Fånigt leende i väntan på förvandling.

Linda Gradin, redo att sätta igång…

…sådär, nu börjar det minsann likna något.

Färdig!
Nya, fina spetsklänningen följde med på plåtning. Som moraliskt stöd.

I fredags morse släpade jag iväg till Aftonbladet för ännu en Sofis mode-plåtning. Deras modereportage är i stort sett de enda modelljobb jag gör numera, och de är alltid lika roliga – fina kläder och ett otroligt trevligt och härligt team. Fredagens plåtning blev, tyvärr, lite av ett undantag. Som bekräftar regeln, då.
Jag var helt enkelt för trött, för okoncentrerad. Kände inte att jag bidrog med någonting framför kameran. Så snart jag kände att jag kanske började komma in i det avbröt vi för att byta om och gå vidare med nästa bild.

Visst, det låter patetiskt. En modell med prestationsångest. Men vafan, det är ett jobb som alla andra performaceinriktade yrken. Det gäller att vara närvarande, kreativ, att leverera. Och har man minsta antydan till perfektionism i sig svider det att inte göra bra ifrån sig.

Oh well. Man är inte alltid på topp. Och just nu är jag i allra högsta grad i en period där jag befinner mig närmare botten än toppen. Med tanke på allt som hänt vore det kanske konstigt om det vore tvärtom.