(Angående den här krönikan.)
”Någon millimeter till och de kommer att tränga igenom skinnet.”
Jag antar att du vet att hår inte tränger igenom något utan kommer upp ur den redan befintliga hårsäcken, så varför sprider du sådana villfarelser till svenska ungdomar?!?”
Nu kan ni läsa den kolumn jag skrev efter att ha bevittnat Stureby-rättegångens första arton minuter. De arton minuter som hölls öppna. Innan dörrarna stängdes.
Jag anser att de fattat fel beslut. Jag har, naturligtvis, full förståelse för att det blir lite enklare, mer bekvämt, för de två sextonåringarna att berätta sina versioner av det som hänt om inte lika många ser på. Men i längden tror jag att det varit ett extra obehag värt att utstå – att få en chans att ge svar till alla oss som försöker förstå.
Och om det vore en för stor anspänning att hålla förhören med de båda sextonåringarna öppna – varför stänga allt? Varför inte låta oss få en bild av helheten? Varför ska de båda advokaterna tala bakom stängda dörrar – tycker de också att det är så oerhört besvärligt med media? Så besvärligt att det är värt att låta skvallret och spekulationerna på nätet vinna? Tydligen.
Läs kolumnen här.
Tillbaka från rättegången, eftersom det beslutades att den ska hållas bakom stängda dörrar. Nu skriver jag en kolumn om det jag ändå sett. Kolumnen kan ni läsa i morgondagens tidning.
Tills dess: ta hand om varandra.
Om några timmar inleds rättegången i mordet på Therese Johansson Rojo. Jag kommer att vara på plats och jag kommer att ägna kvällen åt att skriva om det jag ser.
Så: Om ni inte hör något ifrån mig idag, då är det därför.
Tungt, känns det.
Idag kan man köpa Sofis mode och läsa om honom
som jag aldrig skulle komma över.
”Han sa aldrig att han var kär i mig.
Han visste inte vad kärlek var, sa han.
Jag låtsades att jag inte hörde.
Älskade nog för oss båda två.
Trodde jag.”
(En av världens vackraste låtar. Åtminstone här, i Sineads version. Jag lovar. Lyssna själva. Helst på hög, hög volym i hörlurar. Flera gånger.)
I november förra året började jag skriva krönikor varje vecka i Sofis mode. Den sida som då fylldes med mina ord var tidigare vikt åt en lista, skriven av bloggaren Kartin Zytomierska. Ett par veckor innan mina krönikor ersatte hennes lista hade jag skrivit en krönika om henne i Metro. Om det faktum att man inte kan bete sig som en idiot och ursäkta det med att man ”inte vill vara någon förebild”. Om att vi alla har ansvar för hur vi behandlar varandra.
Jag var väldigt glad att hon och hennes åsikter försvann ur Sofis mode. Och idag är jag ännu gladare över att Aftonbladet inte längre samarbetar med den kvinnan. Ja – ni kan ju läsa själva. Om hur Katrin anser att en tjej inte kan våldtas om hon gillar sex. Jag hittade det här i Linus Fremins blogg och vägrade tro att det var sant, att det var på allvar. Men jodå.
För några veckor sedan pratade jag länge, länge i telefon med en sextonårig flicka om våldtäkt. Och det stod väldigt klart att allvaret i det brottet inte är någon självklarhet för alla. Vi diskuterade frågor jag anser att man borde ha väldigt klart för sig när man är sexton år. Vem kan bli våldtagen? Vågar man berätta för någon? Är det verkligen våldtäkt om man känner den som våldtar? Om man följde med hem? Om man tog av sig kläderna? Om man var full? Om man kanske gillade personen lite?
Den här flickan gick ut nian i juni. Varför har ingen pratat med henne om det här?
Ni som läser min blogg. Snälla, snälla, snälla: om ni läser Katrin Z:s blogg, läs den som ni läser den mest idiotiska skvallertidning. Ta det hon skriver med en så rejäl nypa salt att innehållet blir oätligt.
Och hörrni: Den som har sex med dig fast du inte vill gör fel. Oavsett hur full du är. Oavsett vad du har på dig. Oavsett om du älskar honom, eller henne, över allt annat. Oavsett om du har knullat med 200 personer, oavsett om du är kåt varje dag eller har en dildo hemma. Alldeles, alldeles oavsett.
Om någon ligger med dig och du inte vill: var tydlig med att du inte vill. Tänk inte att situationen gått så långt redan, att det inte spelar någon roll, att det är lika bra att bara bita ihop och vänta tills det är över. Du får avbryta vad du vill, när du vill. SÄG NEJ.
Och våldtäkt är ett allvarligt brott. Men om vi inte vågar anmäla, för att vi är rädda att inte bli trodda, spelar det ingen roll att det är ett brott. Då kan man ju till slut våldta människor ostraffat. Då är det oväsentligt att det är olagligt, eftersom det ändå inte leder till anmälan eller straff. ANMÄL.
Att berätta att du blivit våldtagen är inte skamligt. Du har inte gjort något fel. Vissa människor kanske kommer att försöka få dig att tro att det är skamligt och pinsamt. Så är det inte. Du har ingenting att skämmas över. Det är personen som våldtagit som ska skämmas. Och straffas.
Om din kompis berättar för dig att hon eller han råkat ut för ett övergrepp: Tro på det din vän säger. Erbjud dig att hjälpa till att anmäla, hitta någon att prata med. (Det är inte konstigt om du tvivlar på din väns berättelse – vi reagerar ofta så, vi vill förneka att det hemska har hänt. Men du måste förstå att ditt tvivel ligger hos dig själv, inte hos din vän.) Gör allt du kan för att stötta.
Viktigt: Alla som blivit våldtagna får inte sina liv förstörda. Jag lovar. Man kan bli våldtagen och ändå ha ett fantastiskt sexliv och inga problem överhuvudtaget. Någon kan skratta, skoja och gå ut och ligga med någon annan kvällen därpå utan att det betyder att han eller hon ljuger om vad som hänt, utan att det ligger något destruktivt bakom. Andra kan behöva åratal av terpi och stöd för att ta sig igenom och förbi det som hänt. Det finns inga ”rätt” eller ”fel” eller ”normala” reaktioner. Alla människor är olika, ingen situation är den andra lik.
Ja. Det här är väldigt, väldigt självklara saker. Men tydligen behöver de ändå skrivas ut.
Igår var vi på bio. Den här såg vi. Pedro Almodóvars senaste, Los Abrazos Rotos.
Den handlar om hur livet för oss samman och sliter oss isär. Om hur man klarar att hålla ut. En dag till.
Se den, tycker jag.
Solen lyser in genom vårt fönster, skiner mig rakt i ansiktet, hindrar mig från att sova bort dagen. Jag svär och muttrar men är egentligen tacksam.
Igår, lördag, veckans lediga dag. Uppbokad från morgon till sen natt, förstås. Allt som inte hunnits med under veckan, ”vi får ta det på lördag”. Allt skulle få plats. Mycket fick det.
Nu vet jag inte när jag är ledig nästa gång. Inte ens någon kväll. Men lördagen. Den var allt jag önskade att den skulle vara.
Till exempel:
Solsken, sömn, shorts, sashimi, snälla servitörer, sköna sandaler, samtal, sallad, sex, skål!, spanska, skumpa, smågodis, somna i soffan.
(Idag ska jag skriva krönika till Sofis mode och sortera kläderna i mitt förra förråd. Imorgon kommer Stadsmissionen och hämtar dem. Tjugo sopsäckar, kanske trettio. Snacka om att man samlar på sig skräp.)
Dagens Aftonbladetkolumn hittar ni här.
