När ni läser det här är jag i Thailand, utan särskilt mycket nät och utan att jobba ett endaste dugg. För er som gömmer er från snön och kylan inomhus har jag gjort en liten blogg-guide – eller nej, okej, jag har bara lagt upp och länkat alla de trettioen (fler? Färre? Jag är värdelös på att räkna) bloggporträtt jag skrev för Sofis mode i år. Men ändå.

Vi börjar i våras och går framåt! (Klicka på bilderna så kommer ni till bloggen.)

(Rachel-Marie och hennes Gareth är lika fånigt nykära som i våras – och i förra veckan förlovade de sig!)

(Fina, fina Ioana. En av de få bloggar jag alltid kollar. Underbar människa med en dramatisk historia i bagaget, lika stark och klok som vacker.)

(Barbro är verkligen en av de bekantskaper jag fått äran att göra genom bloggporträtten som jag värdesätter allra mest. Ruskigt smart och hysteriskt rolig människa. Det var henne jag försökte teckna av här.)

(Det här klippet är fortfarande bland det absolut sötaste jag någonsin sett. Hon är så vansinnigt ljuvlig!)

(”Gravemaker” måste ju vara världens ballaste efternamn.)

(Sarah Lynn går verkligen på Show Choir i skolan. Show Choir! SOM I GLEE! Vaddå avundsjuk. Jag? Va? Hrrmmpff.)

(Kan inte riktigt komma över hur lik Kaitlin är Jodie Foster… Kan också nämna att det tog mig ett riktigt bra tag innan jag fattade att hon faktiskt heter Isabella i efternamn. Jag bara… eh… vi behöver liksom veta ditt efternamn till artikeln, på riktigt, och hon bara ”eh, ja, Kaitlin Isabella heter jag”. ”Jo, men alltså, i efternamn!” Stackarn var tvungen att skriva att hennes pappa heter Thomas Isabella och hennes bror Sean Isabella innan poletten trillade ner. Pinsamt.)

(Jag var heeeelt tagen av Jasmine när jag skrev om henne. Hon är så sjukt cool. En sådan tjej jag önskar att jag fått skriva tio sidor om istället för en enda liten futtig.)

(När jag precis upptäckt hur mycket jag tycker om att teckna gjorde jag ett försök att rita ett porträtt av Olivia. Det gick inte alls. Hon såg bara ut som en urvacker seriefigur och inte som en människa hur mycket jag än suddade och gjorde om. Jag har en känsla av att det borde tas som en komplimang.)

(Musiktips: Underbara Coury och hennes man Gabe spelade tillsammans i indierockbandet Castledoor som jag tycker är ungefär hur bra som helst.)

(Jag kan säga att ingen blivit så otroligt glad över att vara med i Sofis mode som Cheyser. Kände mig verkligen som jultomten. Alldeles bedårande.)

(Och så har vissa mage att påstå att modebloggare inte är intelligenta. Då har de inte läst Rebeccas blogg. Oj vad jag önskar att vi vore vänner, hon och jag.)

(Årets första – och enda – manliga bloggare att porträtteras blev Bobby. Jag kan säga som så att jag inte kunde valt en bättre kille till den ”oerhörda äran” – Bobbys ord, inte mina, jag lovar! Han är så förbannat rar och fin, också en sådan person jag inte kände att jag kunde göra rättvisa med så få tecken.)

Efter den här veckan tar jag tre veckors semester från Sofis mode-krönikorna. Men i årets sista nummer kan man både läsa krönika och bloggporträtt, som vanligt. Det hoppas jag att ni vill göra.

Under julveckan är det extra roligt att läsa Sofis mode, för då är alla rubriker (och ingresser!) på rim. Åtminstone ska de vara det. Det borde innebära att rubriken till min krönika ska läsas såhär: ”Kanske är jag avundsjuk pååå – Carrie Bradshåååå”. Fantastiskt! Nödrim är bland det bästa jag vet. Jo, på riktigt.

(Fast liiite jobbigt var det att behöva rim-slakta ingressen till bloggporträttet av fina Kelli Murray.)

Hoppsan! Såg just att jag har blivit 26 i faktarutan igen. Inte mig emot.

När ni läser det här är jag snart på väg mot betydligt sydligare breddgrader. Vi lär ju höras ändå. Julkram på er så länge!

Förmiddagens mål: att få i mig dessa två Resorbtabletter – och behålla dem.

Jo, by the way. Jag har vinterkräksjukan. Seriöst, don’t try this at home, speciellt inte ensamma. Man behöver någon som hämtar vatten åt en (som man spyr upp trettio sekunder senare) och som stryker en över pannan och  säger att det är lugnt, du ska inte dö, lillan.

Åh HERREGUD vad jag har gråtit nu.

Tusen, tusen, tusen tack till P3:s Musikhjälpen för att ni spelade Fanny för oss. Ni är underbara.

(Lyssna här.)

Dags att gråta vidare.

Det gör så jävla ont, bara.

Till dig

Du som är fjärd och spegel

Bidande segel

Stiltje och vind,

Du som är ebb och flod

Eldströmmen i mitt blod

Jag är din.

 

Till dig

Du som är spår i sanden

Eldsken på stranden

Molndrakar sju,

Du som är lust och lek

Hägrande kust och svek

Det är du.

 

Till dig

Måsarnas vita flykt

Ja, till dig

Sommarljus, varmt och tryggt

Ja, till dig, till dig, till dig.

Till dig

Du är långt bort och nära

Vågor ska bära dig

Till min strand

Du som är böljesång

Dyningens mjuka gång

Intill land.

(Musik av Monica Dominique, text av Lars Forsell.)

Tidigare i veckan fick jag ett mail om P3:s och SVT:s satsning Musikhjälpen. De samlar in pengar som ett led i kampen för att stoppa människohandel med barn, och man skänker pengar samtidigt som man önskar en låt. Läs mer om insamlingen här.

Det finns bara en person jag vill tillägna en låt. Att välja låt är svårare – vi har så många som är våra.

Men det som skulle betyda allt för mig är att få lyssna till hennes röst i radio. Och ingen låt passar väl bättre än ”Tillägnan”.

Fanny, den här låten är till dig. Av dig, till dig. Din!

Du som i tid och evighet är min bästa vän, min skyddsängel, min tjej.

Du som fick mig att tro på villkorslös kärlek. Kärlek som aldrig dömer, aldrig sviker, aldrig bleknar.

Du som får mig att leva vidare, för att du aldrig skulle gå med på att jag gav upp.

(Jag hoppas av hela mitt hjärta att du lyssnar.)

…

Min allra mest älskade vän Fanny Hed Jonsson gav upp kampen mot cancern den 21:a september i år. Hon hann fylla 25. Strax innan sin död sjöng hon tillsammans med sina vänner i jazzbandet ”En liten trio” in fem av sina älsklingslåtar på skiva. Jag förstår inte hur hon orkade, hur någon vars lungor redan gett upp kunde sjunga så ofattbart vackert. Å andra sidan är det mycket jag inte förstår. Hur någon så ljuvlig, vacker, klok, rolig och stark kan tas ifrån oss. Hur vi som älskar Fanny över allt annat ska klara oss utan henne.

När Fanny spelade upp ”Tillägnan” för mig första gången grät jag. Annars grät jag aldrig inför henne, inte de sista månaderna. Jag hade ju bestämt mig för att vara en motvikt till allt det sorgliga och onda. Men när jag satt på hennes sängkant på den palliativa avdelning där hon tillbringade sina sista veckor i livet och lyssnade till hennes röst, så ren och klar och levande, då fanns det inte en chans att hålla emot. Men det var okej. Jag har alltid gråtit när jag hört henne sjunga. Hon hade nog blivit mer orolig om jag varit oberörd.

Det har gått tre månader sedan Fanny dog. En evighet, ett ögonblick. Skivan hon spelade in, de fem låtarna hon sjunger och två instrumentala versioner av låtar hon ville sjunga in men aldrig hann, fick titeln ”Tillägnan”. Jag lyssnar på den dygnet runt. Mitt sätt att bära henne med mig. Titelspåret är kanske det allra vackraste. Ikväll hoppas jag få höra det i P3.

I veckans Sofis mode skriver jag om att gå på parmiddag. Och om Kryz.

Såg precis att jag fått sms från finaste Anna som frågade om jag kommer på bokcirkelmötet ikväll. Hade helt lyckats glömma, känner mig så jäkla dum. Håller på att tappa greppet om tiden lite. Antar att det är risken med att inte ha några arbetstider – dagarna flyter ihop och de enda datum jag fortfarande lyckas hålla kolla på är deadlinetider och psykologbesök.

Men å andra sidan. Man ska inte begära för mycket av sig själv. Det säger min psykolog och hon känns som att hon vet vad hon pratar om.