På bussen mot Flen. Lyssnar på Melissa Horns ”Hanna” och tänker på det där jag drömde inatt. Vaknade med gråtklump i halsen och tryck över bröstet. Men så låg han där bredvid mig i sängen och var alldeles varm och sömnförvirrad, och då kändes allt bra igen. De kan säga vad som helst till mig, de kan dra åt helvete, tänkte jag. De kommer inte åt mig. Jag är trygg här. 

Jag blir alltid lika varm i hjärtat av att se djur umgås över artgränserna. För om flugan tänker att snigeln är ett lämpligt transportmedel, well excuse me, men då är det inte en särskilt begåvad fluga. 

Körkortsintensivkurs = konstant nervositet = tuggar sönder mina fingrar. Det vägrar sluta blöda. Kan inte någon bara ge mig det här körkortet nu? För mina stackars nagelbands skull? Pliiis. 

Den enorma, strålkastarlika fullmånen utanför mitt fönster gör sig sannerligen uselt på bild. Jäkla mobilkamera. Ni får take my word for it: den är alldeles overkligt vacker. God natt. 

Jag önskar att jag kunde ge blod. Kanske längre fram, om min hälsa blir bättre.

Men mest av allt önskar jag att alla ni som har möjlighet att ge blod gör det. Det är ett så lätt sätt att rädda andra människors liv. Vi vet aldrig när när någon vi älskar behöver… eh… påfyllning.

Tisdag betyder nytt nummer av Sofis mode. Den här veckan är jag nöjd med både text och bild. Och hoppas som alltid att ni vill läsa – och berättar vad ni tycker.

(Min fina redaktör Annica påpekade att ett ”m” i ”dem” fallit bort ur rubriken. Jag är storsint just idag och förlåter henne. Gör det, ni också! Det vill säga – klagomål undanbedes.)

Sofis mode finns i butik varje tisdag, onsdag och torsdag och säljs tillsammans med Aftonbladet. Mina krönikor läggs inte upp på nätet. De finns enbart att läsa i tidningen.

Den här videon kan man titta på om man vill hälsa på hemma i min trädgård.

Välkomna!

Ååh. Jag borde ju sova. Det gör jag inte, som ni kanske märker.

Glömde bort tiden, helt enkelt.

Så, vad gjorde jag? Pluggade körkortsteori? Jobbade? Städade? Någonting annat jag verkligen borde göra?

Nähädå. Jag satt och spontanlärde mig USAs femtio stater utantill. Visstsörru. Jag och prioriteringar, alltså.

(Men jag kan dem som ett rinnande vatten nu.)

Söndag är arbetsdag, sjuk eller inte.

Jag försöker skriva ihop en krönika som inte vill bli skriven. Längtar tillbaka till sängen.

Men mest av allt längtar jag efter att bli frisk, så att jag kan städa huset. Slänga berget av snorpapper jag kastat ner bredvid sängen (oerhört fräscht, jag vet). Dammsuga och torka av. Tvätta några maskiner. Promenera. Ååh.

God natt, där ute.