Det känns så konstigt att alla dina sms finns kvar i min mobil. Fantastiskt, visst, men konstigt. Nästan makabert.

Alla dessa fåniga skämt, de gör nästan ondast att läsa. De jag aldrig kan visa för någon eftersom ingen annan förstår varför de är roliga. Som de där jäkla limstiften. Ingen vet.

Det kommer aldrig att finnas någon som du. Så jag måste vänta på dig. Eller du på mig, kanske.

Underbaraclara skrev så fint på sin blogg idag, om sin mamma:

”Det konstiga är bara att det går längre och längre tid sedan jag såg henne. Och ändå tycker jag att tiden tills jag får möta henne igen krymper. Snart kommer hon väl tillbaka? Som en vän man inte sett på länge.

Kanske känns det så för att det är så. Att samtidigt som åren går och det blir längre sedan man träffades så går man i en cirkel och kommer närmre och närmre den punkt där man kan mötas igen.”

Jag tycker väldigt, väldigt mycket om den tanken. Att varje steg jag tar för mig närmare dig.

(Älskling, jag hoppas verkligen att du ser hur mycket pengar som samlats in till Cancerfonden till minne av dig. Hur mycket gott du gör.)