Den här utsikten. Den är min. Min och hans. Vår.
Kan ni tänka er?
Det får bli min födelsedagspresent till mig själv. Att äntligen få visa er.
Att äntligen få säga: Här! Här ska vi bo.

Detta är vad vi kommer att se när vi tittar ut genom vårt sovrumsfönster.
Det är också utsikten från mitt nya arbetsrum. Från verandan, från lekstugan och badrummet.

När vi flyttar in kommer alla grenar vara kala, sjön frusen och hästhagarna täckta av snö.
Någonting säger mig att det kommer att vara precis lika vackert.
Kanske ännu vackrare.

Sådär! Nu är det äntligen min födelsedag, även amerikansk tid.

Grattis grattis grattis till mig!

Tjugosex! Can you tell?

Klockan fyra i eftermiddags, LA-tid, blev det officiellt min födelsedag i Sverige. Det tyckte både jag och pappa att vi borde fira på något vis, så vi åkte till en mexikansk restaurang, åt enchiladas och drack varsin öl. Pratade om viktiga saker, såsom karriär, vänskap och guacamole.

Men innan vi åkte tyckte min far att det var på sin plats att han fick visa upp sina fotoskills. Jag fick posera utanför huset och han brände av följande bilder:

Crappy, tycker ni. Well, då skulle ni sett dem i original. Då såg de ut såhär:

Nej, om man skulle ta och försöka sova snart. Då är det min födelsedag när jag vaknar, även här. Tänk, vad fint. Twenty-frickin-six. Två och en halv timme kvar som tjugofemåring.

Vet ni? Det blir gött att gå vidare. Jag känner att jag kommer att trivas med att vara tjugosex och ägare till världens finaste hus tillsammans med världens finaste man. Det kunde varit mycket, mycket värre. Och faktiskt inte särskilt mycket bättre.

Syster traskade nyss in på tomten i sina nya skor och sin väldigt glittriga paljettklänning.

”Vad fin du är”, sa jag. ”Har du sett ut sådär i skolan?”

”Yes, vaddårå”, sa hon. ”Har fått komplimanger för skorna av en massa folk jag inte känner. Vad har du haft för dig idag?”

”Jag har mest läst dina gamla Gossip Girl-pocketar och njutit av att jag fortfarande inte är tjugosex.”

”Äh. You’ll be an oldie but goldie”, sa syster. ”Men jag skulle bara lämna mina skolgrejer. Måste iväg igen. Ska träffa kompisar. Ses senare.”

Och så var hon borta igen. Och jag får nöja mig med att umgås med den här skällande tönten:

Ungefär såhär känner jag mig. Ja, som i låten, då. Simsfigurerna är bara pricken över i:et.

Jag har försökt. Det går inte.

Alltså: Istället för sömn – Gossip Girl-maraton.

Jag är sjuk. Det är just nu mitt minsta problem. Det som plågar mig är detta:

När jag sover drömmer jag vidriga mardrömmar, ja, vidrigare än på mycket länge.

När jag är vaken vill de inte släppa taget. Jag fastnar i ett mellanläge, någonstans mellan mardröm och vakenhet. Konstant livrädd.

Låtsas som om allt är som vanligt. Man kan inte säga till sin familj som man inte riktigt känner att man har en känsla av någonting fruktansvärt kommer att inträffa, att man är alldeles säker, eftersom man drömt det.

Men imorgon ska jag bryta mig loss. Jag har en plan jag hoppas fungerar: jag ska tillbringa fredagen, min sista dag som tjugofemåring, i soffan framför Hannah Montana The Movie, The Proposal och He’s Just Not That Into You. Om inte den chickflicköverdosen tvingar mardrömskänslan att ta till flykten… Jo, det måste fungera.

Nu ska jag sova och försöka drömma om annat än tortyr och död.

Nu ber modejätten om ursäkt: ”Vi har insett att vi är ansvariga för att, genom bristfällig framställning och retuschering, ge en förvriden bild av en kvinnas kropp”, säger de om den hårt bearbetade bilden.

Ändå dyker det hela tiden upp fler bilder där modellerna uppenbarligen inte levt upp till företagets smalhetskrav. Före- och efterbilder har läckt ut från flera av märkets kampanjfotograferingar. Om den senaste i raden (se nedan) säger presstalesmannen i ett uttalande: ”vadå, syns det så tydligt? Vi försökte va lite smidiga ju. Meh ursäktarå”.

Före:

Efter:

Jag önskar bara att du kunde älska dig själv som jag älskar dig.

Inatt ockuperade syster badrummet ända tills jag somnade, fullt påklädd och sminkad och med oborstade tänder. Således vaknade jag nu, åtta timmar senare, fullt påklädd och sminkad och med ännu mer oborstade tänder.

Därför ska jag nu ta en lååång dusch och borsta tänderna tills nattens alla vidriga smaker försvinner. Sedan ska jag äta en bagel och börja läsa en ny bok. Så enkel är min morgon.

Jag drömde att jag och kronprinsessan Victoria var bästa vänner. Sådana vänner som går på toaletten tillsammans och allt. Vi hade känt varandra sedan dagis. Men jag har en obehaglig känsla nu, av att jag ljög för henne, utnyttjade henne. Det kan väl inte stämma? Jag är inte sådan, vill inte vara sådan.

Det är kallt här. Kallare än jag trodde var möjligt i Los Angeles i oktober. Tolv grader. Eftersom huset inte är isolerat är det också tolv grader här i mitt rum. Jag sitter insvept i filtar och koftor och huttrar.

Duschen var det.