”Rachel, Cosmopolitan skulle vilja ha dig på omslaget av sitt aprilnummer. Plåtning på torsdag.”
”Åh, okej, kul!”
”Well… there’s just one catch. De tycker att du ser så himla… mänsklig ut. Och det här är ju ändå en tidning som riktar sig till unga tjejer. Så de undrade om det är okej om de… plåtar din Rachel Bilson-barbiedocka istället. Det skulle spara dem tusenlappar i retuschkostnader.”
”Absolut, självklart. Jag hade ändå tänkt… tvätta håret… på torsdag.”
Jag är värdelös på att blogga när jag är sjuk.
Och det är jag nu. Har varit i ett par dagar.
Inte svårt för att jag inte har någonting att skriva om – herregud, vi vet väl alla hur förtjust jag är att vältra mig i självömkan? – nej, svårt eftersom jag fortfarande inte lyckats fixa mitt nät, och måste ta mig iväg till internetcafé om jag ska kunna svara på mail och uppdatera bloggen.
Att ta mig iväg till ett internetcafé betyder alltså att klä på mig och ge mig ut i kylan med igensvullen hals och rinnande näsa.
Och förmodligen bli ännu sjukare.
Jag tror inte det.
Men, ja, det är i alla fall precis det jag gjort nu. En kopp varm choklad och lite mesigt bloggande.
Nu ska jag stappla hem, få i mig lite kyckling i soffan och kolla några avsnitt av Grey’s Anatomy.
Jag är ledsen att mitt liv inte är roligare när jag är sjuk. För er skull, alltså.
Själv trivs jag rätt bra med att göra absolut ingenting.
Apropå ingenting alls så tycker jag alldeles otroligt mycket om Anna.
Det skulle ni också göra.
Om ni kände henne.
Eller åtminstone läste hennes blogg.
Tröjan är densamma som här. Koftan är den här. Jeansen är från Cheap Monday och skorna från Roberto Durville.
Förra veckans krönika är upplagd nu.
Ni kan läsa den här.
Jag kollade igenom den lite snabbt. Blev plötsligt glad att de krönikor jag skrivit efter denna, och flera av de jag planerar att skriva, är mindre… känsliga.
Mindre smärtsamma.
Och du. Min kära. Tack för att du lät mig använda oss.
T-shirt, köpt på Barbados. Kjol, Johanna Vikman.
Mitt badvatten var rosa och doftade grapefrukt och granatäpple.
Det hade ett namn också.
Magic Spell.
Naturligtvis hade jag värmeljus tända i badrummet och lyssnade på Elliot Smith. Och Damien Rice. Och Khonnor, Ryan Adams, U2, Antony and the Johnsons och Regina Spektor. Och så lite guilty pleasure också, som KC & Jojo’s ”All my life”.
Där låg jag och vickade på tårna och följde vattenångan med blicken när den steg mot taket i värmeljusens flackande sken och väntade på fingertopparnas russinförvandling.
Och tog hand om mig själv.
Inser att det låter som en onanireferens. Det hade det kunnat vara. Men det är det inte.
Jag bara unnade mig lite lyx, sådär. Som man ska.
Det finns något fint med sådant. Sådant som man gör för att man ska. För att det hör till.
När man är antingen sjuk eller väldigt ledsen ska man krypa ner i soffan under en filt, dricka varm choklad eller te och titta på mysiga filmer, typ Garden State, You’ve Got Mail, Dirty Dancing eller möjligen hela första säsongen av Gilmore Girls.
Om det är en vacker höstdag ska man snöra på sig kängorna, linda in sig i den längsta stickade halsduk man hittar och gå en långpromenad med Françoise Hardy i hörlurarna och få rosor på kinderna och solsken i blick.
Och när man är alldeles ensam i hela världen fast på ett bra sätt, då ska man ta sig ett rosa bad som doftar grapefrukt och granatäpple. Göra slut på en hel tub peelingkräm medan ett dussin värmeljus från IKEA brinner ut och slocknar och Anna Ternheim sjunger om att dö ung.
Det finns en trygghet i det. I att göra det man ska.
Något att hålla fast vid.
03.19
Jag köpte te! Det gjorde jag. Tre paket, närmare bestämt. Slank in på en hälsokostaffär och sniffade genom plasten. Kunde inte bestämma mig. Därav de tre paketen. Te går alltid åt, tänkte jag. Speciellt om man får besök. Eller dricker väldigt mycket te.
Jag har redan hunnit testa alla tre smaker och kan meddela att de är precis lika goda som dofterna utlovade. Hur ofta händer det?
Imorgon, tekniskt sett senare idag, ska jag skriva krönika. Skulle egentligen gjort det idag, tekniskt sett igår, men livet kom ivägen.
Insåg förresten att det är ny vecka och att ni alltså kan läsa en ny krönika i Sofis mode. Den är ett försök att skriva om något helt annat än det jag är van vid. Eh, närmare bestämt om min relation till att träna på gym. Det är ni naturligtvis hemskt intresserade av. Tänkte väl det. Krönikan är tänkt som någon form av underhållning, tror jag. Ni kan väl läsa och berätta om ni känner er underhållna?
Nu borde jag och min jetlag gå och lägga oss. Ni sover naturligtvis redan, allihop.
Jag ska göra mitt bästa för att följa ert exempel.
Vem hade väl kunnat tro att en nittiosäng kunde kännas så tom.
19.14
Jag och jetlagen, det är vi nu.
Vi umgås, inte för att vi tycker om varandra, utan för att vi har så mycket gemensamt.
Tiden, det är den vi har, eller snarare en brist på uppfattning om den – ingen av oss har någon aning om ifall det är natt eller dag.
På andra sidan fönsterglaset är det svart och stilla och klockan kan lika gärna vara fyra på morgonen som någon helt annan tid.
Mörkertimmarna är många och jag har tappat räkningen.
Jag tror att jag varit vaken i dygn men klockan påstår att det är fyra timmar, ja, vi snackar fyra timmar, jag vaknade strax efter tre på eftermiddagen, och det är faktiskt inte möjligt. Inte det minsta. Så jag litar inte på någon.
Jag tog mig ut i alla fall, någon gång under de femtio eller fyra timmar jag varit vaken. Handlade, bunkrade upp allt det jag insett att jag kommer att behöva om jag ska slippa lämna lägenheten i onödan.
Packade upp allt från påsar till skafferi och kyl, gräddade pannkakor, åt dem med hallonsylt och drack en halvliter mjölk framför Gossip Girl. Senaste avsnittet. Nu måste jag vänta lika länge som alla andra för att få veta hur det går för Chuck och Blair och Serena och Dan och Rufus och Lily och Nate och Jenny och Vanessa och Eric och –
Det är orättvist. Att jag ska behöva vänta lika länge som alla andra. Alla andra lever inte i min tid, de lever i sin egen ojetlagade värld där morgon och morgon och natt är natt och där alla vet skillnaden.
Jag har börjat skriva nu, förresten. På riktigt.
Tänk om det blir något av det?
Tänk om inte?
