Ny krönika har lagts upp. Från förra veckans tidning, tror jag. Här.

Det verkar som att man kan missuppfatta den som att jag inte tycker att romantiska filmer borde få finnas, eller som att jag inte förstår skillnaden mellan verklighet och film. Det är naturligtvis inte sant.

Nej, krönikan handlar om hur svårt det kan vara med kärlek. Men det tror jag att ni förstår ändå.

Hanna frågar:

Hur kommer det sig att du har så mörka färger medan dina syskon (Amanda tänker jag främst på, vet ju inte hur de andra ser ut) är så ljusa? Är din pappa väldigt svarthårig?

Alla mina syskon – Axel, Amanda och Wendi – är halvsyskon.
Halvsyskon.
Jag hatar det ordet. Det är ett förnedrande skitord. Men nödvändigt att ta till just när det gäller mitt och mina syskons utseenden.

Axel, Amanda och jag har samma mamma. Hon är ljus, precis som Axel och Amandas pappa. De fick en salig blandning av sina föräldrars gener, just så som det är tänkt, och blev, föga förvånande, ljusblonda båda två.

Wendi och jag har samma pappa men olika mammor, och arvsanlagen på min fars sida är väldigt dominanta. Jag, min syster och våra kusiner Lauren och Leah är väldigt lika i färgerna – fräkniga, blåögda och brunhåriga.

Jag misstänker att det betyder att jag inte behöver fundera på hur mina barn kommer att se ut. De lär se ut ungefär såhär:

Liten, liten Annika.

Just det, förresten – min pappa är inte svarthårig, han är gammal och gråhårig!

Kram.Papps och Sunshine. Jo, så heter jag hos pappa.
Très flower power, je sais.

Min syster Wendi är en av världens finaste flickor. Hon bor i Los Angeles med vår pappa Mike, fyller sexton i december och vi hörs alldeles för sällan.
Det har jag skrivit krönika om. Ni kan läsa den här.

Min kusin Leah är nyss fyllda tjugo, pluggar journalistik på Western Washington University och läser den här bloggen med hjälp av något slags översättningsverktyg. Puss fina!Leah bloggar själv här.

Leahs storasyster Lauren har också pluggat på WWU, fast läst Internationella Relationer. Dessutom drog hon till Tel Aviv i ett år och pluggade Political Science. Lauren var en riktig prom queen-babe i high school (eller ja, hon var homecoming queen) men lyckades bli en otroligt vettig tjej ändå. Fantastiskt.

Ja, och så har vi den rågblonda sidan av min familj:

Inte konstigt att folk brukade tro att jag var familjens au pair…

Det här är min syster Amanda.
Hon fyller sexton om två veckor och är en av mina bästa vänner.
När hon var en liten guldlockprinsessa var hon sjukt duktig på att tillverka väskor av papper. Idag är hon sjukt duktig på det mesta.

Min bror Axel – som snart flyttar till Sverige!Och fyller nitton gör han också. Om elva dagar.
Han har just kommit tillbaka till Spanien (där mammas sida av familjen bor) från en sådan där postgymnasial hitta-sig-själv-resa. Han har varit i USA, Tokyo och på en söderhavsö. Låter hemskt jobbigt, tycker jag. Eh.
Jag längtar efter att han flyttar hit. Då ska jag vara världens jobbigaste storasyster och säga ”men hur går det med kärleken då?” minst tre gånger i veckan.

Ja, det var min familj, det. Nu vet ni mer.

Okej. Den här videon föreställer alltså mig under P3-sändningen, när jag får veta att de pratat med min bästa vän Fanny.

Jag hade faktiskt ingen aning om att jag har ett så sanslöst lustigt minspel. Plötsligt är det väldigt lätt att förstå dem som påstår att jag ibland kan bli ”lite mycket”. Haha!

Sommarpratet i P3 är avklarat, och nu är jag tillbaka i sängen. I min vanliga halvsittande position. Den som jag avskyr, men som tydligen är nödvändig om man vill få upp slemmet ur lungorna. Mums.

(Jag ser ut som ett litet lurvigt och argt djur, eller ett barn taget rakt ur en japansk skräckfilm, jag vet.)

Åh, vad fint det var med radioprat! Jag trivdes riktigt bra i studion. Jag fick hur mycket te jag ville – och så fick jag ju prata med er som ringde in och ställde frågor. Ni är så fruktansvärt rara.

Om ni är nyfikna på vad jag pratade om, eller bara vill höra min älskade bästa vän prata om när vi var på Backstreet Boys-konsert förra året, kan ni gå in här och lyssna.

Alla ni söta som hört av er och sagt att ni tyckte om sommarpratet: Tack. Jag blir så glad, så glad, så glad. Verkligen. Gladast.

Och alla ni andra: Tack för att ni läser. Och lyssnar. Bryr er. Jag har sådan tur som har er i mitt liv.

Såhär står det just nu på Hallå P3s hemsida.

Ni kan alltså ringa och prata med mig imorgon. Det blir fint, hoppas jag. Just nu känns det som att både mina lungor och mitt huvud ska sprängas, men förhoppningsvis mår jag lite bättre när taxin hämtar upp mig imorgon bitti.

Det vore så otroligt kul att få prata med er, fina, fina ni. Hoppas att vi hörs imorgon!

Mina persienner är trasiga, går inte att fälla ner.
Så jag vaknar varje morgon av solen. Den som min läkare varnat mig för – tydligen går inte solsken och infektioner ihop särskilt väl, eller var det kanske solsken och penicillin som inte funkar ihop?
Den som jag inte haft tid att njuta av en enda gång den här sommaren eftersom jag alltid jobbar. Och nu när jag inte får jobba får jag inte heller vara i solen.

(Det är lögn, förresten. Jag låg i underkläder på min innergård och läste i solen en hel söndag för några veckor sedan. Men det blir mer effektfullt att låtsas att jag inte hunnit vara i solen en enda gång.)

Jag ska sommarprata i P3 imorgon. Var säker på att jag skulle vara frisk tills dess. Det är jag inte. Långt därifrån. Ni får ringa in jättejättejättemånga gånger och babbla en massa så att inte jag behöver prata så mycket, okej?

Jag har jobbat hela natten. I drömmen, men ändå. Vaknade helt slutkörd. Vad är vitsen med det? Då hade jag ju lika gärna kunnat jobba på dagen och faktiskt få någonting gjort!

Nanó frågar:

Vad tycker du om Gudrun Schyman?

En fullkomligt briljant retoriker. Många av hennes åsikter skiljer sig markant från mina egna, men jag har ändå ett väldigt högt förtroende för hennes politiska engagemang och idéer. Kryssade henne i valet till Europaparlamentet. Det nådde tyvärr inte ända fram.

Har du haft några stora kriser i ditt liv? Hur ser du på dem nu?

Ja. Några stycken. Jag är glad att jag gått igenom dem, men önskar att de inte hade behövt göra så ont.

Vilka saker är du mest stolt över i ditt liv?

Att jag överlevde högstadiet. Att jag blev frisk från mina ätstörningar. Att jag lyckas försörja mig på att skriva. Att jag är kolumnist i Aftonbladet. Att jag aldrig gett upp hoppet på den stora kärleken och nu funnit den. Att jag flyttade till Kina och gjorde upp med mig själv. Att jag flyttade till Norrköping och blev vuxen. Att jag flyttade tillbaka till Stockholm och förverkligade mina drömmar.

Varför började du snusa?

För att inte röka, framför allt. Och jag gillade, hur sjukt det än låter, tanken på att vara beroende av något. Snuset blev en slags trygghet, något att fästa timmarna kring. Och när jag insåg att det var en extremt dålig idé var det redan försent. Så åren gick, jag la helt fruktansvärda mängder pengar på snusdosor, hade ständig nikotinabstinens – jag kunde känna längtan efter snus även när jag hade snus inne – frätte sönder överläppen och luktade rent ut sagt skit ur munnen.
Att sluta snusa är bland det bästa jag gjort, ärligt talat.

Var skulle du helst vara just nu?

Jag skulle vilja sitta på en uteservering i Trastevere i Rom och äta serranoskinka och melon.

Vilka är dina favoritplatser i Stockholm?

Jag har inte så många, faktiskt. Min innergård, restaurangen Mississippi Inn vid Nytorget, Kronobergsparken, Skansen.

Hur får man motivationen tillbaka när man är i en djup svacka?

Man tar sig igenom den. Med alla medel som finns. Behöver man prata med någon gör man det, behöver man äta medicin äter man det, behöver man flytta/resa/byta jobb gör man det. Det viktigaste är att bara pågå. För alla svackor har ett slut, och man kommer att komma ut på andra sidan med nya chanser att få det liv man önskar sig.

Emma frågar:

Hur gick det till när du fick jobb på Aftonbladet? Och hur blir man så otroligt bra som du är på att skriva? Du har verkligen mitt drömjobb…

Jag skrev krönikor i Metro i höstas, och Anna som är redaktör på Sofis mode hörde av sig och undrade om jag ville bli krönikör hos dem istället. Det ville jag. När jag hade skrivit för Sofis mode i sju månader fick jag erbjudande att också bli kolumnist i Aftonbladet – en dröm som slog in.
Mitt reportervikariat på Aftonbladet Söndag fick jag genom att skicka in en ansökan i god tid, helt enkelt. Jag misstänker att jag hade lite förtur genom att jag redan skriver i Aftonbladet och de vet vad jag går för. Dessutom kunde jag inte söka jobb på någon annan dagstidning, eftersom jag inte kan skriva för konkurrerande tidningar. Så det var tur att jag fick det här sommarvicket!
Tack, du är så snäll. Jag tror att man lär sig skriva genom att läsa och skriva oerhört mycket, helt enkelt. Genom övning. Och genom att hitta någon som kan fungera som mentor, som läser ens texter och kommer med feedback. Jag har utvecklats vansinnigt mycket sedan några synnerligen begåvade människor började läsa och ge kritik på mina texter.

Madelene frågar:

Vilken typ av genre gillar du att läsa?

Jag är öppen för allt. Tråkigt svar, men så är det.

Favorit bok/böcker?

Johanna Nilssons ”De i utkanten älskande” och ”Konsten att vara Ela”. Jonas Gardells ”Frestelsernas berg”. P.O. Enquists ”Nedstörtad ängel”. Peter Kihlgårds ”Kicki och Lasse”. Richard Yates ”Revolutionary Road”. Och Harry Potter-böckerna!

Har du någonsin tänkt tanken att t.ex. läsa alla nobelpristagare i litteratur från året du är född fram till nutid?

Hahaha! Neej, det har jag inte gjort. Tänkt tanken, alltså. Det kommer jag nog aldrig att göra heller.

Har du någonsin läst en nobelpris-bok?

En bok skriven av författare som mottagit Nobelpriset i litteratur? Absolut. Men de har inte hört till mina favoritböcker, det kan jag inte påstå.

Emzi frågar:

Vilken bok är den bästa du någonsin läst?

Herregud, välja EN? Då tänker jag låtsas att alla Harry Potter-böckerna kommit ut i en enda stor monstervolym, och så väljer jag den.

Din favoritlåt of all time?

Jag kan verkligen inte välja. Men eftersom jag måste… så säger jag ”Det är så jag säger det” men Håkan Hellström.

Mari frågar:

Vad skulle du prata om du fick vara med i Sommar i P1?

Det undrar verkligen jag också. Och jag har ingen aning. Jag antar att det skulle bli ett brandtal mot sjuka ideal och ätstörningar, men jag är verkligen glad att jag ska prata i P3 istället. Om P1 någon gång hör av sig om sommarprat hoppas jag att jag blivit äldre och visare vid det laget, och att jag då känner att jag har något att komma med.

Har du någon förebild, i så fall vem?

Det är förstås alldeles för enkelt och klyschigt att svara ”min mamma”, men det tänker jag svara ändå. Hon har alltid varit min främsta förebild. Hon är stark, smart, driven, disciplinerad och så produktiv att det nästan är läskigt, men samtidigt enormt mänsklig. Känslig, rolig, glad, ibland nästan flamsig. Och hon vågar allt. Hon rättar sig aldrig i ledet och står alltid för vad hon tycker.

Vad driver dig?

Oj, vilken bra fråga. Och svår. Jag kan inte säga att jag har något bra svar. Det är säkert massor av olika faktorer – en del revanschlust, en stor portion naiv tro på att det går att göra skillnad i människors liv, en del storhetsvansinne. Jag vill tro att jag kan finnas där för människor, hjälpa, beröra. Att man inte behöver känna sig så ensam som jag gjort, som många av er gör.

Vad har du för drömmar inför framtiden?

Jag vill bli ungdomsboksförfattare. Åka runt och föreläsa i skolor. Driva skrivarläger för unga tjejer. Skaffa barn.

Ems frågar:

Berätta något för oss som vi inte visste om dig tidigare!

Ehm… Jag har bott i London. Jag vann ett ridläger i en tävling när jag var tio, i Min Häst. I gymnasiet köade jag utanför Globen för att få bra biljetter till en Britney Spears-konsert. Min syster Wendi heter Hillary i mellannamn, efter Clinton. Min farfar kommer alltid att vara fullkomligt säker på att jag en dag ska gifta mig med en judisk man. Jag har fruktansvärt dålig syn, ser absolut ingenting utan mina glasögon.

Om du fick börja om från början, vad hade du gjort annorlunda?

Jag hade försökt att inte vara så destruktiv mot mig själv. Tvingat mig att förstå att det inte var mig det var fel på.

Sofia frågar:

Vad är det för skådespelarerfarenheter du har?

Jag har spelat i några reklamfilmer och några musikvideor, kortfilmer och två långfilmer. När jag var 18 var jag med i någon slags skämt-skräckis som hade noll kronor i budget, några år senare spelade jag en liten roll i filmatiseringen av ”Populärmusik från Vittula”. Nu har jag lyckats sno åt mig en huvudroll i en långfilm som spelas in senare i år. Jag är inte särskilt nervös, trots att jag verkligen inte är någon ”riktig” skådespelare – direkt jag läste manuset insåg jag att det var som att rollen skrivits för mig, så jag behöver egentligen bara vara mig själv.

Gloria frågar:

Vad är meningen med livet, enligt dig?

Att bidra till att vår värld blir en lite bättre plats än om man inte funnits.

Vilken är din käraste ägodel?

Min dator, helt klart. Vi umgås nära nog dygnet runt.

Är du en bra kompis?

Både och. Jag har väldigt lite tid men väldigt, väldigt mycket kärlek.

Säkraste sättet att få dig att gapskratta?

Att sätta på ett avsnitt av ”How I Met Your Mother”. Eller hälla i mig två glas vin. Men då får man räkna med att jag däckar när jag skrattat klart – jag är väldigt, väldigt känslig för alkohol. Eller vänta! Man kan spela upp det där youtube-klippet med bebisen som skrattar när pappan härmar en mikrovågsugn. Då kiknar jag av skratt direkt.

Vad tycker du, på riktigt, om människor som väger 200 kg?

Jag tycker ingenting om dem som människor, eftersom jag vet att våra kroppars utseenden inte avgör hur vi är. Men om de mår dåligt tycker jag att de borde söka hjälp så att de får leva långa och lyckliga liv.

Har du själv någonsin mobbat någon?

Absolut inte. Däremot har säkert en del tagit illa upp när jag sagt ifrån. Efter vad jag gick igenom i högstadiet vägrar jag bli trampad på. Jag accepterar inte trakasserier, och det har gjort att jag inte alltid framstått som gullig och rar.

Skulle du ta det blå pillret eller det röda pillret? Ja, det var Matrix på tv i kväll 🙂 (Och om du inte är bekant med filmen så är blå pillret att fortsätta leva i ovisshet, och det röda är att se världen som den egentligen är.)

Jag önskar att jag skulle kunna nöja mig med att fortsätta att leva ett ”lyckligt” liv i ovisshet. Men jag skulle inte klara av det. Det skulle bli det röda. Fan. Vilket skulle du själv välja?

Vad tycker du om att 1000 apor läggs ner?

Kunde inte bry mig mindre. De få gånger jag klickade in mig där tyckte jag helt enkelt inte att sajten var rolig. Men så har jag alltid haft svårt för humor på andra människors bekostnad.

Elsa frågar:

Vad är det finaste du vet?

Att somna nära, nära en varm rygg som tillhör den man älskar. Vakna likadant.

Vilka sorters människor fascineras du av/avundas du?

De som gått igenom fruktansvärda, traumatiska händelser och ändå lyckas vara varma, empatiska, omtänksamma och generösa och som behållit sin tro på människans godhet. Som inte fallit offer för bitterhet eller cynism.

Vad är du mest stolt över, in- och utsidan?

Insidan: Att jag har sådan närhet, och tillgång, till mina känslor. Utsidan: Mina höfter är väldigt snygga, tycker jag. Fast jag vet inte om jag är just ”stolt” över dem.
Däremot är jag väldigt, väldigt stolt över att det nu är åtta dagar sedan jag slutade snusa!

Om du bara fick äta en sak i resten av ditt liv, vad skulle det vara?

Hummer! Eller vänta, måste jag fortfarande betala maten själv? I så fall… räkor. (De finns ofta till extrapris på DagLivs.) Eller kanske mjölkstuvade makaroner och falukorv.

Egenskaper du finner störande i personer?

Åh gud, här skulle jag kunna skriva hur mycket som helst. Men om jag ska fatta mig kort så har jag väldigt svårt för missunnsamhet, trångsynthet och människor som sårar andra med flit för att själva må bättre.

Vad anser du om fjortisfyllor?

Vad innebär det? Fjortisar som super eller vuxna som super som fjortisar? Jag tycker att det är skrämmande med folk som super sig redlösa, oavsett ålder. Det är så fruktansvärt lätt att något händer, kanske något som förstör liv och aldrig går att göra ogjort.

Skriver du eller har du någonsin skrivit dagbok?

Jag skrev dagbok då och då under min uppväxt. Senast var när jag bodde i Kina. Jag har nog nästan bara skrivit när jag varit ledsen och behövt få ur mig allt det som gör ont. Längtar ganska ofta efter att börja igen, men kommer mig aldrig för.

Är du en ärlig person? Säger du som det är? Svara ärligt snälla du.

Jag ljuger när det krävs för att skydda de personer jag bryr mig om. Men jag gillar det inte. Det är så ansträngande att ljuga, att komma ihåg vad man sagt och till vem… Jag skulle aldrig ljuga om något som inte var absolut nödvändigt. Däremot har jag inga problem med att ”undanhålla information”, haha!

Finaste namnen?

Jag har för- och mellannamn klara till mina framtida barn, men det känns fel att berätta om dem medan de fortfarande bor uppe i himlen och väntar på att få komma ner. Några namn jag inte själv tänker använda, men ändå tycker hemskt mycket om, är Alice, Saga, Isak och Elvira.

Gillar du stan mer än landet?

Det beror helt på vilken stad det är. Jag älskar att komma ut på landet, men föredrar att bo inne i stan. Det är ju så mycket… närmare.

Bästa bok?

Längre upp svarade jag Harry Potter-böckerna, men nu svarar jag Johanna Nilssons ”De i utkanten älskande”. Så får vi lite variation.

Bästa film?

”De osynliga”.

Har du någonsin skrivit en krönika som du ångrat? Eller som du inte håller med om längre?

Inte ännu. Men jag har å andra sidan bara skrivit krönikor i knappt ett år, det kommer helt säkert!

Favoritkrönikör?

Lena Sundström, Ronnie Sandahl, Bengt Ohlsson och Hanna Hellquist.

Sedan så tycker jag att det är så väldans trevligt med bilder från förr, skulle inte du kunna lägga upp några sådana? På dig då. Din riktiga hårfärg tex. Nyfiken.

Hmm. Från förr? Jag har faktiskt inte så många bilder ”från förr”. Jag gillade helt enkelt inte att vara med på bild i tonåren… Men kan absolut leta i gamla fotoalbum någon gång (har inga sådana hemma, tyvärr). Min naturliga hårfärg är mörkt rödbrun och ser ut såhär:

Söta ni.
Ni har ställt så många frågor att jag delar upp mina svar i okänt antal omgångar.

Jag kommer inte att svara på alla i separata inlägg – vissa frågor besvaras under respektive kommentar i Frågestund-inlägget.

Då kör vi! Del 1.

Evelina frågar:

Har du velat bli något annat än journalist i ditt liv? I så fall vad?

När jag var liten hästtjej ville jag bli veterinär. Jag kunde inte tänka mig något finare än att få hjälpa sjuka och skadade hästar tillbaka till livet. Men åren gick och jag insåg att mina veterinärdrömmar inte gick särskilt väl ihop med min enorma fobi för sprutor, blod och allt som finns inuti kroppen.
När jag var i tjugoårsåldern pluggade jag en termin på Lärarhögskolan. Planen var att bli gymnasielärare i svenska. Jag vet själv hur otroligt stor skillnad en bra lärare kan göra i en människas liv, och ville helt enkelt ha en chans att påverka, att förändra. Men längtan efter att skriva blev för stark. Att jag alls började tänka i lärarbanorna handlade om att jag länge mått så dåligt, varit så osäker, så rädd. Jag trodde inte att jag skulle våga satsa på skrivandet, var så rädd att misslyckas, att stå där utan jobb och inte kunna ta hand om mig själv. Men i takt med att jag började må bättre började jag också tro på mig själv igen. Bestämde mig för att inte ge efter för osäkerhet och rädsla utan faktiskt satsa på det jag ville göra. Bära eller brista.
Ja, det låter väldigt corny. Men om sanningen är corny så är den.

Vilken känd person brukar du få höra att du är lik?

Krysten Ritter, Sandra Bullock (whaat?), Mischa Barton, Katie Holmes, Uma Thurman som Mia Wallace i Pulp Fiction och Pia Degermark som Elvira Madigan. Inga dåliga tjejer, direkt.

Vad handlar din bok om och när får vi läsa den?

Om Saga och Amanda som är sjutton år och ger sig själva en chans att börja om. Den första boken – det ska bli fyra – börjar på ett flygplan som snart ska landa i Los Angeles.
Man kan säga att boken handlar om förväntningar. Om nya chanser. Kanske ger de också svar på frågan om man kan fly från sig själv.
Jag skriver klart första boken i höst. Sedan ska vi se om något förlag är sugen på att ge ut både den och de tre ännu oskrivna böckerna i serien. Annars väntar jag nog, skriver alla fyra och försöker sälja in dem alla tillsammans. Men förr eller senare hoppas jag att de dyker upp i bokhandlarna!
Jo, just det. Färgen i filmen om ditt liv, heter första boken.

Har du eller vill du ha något husdjur?

Nej, det har jag inte, tyvärr. Men jag vill ha en katt. Åååh vad jag vill. En sibirisk katt som den på bilden. Mjauu.

Har du någon kille?

Om jag har det så är han blyg och vill inte vara med i bloggen.

Vad skulle du göra om du kände att du höll på att bli kär i en tjej?

Om jag var singel: Hoppas att hon höll på att bli kär i mig också. Göra allt jag kan för att det skulle bli vi två.
Om jag inte var singel: Gråta gråta gråta. Göra slut. Gråta ännu mer. Sen skulle jag hoppas att hon höll på att bli kär i mig också och göra allt jag kan för att det skulle bli vi två.

Vad tror du händer när man dör?

Jag tror att det man vill ska hända, det händer. Jag vill komma till himlen och bo i ett vackert hus med alla jag älskar. Och med många fluffiga katter. Alltså tror jag att det är det som kommer att hända mig. Men vill man bara att allt ska bli svart, att man liksom stängs av, då tror jag att det händer. Jag kan inte tänka mig att någon skulle tvingas att komma till himlen.

Nicolina frågar:

Hur var din första kyss? Hur gammal var du?

Verkligen helt värdelös. Jag var femton och inte det minsta förtjust i honom, men jag var kär i hans bästa kompis och han var kär i min. De två var tillsammans och då blev vi två över. Det var vår men kallt och vi stod utanför Karlbergs slott. Direkt efteråt frågade han, ”är det inte meningen att man ska känna något?”

Har du någonsin skadat dig själv med flit?

Litegrann. För att få uppmärksamhet. Det var länge sedan och definitivt inte värt det.

Har du komplex för någonting, isånafall vad?

Jag har haft enormt många komplex och skulle vilja påstå att jag inte har ett enda idag. Det är antingen eller för mig. Antingen så låter jag mig själv ha komplex över att jag inte är perfekt, eller också bestämmer jag mig för att det inte finns något som heter perfektion när det handlar om människor. Visst finns det sådant, både inuti och utanpå, som jag i svaga stunder skulle vilja ändra på. Men jag inser att jag i så fall skulle bli mindre jag. Och det vore tråkigt.

Favoritartist, favoritband?

Åh, går ju inte att välja. Olika beroende på vilken känsla jag vill bejaka. Men några av de artister och band som betytt allra mest för mig genom åren är Bright Eyes, Jakob Hellman, Olle Ljungström, Håkan Hellström, Radio Dept., Kent, Laakso, The Smiths, Ryan Adams, Jesus & Mary Chain, Broder Daniel, Suede, Tomas Andersson Wij, Antony & the Johnsons, Regina Spektor och The Cure. 

Vad tycker du om Blondinbella?

En otroligt driftig tjej. Det enda som stör mig med henne är att hon tar aktivt avstånd från feminismen, när hon aldrig haft en chans att ta sig dit hon är idag utan den feministiska rörelsens långa kamp. Det är otacksamt och okunnigt, och jag tror att hon egentligen vet bättre.

Om du fick ändra din barndom, vad som helst, vad hade du ändrat på då?

Nu blir det fånigt, jag vet, men jag tror faktiskt inte på att vilja ändra det som hänt. Det är klart att jag hade uppskattat att inte bli mobbad under alla de där åren, men allt hänger ju ihop. Den jag är idag är jag för att jag var den jag var igår, för tio och tjugo och tjugofem år sedan. Det finns väldigt mycket, speciellt under mina tonår, som jag ångrar djupt. Men jag skulle inte vilja ha något av det ogjort. Det lärde mig sådant jag behövde kunna för att bli den jag är. Flummigt, men jag tror att det är så.

Finns det någonting som du vill ändra på i ditt liv just nu?

Ja. Jag önskar att jag jobbade mer normala tider – heltid hade räckt bra. Då hade mitt immunförsvar fått tid att återhämta sig och kanske hade jag inte behövt oroa mig för att bli sjuk lika ofta. Men från och med september kommer jag att jobba en mycket mer rimlig mängd timmar. Då ska jag också skriva klart min bok. Det ser jag fram emot.

Vad gör du om tio år? Hur är ditt liv? Ditt jobb?

Om tio år hoppas jag att jag bor i en mindre stad, har två eller tre barn och en lägenhet eller ett hus jag trivs i. Jag vill skriva ungdomsböcker, driva skrivarläger för unga och åka runt och föreläsa på skolor.

Om du fick bestämma över världen, om du verkligen fick göra vad du ville, med allt och alla, vad hade du gjort då?

Jag skulle börja med att se till att alla människor kände empati och respekt för varandra. Jag inbillar mig att det skulle lösa en hel del problem. Det går ju att lagstifta och förbjuda hur mycket som helst, men för att verkligen få till en förändring måste vi ju sluta känna att vi vill diskriminera, förnedra, skada och döda varandra. Det är en attitydförändring som måste till, och om jag hade makt att förändra världen skulle jag helt enkelt se till att den attitydförändringen skedde. (Ja, jag vet att det här är en våldsam förenkling.)

Josefin frågar:

Vad skulle du jobba med om du inte fick skriva?

Som gymnasielärare. I svenska eller drama, helst.

Vad hade du för idoler när du var mindre?

Jag ääälskade Backstreet Boys. Nick Carter var min favorit. Jag var ganska besatt – lyckades till och med bli brevkompis med hans lillasyster. Inte ett dugg pinsamt, såhär i efterhand. Nix. Nada. Niente. Lovar.

Vem är din bästa kompis?

Jag har flera vänner som är bäst i världen, och jag vill inte rangordna dem. Men hon jag umgås mest med heter Fanny och är världens finaste prinsessa.

Ler du svagt och viskar till mig,

”du”…

(Ja. Jag är snart 26. Och kan fortfarande inte låta bli att samla på Kent-referenser.)

…kan ni läsa här.