Natt, nej, morgon.
Att ligga i en lagom mjuk säng i Paris med en lagom mjuk hand i sin och kolla på tidernas bästa ungdomsserie på dvd.
Sämre än så kan man ha det.

Däremot är jag inte helt säker på att man kan ha det bättre.

En alldeles fantastisk dag, följd av en ännu mer fantastisk kväll.
Det var allt för stunden.

Det är sällan jag tänker att
om ni inte fattar kan ni dra åt helvete
då förtjänar ni ändå inte att förstå.

Men.
När jag ser den här trailern. Då tänker jag så.

Och ibland är den pubertalt förtvivlade känslan den enda sanna.

Vilken jäkla klyscha det är att jag föll handlöst för Montmartre.
Husen, gatorna, restaurangerna, barerna, människorna. Hell, jag gillade till och med porrkvarteren.

Det blev en ganska oprententiös middag och sedan en öl (den var billigare än colan jag drack tidigare under dagen) uppe på berget, nära Les Deux Moulins (där jag naturligtvis ville tillbringa kvällen, men det hade möjligen fått klyschbägaren att rinna över, enligt mitt sällskap). Sedan iskall nattpromenad i jakt på tandkräm (man kan inte komma ihåg att packa allt).

Vad är dealen med att man utan undantag luktar död hund i käften efter flygresor? Den som förklarar det för mig har min eviga tacksamhet.

Jag glömde dessutom att packa usb-sladden till kameran, så om jag inte råkar gå förbi någon datorbutik är risken stor att jag får vänta med att lägga upp bilder tills på måndag. Förhoppningsvis kan ni leva med det.
Något säger mig att ni har bättre saker för er i helgen ändå än att gråta över bristen på vackra Parisvyer i min blogg.

Nu ska jag borsta tänderna med min nya, svindyra tandkräm. Och sedan ska jag sova.
Ungefär som de flesta andra kvällar.
Men just i natt är det skillnad.
För jag är i Paris. För första gången.
Det kan aldrig någonsin bli första gången igen.

Ååh! Nu blev jag glad, minsann.
Aftonbladet har skrivit ihop en artikel utifrån min krönika. Eller, jag vill åtminstone smickra mig med att krönikan var katalysatorn – jag citeras i alla fall, och artikeln bygger på min slutsats i krönikan.
Så den tycker jag alltså att ni definitivt ska gå in och läsa.
Och väldigt, väldigt gärna länka till från era bloggar.
För jag anser att det här är oerhört viktigt.

Det som smärtar mig mest när jag läser artikeln är den del där Daisy själv citeras. (Jag hade gärna haft med även det spåret i krönikan, men det hade dels inte fått plats, dels blivit för spretigt.)

”Jag är extremt stolt över att vara två storlekar större än de flesta andra modeller”, säger Daisy Lowe.
Jag har själv sagt liknande saker under mina år som modell.
Det gör jag fortfarade ibland.
Skillnaden mellan nu och då, och skillnaden mellan mig och Daisy, är att jag nu har mått som bevisar mitt påstående.
Daisy, däremot, har bara skev kroppsuppfattning. Otroligt förståeligt, speciellt med tanke på all uppmärksamhet hon får på grund av att hon ”inte är smal”.
Men de har fel, och hon har fel.
Daisy är nästan tio centimeter mindre än jag över höfterna – trots att hon är ett par centimeter längre – och har samma storlek som de allra flesta modeller. Ja, bortsett ifrån de smalaste, sjukaste.
De modeller Daisy jämför sig med, alltså.
Och det är inte okej.
De sjuka, på gränsen till döende, kropparna får inte bli
det normala smala.

Alla som kan stå på benen utan att svimma av undernäring får inte börja kallas kurviga. Om Daisy är kurvig antar jag att jag är fullt normal på gränsen till mullig, och alla som har över storlek 38 lider av fetma.

Som sagt.
Inte okej.

Men det är precis dit alla som skriver lyriskt om Daisys kurvor – lögner hon själv alldeles tydligt börjat tro på – driver oss.

Lova att inte bli en av dem som går på skitsnacket.

I natt sov jag en sisådär två-tre timmar.
Det räcker inte långt för mig.
Så det första jag gjorde när jag kom till hotellet – okej, näst efter att jag kollat att det fanns trådlöst nät i rummet – var att byta om till nattlinne och lägga mig och vila.
Eller, ja, surfa.

Nätet härinne är ljuvligt. Jag har suttit på mitt mobila 3-nät hela veckan (eftersom Bredbandsbolaget och Inkasso stängt av mitt bredband), där en sida laddas på tio minuter, så det här är som att dö och komma till bredbandshimlen.

Men nu ska jag lägga mig och sova i en timme, sedan blir det middag någonstans i Montmartre.

Jag måste säga att jag har det lite för bra.
Snabbt trådlöst bredband, mat och kärlek.
That’s all you need, kids.
That’s all.

Tack för Paristipsen, förresten! Kanon! Kom gärna med fler idéer.
Jag kan göra precis vad jag vill här. Problemet är att jag inte riktigt vet vad det är jag vill göra. Jag vill mest gå omkring i staden och titta på folk och hus.
Det var då själva fan vad gammal jag blivit.

Jag är framme.
Betalade precis 125 kronor för en cola light och en toast.

Nu ska jag leta upp hotellet i Montmartre. Så länge tycker jag att ni kan läsa min krönika som nyss lades upp på nätet. Den är bra. Tycker jag, i alla fall. Säg gärna till om ni håller med.

Alla mina kära Parisexperter där ute, kom gärna med tips! Jag stannar tills på måndag morgon – vad får jag inte missa?

Au revoir, mes chéries!

(Japp, skolfranskan är… på topp.)

Nu är jag lite sen till Skavstabussen.

Well, må så vara.

Jag kunde ju inte åka utan att lämna er med det ljuvligaste Paris någonsin haft att erbjuda.

Nu, mina kära vänner och alla ni andra som bara klickar in här för att jag ligger på Aftonbladet Bloggs startsida – nu åker jag till Paris.

Jag har aldrig varit i Paris.

Om några timmar kan jag aldrig mer säga den meningen utan att ljuga.

Reseklädsel: Blus från Forever 21, skärp, kjol och tights från H&M. Svårare än så är det inte. Men jävlar vad jag ska gå klädd i basker.

Ikväll kilade jag över till min vän och tillika nya granne Sofia på tebjudning i syfte att beundra hennes vidunderligt härliga lägenhet.
Hon bjöd på blåbärste och kakor som hypades av de andra gästerna som de ”överlägset godaste kakor” de någonsin ätit. (”En kaka i två skikt, ett överlager av toscakaka och ett underlager av kladdkaka. Det bästa av två världar.”)

Själv hade jag just satt i mig två förrätter (friterade tigerräkor på spett med jordnötssås och Tom Kha Gai-soppa), varmrätt (stekt ris med räkor) och efterrätt (friterad banan och vaniljglass) på Hang Chow Mongolian Barbecue (eh, alltså, mamma var på snabbvisit i stan och bjöd), så jag höll mig till kanderade russin och en och annan chokladboll.

Nåväl, nog om kakorna. Och thaikäket.

Poängen med inlägget är denna:
En vän som planerar att hyra ut sin lägenhet delgav oss andra att tjejen som stod högst på hans lista är så kallad utvikningsmodell. Alltså flockades vi naturligtvis runt datorn för att kolla in damen i fråga på Moore.se, Finest.se – och Stureplan.se.
När vi klickade in oss på den sistnämnda sidan möttes vi av ett ansikte jag känner alltför väl.
Ja, mitt eget. Natürlich.
(Dessutom en av de fulare bilder jag sett av mig själv.)

Det visade sig att sajtens unge chefredaktör Herr Viktor Barth-Kron satt mig på fjärde plats på Stureplans Innelista.
Det tyckte jag var fint av honom.
Speciellt som han skrev att jag har ”stans skarpaste linjallugg”. Det är nog fanimej den finaste komplimang jag någonsin fått.

Ja, och så menade han att jag är begåvad. Det var också fint.
Sedan var jag glad i minst tjugo minuter.
Äh, okej. Jag är fortfarande glad. Stans skarpaste linjallugg! Det ni!

Nu ska jag packa. För om sju timmar åker jag till Paris.

Paris.