Det värsta med att alltid vara sjuk är inte det faktum att allt man borde göra samlas på hög och skjuts på framtiden.
Det är inte hur hjälplös man blir, när bara att koka tevatten eller borsta tänderna känns som en övermäktig uppgift.
Det är inte ens tristessen, timme efter timme, dag efter dag i sängen.
Nej. Det är att man blir så fruktansvärt ensam.

Jag är trött på ensamheten. Den självvalda och den framtvingade. Trött på alltihop. På att aldrig vara frisk tillräckligt länge för att hinna storstäda. Trött på att tacka nej till hjälp från dem som faktiskt vill hjälpa, eftersom jag inte klarar av tanken på att ligga här och låta någon kliva in i min misär. Trött på att aldrig kunna planera, och på att när jag ändå försöker, så orkar jag inte ens bli upprörd när alla planer måste ställas in. Trött på att alltid behöva säga nej, jag kan inte, jag är sjuk. Igen. Trött på bekymrade blickar. Till och med trött på goda råd, de som handlar hur jag ska lyckas få min hälsa att låta mig leva mitt liv som jag vill.

Jag vet hur jag ska bli frisk. Vad jag måste göra för att åtminstone ge mig själv chansen.

Jag måste härifrån. Jag måste få lugn och ro. Tid att inte göra någonting. Att bara finnas till.
Men då måste min kropp ställa upp och fungera tillräckligt länge för att jag ska klara av att flytta. Den måste ha kraft nog att göra allt som måste göras. Och det gör den inte. Jag klarar det inte själv. Jag klarar det inte själv och jag vågar inte ta emot hjälp. Vågar inte be om den. Vill inte. Men klarar mig inte utan den.

Jahapp. Det här blev ju deppigt värre. Kan avsluta med att berätta att det bästa med att vara sjuk jämt är att man har anledning att äta hur många Piggelin och Lakritspuck man vill. Alltid något.