Dagens hemmaoutfit.

(Men okej då, gårdagens, nu ska vi inte vara kinkiga.)

Ikväll har jag mina nya jeansshorts på mig. Jag köpte dem i en galleria i (utanför?) Eskilstuna idag, på väg till halkbanan. Jag tyckte att de satt fint i butiken, men nu när jag sitter ner känns de lite tajta i låren. De flesta shorts gör det på mig. Förstår inte riktigt hur tunna ben de tror att folk har. Måste man vara Elin Kling för att få ha jeansshorts på sig?

De är fina i alla fall, shortsen. Somriga.

Men jag föredrar nog brallorna på bilden. De är svårslagna.

Klart slut modebloggstjut! Aaoooooo!

Säga vad man vill om Bingo och Katrin. Jag såg den här videon (som inte verkar gå att lägga in i inlägget?) och bara griiiiiiiinade.

Alltså oh my vad jag vill ha en bebis.

(Värdelöst vetande: låten i videon sjöng jag i kyrkan när min mamma gifte sig med min styvpappa. Min dåvarande bästis Christoph spelade piano. Jag tror att det var fint, men det var svårt att ta de högsta tonerna, eftersom jag grät så himla mycket. Riktigt hulkade. För att uttrycka det milt: jag är inte så bra på att hantera mina känslor.)

Tack mamma.

För att du ville ha mig.

För att du alltid älskat mig och tagit hand om mig, för att du alltid funnits där.

För att du fortfarande älskar mig och finns där, för att du tar hand om mig fastän jag är stor nu.

För att du ger ärliga råd inför varje viktigt beslut men ändå stöttar mig vad jag än bestämmer mig för.

För att jag alltid känt att jag varit önskad.

För att du var världens bästa mamma även när jag var liten och vi var ensamma, trots att du också var himla liten då, mindre än jag är nu.

För att du visar att allt är möjligt, men att det inte behöver vara ett misslyckande att ge upp om man ångrar sig.

För att du låter mig göra mina egna misstag, men tar emot mig när jag faller.

För att du lärt mig att vara mig själv, att inte anpassa mig efter förväntningar, att kämpa för det jag tror på.

För att du hjälpt mig att bli den jag är.

För att du ringer mig när du är ledsen, när du är lycklig, när du har tråkigt och bara vill prata.

För att du är min bästa vän.

Tack.

(Jag älskar dig.)

Branschtidningen Resumé hade en fin artikel om mig nu i veckan. Ove som intervjuade mig lovade att det skulle bli en ”mysig” text. Han höll sitt löfte. Den blev mjuk och gosig och söt som sockervadd. Gött.

Artikeln finns till allmän beskådan här. Läs om ni vill!

Stackars Safura från Azerbaijan pallade inte trycket. Det var falskt och skevt och obekvämt. Och ja ba grät hemma i soffan, mina teardro-o-ops bara drip drop drip drop… Okej, inte riktigt, men jag tyckte synd om Safura som var så fruktansvärt nervös.

Ursöta Lena från Tyskland, däremot! Där kan vi snacka nerver av stål, scennärvaro och utstrålning. Och låten växer för varje lyssning. Mycket värdig vinnare. Herzlichen Glückwunsch, Deutschland!

Godnatt.

Det åskar här, precis ovanför vårt hus. Regnet vräker ner, hästarna i hagen är olyckliga, rusar fram och tillbaka, söker sig till varandra. Just när jag skriver detta kommer någon äntligen för att hämta in dem. Åtminstone två av dem. Åh, jag hoppas att hon kommer tillbaka för att hämta de andra två också!

Inne i mitt arbetsrum sitter jag och jobbar i stearinljussken. Ikväll ska jag laga köttfärsbiffar med färskpotatis och gräddsås och heja på Azerbaijan i Eurovision. Det är inte svårt när det är lätt.

Drip, drop.

Jag och Ronnie läser morgontidningarna vid frukostbordet och lyssnar på ”Drip Drop” på ontiöronenhög volym. Och sjunger: These teardro-o-ops, that drip drop drip drop! Drip drop drip drop! Oh-oh! Oh-oh!

”Jävlar vad syrenerna slagit ut här bakom”, säger Ronnie som nu står vid köksfönstret. Jag måste gå och titta.

Jag skriver krönikor. Jag har flyttat till villa. Vad kan vara mer passande än att jag nu skriver krönikor i Vi i Villa?

I tidningens nya nummer skriver jag om hur vi hittade vårt fina, fina hus. Om hur vi flyttade in. I de kommande numren kommer man att kunna läsa om allt det läskiga, spännande, obekanta, härliga, nya.

Man kan förstås läsa även om man själv inte bor i hus och får tidningen hem i brevlådan – krönikan ligger uppe till allmän beskådan, här. Jag blir väldigt glad om ni läser och berättar om ni tycker om den!

När jag var tonåring hade jag inte kunnat tänka mig någonting roligare än att åka på Popkollo.

Det är knappt att jag kan det nu heller. Men nu är jag ungefär åtta år för gammal, sorgligt nog. (Hur typiskt är det inte att Marit Bergman grundade Popkollo år 2003 – när jag var nitton?)

Men! Men! Vissa av er som läser här är ju inte lika gamla som jag. En del av er är till och med under arton. Antagligen håller minst en eller två av er på med musik i någon form. Till er vill jag säga: det finns platser kvar på flera av årets läger – anmäl er!

(Matilda som jobbar med Popkollo vill speciellt tipsa om hip hop-lägret i Botkyrka. Tips, tips!)

Meddelande till intresseklubben: jag är framme i Flen.