På tal om streetstyle.

(Alla bilder är från The Sartorialist.)

Åh, hallå! Nya Sofis mode är ute, ju.
Veckans krönika är en kärleksförklaring till streetstyle. Den borde ni läsa.

Det här håller ju inte.
Lika bra att jag packar väskan och drar till Barbados istället.

Ja, jag är lite besatt, det är sant. Men jag kan liksom inte fatta att jag ska få vara i solen i tre veckor. Bara pussa på familjen, gå promenader, skriva i lugn och ro.

Sen finns det förstås en och annan jag kommer att längta efter.
Med betoning på en.

Sedan i lördags vet jag att paljettklänning + foto med blixt = snygga vita pigmentfläckar.

Det var dagens lektion, det.

Jo, förresten så är jag hemma nu. I Stockholm. I lite mer än ett dygn.
Jag ska städa, tvätta, packa, skriva krönika, luncha och – förhoppningsvis – hämta en bikini som ska göra mig femtiotalsfinast på Barbados. Men först ska jag sova och oroa mig för någon jag tycker om.

Jag är så vidrigt trött.
Och mår så illa.

Jag vill verkligen, verkligen inte åka hem från Paris.

Men det är precis vad jag måste göra. Precis nu. Precis.

Sista kvällen i Paris.

Först: jobb. Skriva Sofis mode-krönika och skicka in den.

Sedan:
Paljettklänning.
Hummer och rödvin (jodå, det funkar ihop), nattlig promenad.
Några öl på uteservering.
Bråk på hotellrummet.
Bli sams igen.

Mer än så krävs det inte för en fulländad sistakväll.

Enligt den här statistiken tycker alltså fem av hundra brittiska män att min frisyr är het.
Vilket är ganska rättvist, med tanke på att jag tycker att fem av hundra brittiska män är heta.

Jag vet, det var en överdrift. Men jag är på ett generöst humör just ikväll. För jag har just ätit varm baguette (med parmaskinka och mozzarella) och crèpes med socker i hotellsängen. Hade jag varit en katt hade jag spunnit så att hela rummet vibrerat.

Vaknar. Klickar mig in på Aftonbladet.se.
Möts av detta.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte är smickrad.
Tack. Tack. Tack!
Utan er hade inget av detta varit möjligt.

Klockan är kvart i fem och jag är tillbaka på hotellrummet.

Kvällen har varit legen-waaait for it-dary.
En sådan kväll man minns. För att uttrycka det milt.
Svindyr, vansinnig, och alldeles…
Ja, ni hajar.
Men för er som inte gör det:
Alldeles underbar.

Lördagseftermiddag på hotellrummet i ett regngrått Paris.
Snart kväll.

Lättsaltade chips och italiensk varm macka med parmaskinka och soltorkade tomater agerar frukost. Den äts i sängen.
Håkan Hellström sjunger ur högtalarna från en av två likadana MacBooks.

Vad jag bryr mig om nu
är att från samma säng
lyssna till samma regn.