Tänk.
Att det här lilla underverket är min syster.
Som börjar bli så stor.

Nej, jag vet.
Det är inte jag på bilden.
Idag laddar jag upp bilder som inte alla föreställer mig.
Bara för att de är vackra och för att jag vill dela dem med er.
Jag hoppas att ni inte dör av chocken.
Jag gillar ju er.
Trots att ni inte verkar gilla att kommentera.

För att det här är vackert.

Hon som tagit bilderna i inlägget här nedanför, och som plåtade mig igen igår, heter Camilla Sjödin.
Hon ser ut såhär när hon klättrar omkring för att slänga in nya cd-skivor i stereon:

Designern själv, fröken Johanna, och vår vackra make up-artist Natalie var svårare att fånga på bild. Men jag försökte i alla fall:

Från förra Johanna Vikman-plåtningen.

Foto: Camilla Sjödin

Igår.
Stenhård, sci-fi-inspirerad åttiotalsbabe.

Idag.
Makes all the girls get down anno 1996.
Gives Nick Carter some competition when makes the ladies go crazy.

Nyss hemkommen.
(Eller, jag har ätit en hamburgare framför Dharma & Greg också. Men nästan nyss hemkommen.)

Imorse blev jag upphämtad med taxi och körd till en studio i Södra Hammarbyhamnen. Det var nämligen dags för min andra plåtning för Johanna Vikman, den här gången för hennes nya höst/vinterkollektion (som alltså kommer i butik nästa höst).

Dagen spenderades sedan i helt sanslöst underbara kläder framför Camilla Sjödins kamera, och bilderna blev fenomenala. Den största anledningen till det strålande resultatet var väl antagligen teamets kompetens, men jag vill tro att det också har att göra med att alla i gänget är så oerhört trevliga och stämningen så god.

Här ovanför ser ni i alla fall hur jag såg ut under fotograferingen. Tack vare fina Natalie som mejkade urtjusigt och gav mig en flott backslick.

Nu äter jag godis och cashewnötter och funderar på om det kanske är läge att gå och lägga mig. Speciellt som jag nu skrivit det tråkigaste och mest menlösa blogginlägget någonsin. Men vad tusan – det var en bra dag. Allt flöt på, alla var rara och härliga, och jag fick träffa världens finaste femmånadersbebis Hedda.
Jag har liksom ingenting att klaga på.
Och jag håller dessutom på att svimma av trötthet.
Ha överseende.

För exakt ett år sedan hade jag inte tid att åka upp från Norrköping till Stockholm för en reklamprovfilmning.
Så jag fick göra den hemma istället, med stativ och en liten digitalkamera med inspelningsfunktion.
När jag hållit på och filmat i en timme hade jag fått ihop några minuter av vettig profilmning – och 55 minuters rent trams. Tramset klippte jag ihop till en liten video.
Jag fick reklamfilmsjobbet, men mer än så.
Den här lilla filmen kom att betyda långt mer för mitt liv än jag någonsin kunnat ana.

Så, nu får ni den igen.

(Och så att ni slipper fråga – låten heter Your biggest fan och gruppen som gör den heter Voxtrot och är på alla sätt och vis fantastiska.)

Det är härligt att Fejjans ”People You May Know”-funktion påminner så mycket om amerikaner man träffar på diverse hostel.

Nu finns veckans Sofis mode ute i butikerna.
Ni borde köpa den.
Inte bara för att världens vackraste modell Hanna Fridh visar upp vansinnigt snygga kläder i modereportaget.
Utan även för att jag är ovanligt nöjd med veckans krönika. Okej, jag tycker alltid att mina krönikor är viktiga, men den här är jag lite extra stolt över.

Krönikan handlar om den här flickan – Daisy Lowe – och hennes ”uppseendeväckande kurviga kropp”. Ni borde läsa den.