Förresten kan jag inte låta bli att undra hur det kommer sig att min blogg just nu ser ut såhär. Det kanske bara är jag, men jag har en känsla av att den brukar se ut på ett helt annat sätt.
Fem minuter senare:
…ooooch där var vi tillbaka till det normala, thank you very much. Inte för att jag har något emot rosa, eller så.
Idag kom min älskade vän Oscar hit, drack te och pratade bort några timmar med mig. Som om inte det vore nog så bjöd han dessutom på en urtjusig händerna-i-håret-pose. Loves it!
Annars tittar jag mest på Dawson’s Creek i sängen. Nu är andra säsongen slut, och jag kollar en romantisk komedi som omväxling. Grey’s Anatomy-Izzie får lära sig den hemska sanningen om män av en riktig slusk som ska hjälpa henne att få sin drömkille. Varför får jag känslan av att den riktiga slusken och drömkillen kommer att vara samma person innan eftertexterna rullar?
ÅH HERREGUD. YAY LILLY!
Juli, ja.
Jag försökte verkligen ta hand om mig själv. (De flesta bilder från juli månad föreställer… frukt. Och te.)
Men inte ens all frukt i världen kunde hålla mig på benen. Jag jobbade på så hårt jag kunde för att ta igen de veckor jag missat när jag låg däckad i lunginflammation, och kroppen vägrade helt enkelt hänga med.
Till slut bestämdes det att jag skulle ta en veckas semester. Jag och kärleken flydde till lägenheten i Berlin, till drack öl med Martin, promenerade i solen, åt grillad kyckling och höll om varandra.
——————————————————————————————–
Snälla lilla mamma och snälla lilla lillebror kom hit med mat och kärlek. Precis vad man behöver när man är sjuk och eländig. Men Let’s Dance imponerade inte på dem – de drog hem efter bara halva programmet. Någonting om att de inte kände igen ens hälften av deltagarna. Hrrmmmpfff. Typiskt utlandssvenskar.
Nu kollar jag vidare själv. Heja Gudrun!
Hon är så stor och så fin att jag blir alldeles… rörd. Fånigt, va? Äsch.
Nu ska jag gnälla lite. Det får man. Åtminstone ibland.
Here goes: Nu när jag ligger sjuk har jag plötsligt tid. Tid att göra sådant man kan uträtta i sängen, utan någon som helst ansträngning, det vill säga.
Till exempel går jag in och läser i några av de bloggar jag inte hunnit läsa de senaste månaderna, och kollar in sådana jag hört om, men inte tagit mig tid att gå in och kolla på.
Det mesta resulterar i besvikelse. Många av de s.k. ”politiska” bloggar som anses vara bra känns för akademiska och ängsliga för att jag ska ha lust att läsa fler än två, tre inlägg. Jag tänker att jag kanske skulle kunna bli lite underhållande upprörd av någon av de ”provocerande” bloggarna, men nej, tyvärr, jag roas inte av sextonåringar som skriver om sina bröstoperationer, dieter eller om hur rika de är. Och av de bloggar som anses vara ”roliga” har jag hittills inte hittat en som faktiskt varit, ja, rolig. (Fejkbloggen ”Söderfamiljen” är, till exempel, bland det mest meningslösa jag läst.)
Nej, det är nog bäst att jag lägger ner datorn och fortsätter att läsa Bodil Malmstens ”Priset på vatten i Finistère” istället.
Det här är verkligen en sådan där låt som det känns som att man hört tio tusen gånger förut, som man kan nynna med i från början till slut, trots att det egentligen är första gången.
Men på ett bra sätt. Ett väldigt, väldigt bra.
För helvete vad fantastisk den är.
Det värsta med att alltid vara sjuk är inte det faktum att allt man borde göra samlas på hög och skjuts på framtiden.
Det är inte hur hjälplös man blir, när bara att koka tevatten eller borsta tänderna känns som en övermäktig uppgift.
Det är inte ens tristessen, timme efter timme, dag efter dag i sängen.
Nej. Det är att man blir så fruktansvärt ensam.
Jag är trött på ensamheten. Den självvalda och den framtvingade. Trött på alltihop. På att aldrig vara frisk tillräckligt länge för att hinna storstäda. Trött på att tacka nej till hjälp från dem som faktiskt vill hjälpa, eftersom jag inte klarar av tanken på att ligga här och låta någon kliva in i min misär. Trött på att aldrig kunna planera, och på att när jag ändå försöker, så orkar jag inte ens bli upprörd när alla planer måste ställas in. Trött på att alltid behöva säga nej, jag kan inte, jag är sjuk. Igen. Trött på bekymrade blickar. Till och med trött på goda råd, de som handlar hur jag ska lyckas få min hälsa att låta mig leva mitt liv som jag vill.
Jag vet hur jag ska bli frisk. Vad jag måste göra för att åtminstone ge mig själv chansen.
Jag måste härifrån. Jag måste få lugn och ro. Tid att inte göra någonting. Att bara finnas till.
Men då måste min kropp ställa upp och fungera tillräckligt länge för att jag ska klara av att flytta. Den måste ha kraft nog att göra allt som måste göras. Och det gör den inte. Jag klarar det inte själv. Jag klarar det inte själv och jag vågar inte ta emot hjälp. Vågar inte be om den. Vill inte. Men klarar mig inte utan den.
Jahapp. Det här blev ju deppigt värre. Kan avsluta med att berätta att det bästa med att vara sjuk jämt är att man har anledning att äta hur många Piggelin och Lakritspuck man vill. Alltid något.
Juni. Skolavslutningar, sommarlov. Men natten till den sjunde mördades femtonåriga Therese Johansson Rojo, och jag ansågs vara den som lämpade sig bäst för att skriva om mordet. Min allra första kolumn skulle ha publicerats på midsommarafton, istället hade jag texter i tidningen flera dagar i rad redan veckan innan. Jag jobbade dag och natt, blev alldeles för mager, försökte hålla ihop, men fick ta pauser varje halvtimme för att stortjuta inne på toaletten.
Ändå blev det skolavslutning. Jag och kärleken åkte till Falköping för att fira att min svägerska Rebecca gick ut nian. På tåget på väg hem fick jag inte luft. Det var dubbelsidig lunginflammation och jag fick tillbringa två veckor i sängen. Jobbade naturligtvis ändå, från sängen, hade ju inget val. Trodde jag.
Firade midsommar med kärleken i soffan på ett regnigt landställe, det jag hatade som tonåring men kommit att älska. (Det ligger inte långt ifrån huset vi snart flyttar in i, fast det visste vi inte då.) Han dukade upp sill och potatis medan jag hostade sönder mina redan trasiga lungor.
Jag slutade snusa. Blev, till slut, lite friskare. Men hade redan kommit så långt efter att det skulle bli omöjligt att hinna ikapp.
Annars. En och annan Rockband-kväll hos Peter. En och annan Pelikankväll. Och en Bruce Springsteen-konsert där det var så kallt att jag funderade på att gå hem.
Jag minns juni som fin, ändå.
——————————————————————————————–