Jaha. Vaknade och läste ett förtydligande inlägg hos Bloggkommentarerna.
Jag borde naturligtvis förstått vilket inlägg de syftade på. Men jag insåg helt enkelt inte att de läser min blogg som fan läser Bibeln.
Ni som läser min blogg: Jag älskar er. För att ni är godhjärtade och varma och fantastiska och vackra och begåvade och intelligenta och otroligt roliga.
Och jag älskar er för att ni är människor. Vanliga, genommänskliga människor. Som är glada ibland och ledsna ibland och världens mest osäkra och förvirrade ibland.
Och jag älskar er för att ni läste inlägget de upprörs av och förstod precis vad jag menade.
Det handlar om plötsliga anfall av självkritik. När man stöter på en blogg som är allt det där man själv önskar att man vore, och känner att man helt enkelt inte har något att komma med i jämförelse. Inte för att man tycker att man är så ful och att man ska utgå från att man inte kan få snygga killar. Utan för att alla är små ibland. Och det är helt okej. Man får vara liten, känna sig som den mest ordinära personen i världen en stund. Alla människor med ett fungerande känsloliv känner sig osäkra ibland. Man duger ändå.
BK-tjejerna, det är skillnad på att säga att man ska känna sig på ett visst sätt och att erkänna att man faktiskt gör det ibland. Det måste ni förstå. Om jag berättar om att jag är ledsen eller känner mig osäker då och då är det inte en uppmaning till mina läsare att känna sig ledsna eller osäkra – snarare tvärtom. Jag vet i alla fall att jag själv mår betydligt bättre av att känna mig mindre ensam när jag är ledsen. Det sista jag behöver då är ett ”ryckuppdigtadigikragenförfan”.
Ni är sannerligen fixerade vid yttre status, vilket ni tydligen anser att jag har. Kanske är det för att jag är har en känd mamma som jag inte kan förstå hur ni tänker som ni gör. Jag är väldigt medveten om att hur andra människor ser på en och ens liv har extremt lite att göra med hur man faktiskt mår.
”Hur vanlig är Annika? Hon HAR en framgångsrik blogg och ett lika grymt arbete, hon är snygg och är fotomodell.”
Kära BK. Tror ni att alla som har en välbesökt blogg och/eller jobbar som modeller alltid tycker att de är skitsnygga, speciella, ovanliga och allmänt fantastiska? Snälla ni, jag lovar: pengar, yrkesmässig framgång, kändisskap eller skönhet är inte något som plötsligt går in och ersätter alla naturliga, mänskliga, vanliga känslor. Och det väl en jäkla tur, det.
Så, då var det färdigbråkat. Åh, det känns så bra! Nu ska jag sätta på mig min bikini som en av mina favoritdesigners sytt speciellt för mig, tänk va!, och äta några underbart spröda, krispiga och väldigt sockrade flingor med mjölk. Vet ni var jag ska äta dem? Jo, på uteplatsen! För jag är på superlyxig semester på Barbados med min superframgångsrika familj där alla bajsar rent guld och sockervadd och alltid ler mot varandra för lycka är den enda känslan vi känner i vår familj, och här är det 27 grader och livet är bara så underbart.
Tycker inte ni det?
Jo, jag tänkte väl.
