Jag har älskat Lena Sundströms krönikor i snart halva mitt liv. Det är ganska länge.
Ändå lyckas hon bli bättre och bättre.
Hur går det till?
Om jag någon gång träffar henne ska jag göra mitt yttersta för att hälla i henne alldeles för många glas Pinot Noir och få henne att avslöja alla sina hemligheter.
Läs hennes alldeles fantastiska krönika om jämställdhet i förhållanden här.
Skor från Monki.
Klänning från Wardrobe Stockholm.
Här är jag.
Foto: Annika Marklund a.k.a jag.
Det kom en kommentar till det här inlägget.
”Ursäkta men är du medveten om att din underläpp är helt sned? Det är som att den är helt avhuggen. Inte så snyggt direkt. Hur folk kan vilja fotografera dig är ett mysterium.”
Kära Ullis!
Ja, jag är medveten om att min underläpp är lite assymetrisk. Sådant får man höra en hel del av när man jobbar som modell. Jag skulle dessutom kunna upplysa dig om väldigt många andra fel med mitt utseende.
Men! Det tänker jag inte göra.
Jag kan nämligen inte tänka mig något som vore mer onödigt.
När jag intervjuade den tyska författaren Charlotte Roche för ett par månader sedan sa hon en sak jag tyckte var väldigt tänkvärd.(Okej, hon sa extremt mycket som var tänkvärt.)
Hon menade att ett sätt att bli mer bekväm med sin kropp och sitt utseende är att verkligen anstränga sig för att heller inte irritera sig på, eller kommentera, andras utseende.
Det tror jag stenhårt på.
Ju mer vi hånar, förlöjligar eller kommenterar andra negativt, desto hårdare blir vi också mot oss själva.
Det ökar vår medvetenhet om sådant som egentligen är totalt jävla irrelevant.
Om vi istället gör tvärtom – verkligen ser till att inte fokusera på att våra medmänniskor har onoppade ögonbryn, kladdig mascara, dålig hy, celluliter, ful kjol eller skor som är so last season – kommer det att påverka vår syn på våra egna kroppar och utseenden positivt.
Jag tycker att du ska prova det, Ullis.
(Själv tycker jag förresten att min underläpp är perfekt. Den är fyllig och trevlig att kyssas med.)
Min krönika om flickor som inte vill äta ligger uppe nu. Här.
Jag hoppas verkligen, verkligen att ni läser den.
(Trots att det där med att ”spy, svälta och hata sig själv” onekligen låter fruktansvärt deprimerande.)
Jag skriver roman och gosar med katterna.
Får lagad mat och fika och pussar av blöta nosar och sträva tungor.
Jag vill inte åka hem.
Det är så hjärtskärande vackert här.
Och då menar jag inte bara den meterhöga snön som ligger kvar och gnistrar trots att man kan gå utan jacka.
Utan också morfars skämt, mormors fläskkotletter och katternas svarta päls som doftar skog.
Jag fick världens vackraste strumpor i brevlådan häromdagen.
De är från Made By Noemi och jag borde inte köpt dem – alla mina pengar ska egentligen gå till skatt – men jag kunde bara inte låta bli.
Idag var jag och de tjusiga strumporna uppe på Aftonbladet och hämtade tidningar. Pratade med min underbara redaktör Annica, kramades med vänner och försökte fatta att det är mindre än två veckor tills jag börjar jobba. Där.
Känslan: en smula nervös, en rejäl dos förväntansfull.
När jag vaknar imorgonbitti kliver jag ombord ett plan upp till mormor och morfar.
Där är marken ännu täckt av snö. Vindarna fulla av frost.
Alltså känns det här som ett utmärkt tillfälle att frossa i sommarbilder.