig ”breakat”.
För hur länge sedan blev detta pinsamt?
Nej, svara inte.

Hade jag inte fått plåta med en fotograf som fotat Vogueomslag dagen därpå hade jag nog tackat för mig.
Tvingat mig själv att inse att modelltramset inte är min grej längre. Överlåtit det åt kidsen med piprensarben och midjor man kan nå runt med båda händerna.
Men nix. Jag tänker inte ge upp. När allt funkar så gillar jag det här. Pinsamt eller inte. Tragiskt eller inte.
I’m no quitter.


Smink-Jasmina hade aldrig hållit i en systemkamera förut. Hon var ungefär lika duktig på att ställa in skärpan som dagens två fotografer. Nej, förlåt. Bättre.

Bläckfiskbonding

av Annika Marklund

Jag introducerade Gustav redan igår.
Han är, som ni ser, bläckfisk. En död och dyr sådan.
En riktig delikatess.

Han spenderade en timme på mitt huvud igår.
Jag var iklädd svart kroppsfärg, tejp, plastfolie, jeans och bläckfisk.
(Fan, vilken dagens outfit-bild det hade blivit.)

Man skulle kunna påstå att jag såg ut som en karaktär ur The Ring/The Grudge/valfri annan skräckfilm. Men med bläckfisk på huvudet.


Söndagsfin!

Varför Sofis mode?

av Annika Marklund

Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle flytta min blogg från blogg.se.
Genom åren har det droppat in en del bra och en del sämre erbjudanden, men inget jag övervägt. Jag har trivts med allt som det varit, helt enkelt. Dessutom är jag en riktig vanemänniska som har svårt för alla typer av förändringar.
Men nu känns det rätt.

Första gången jag kom i kontakt med Sofis mode-gänget var i februari när jag plåtades som hippietjej för ett modereportage.
Det var en av de smidigaste fotograferingar jag någonsin gjort, och definitivt den trevligaste stämningen någonsin. Speciellt eftersom jag för första gången inte behövde oroa mig för att vara för ”gammal och fet”. Jag insåg att det kunde vara sanslöst roligt och inte alls ångestfyllt att modella när alla äckliga, ohälsosamma utseendekrav var ute ur ekvationen.
Och det blev fler gånger. Lite after beach, axelfokus och lady in red. (Och nya bilder kommer ut om en vecka. Maskulint mode. Jag har fått tjuvkika, de är fantastiskt fina.)

Jag älskade tjejerna på Sofis mode första gången jag träffade dem, och när jag fick erbjudandet att börja skriva krönikor varje vecka var det inget snack om vad jag skulle svara.

Idag kommer den första krönikan ut, och sedan följer en ny varje måndag. Jag hoppas verkligen att ni kommer att gilla dem.

Att bloggen fick hänga med till Sofismode.se kändes helt naturligt. Samma innehåll, ny adress. En ny start.

Det kan jag behöva.

Jo, just det! Varför just Sofis mode?

1. För att de som jobbar här är fantastiska människor. Trevliga, smarta, tillmötesgående, godhjärtade och avslappnade.
Sådana människor vill jag omge mig med.
2. Bloggen flyttas alltså på grund av att jag är ny krönikör i tidningen. Att jag vill skriva just i Sofis mode handlar förstås inte bara om att Sofis mode-gänget är så fina. Utan också om att det är skönt att ha en målgrupp och en riktlinje. I Metro var målgruppen ungefär ”alla som läser Metro på väg till jobbet”. I Sofis mode handlar det främst om unga kvinnor (jag tänker mig att de är mellan 15 och 35, vet inte hur den tänkta målgruppen ser ut) som har mode som ett gemensamt intresse. Det gör det betydligt lättare att välja vilka ämnen jag ska skriva om.
3. Att jag nu skriver krönikor varje vecka, istället för varannan, gör att jag helt enkelt får in en mycket bättre rutin vad gäller krönikorna. Jag får ett bättre flyt i skrivandet. Så enkelt är det.
4. Jag gillar kvällstidningar. Min mamma skriver krönikor i Expressen, och för att skapa lite familjedrama är det naturligtvis mer lämpligt för mig att skriva för konkurrenten.
5. I vilken annan tidning skulle jag både få skriva krönikor, blogga och vara modell? Haha.

Jag är säker på att jag kommer att trivas här.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Sebastian Laneby och Emil Berglund
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB