”Så glöm alla sagor och låt flugorna slåss om det lilla som lämnats kvar”

 

Jag hade tänkt gå och lägga mig tidigt.

Istället såg jag fyra avsnitt av Dawson’s Creek. De sista fyra avsnitten, de jag aldrig sett. Som jag sparat?

Helt otroligt att jag lyckats undgå att få veta hur mitt livs första älsklingsserie slutar. Alltså, bokstavligt. Helt otroligt, som att jag inte kan tro det. Hur kan jag inte ha läst det någonstans, hört någon prata om det, någon enda? Jag måste ju ha vetat. Om så undermedvetet. Varför skulle jag annars ha lämnat de fyra sista avsnitten? Jag såg ju för tusan säsong ett, två, tre, fyra, fem och sex i våras, var som besatt. Tjatade hål i huvudet på stackars Fanny om hur snygg Kate Hudsons brorsa är som Joeys pojkvän i sista säsongen (jag hade bara sett de fem första säsongerna tidigare).

Hon hade sett hela serien. Avslutningen också. Sa ingenting, förstås, klart att hon inte ville spoila… ”överraskningen”.

Jag såg hela serien, utom de sista fyra avsnitten. Bara struntade i att sätta i den sista skivan, ställde tillbaka boxen i bohyllan och lät den stå. Tills ikväll.

Nu kan jag inte sova. Alldeles för uppskakad. Alldeles för SJUKTJÄVLAENSAM. Huvudet bultar, dunkar, värker efter alla tårar.

Det här var verkligen precis vad jag inte behövde se just nu. Och den enda jag kan prata med alltihop om är borta. Å andra sidan hade jag inte varit såhär nattsvart förtvivlad om hon fortfarande funnits hos mig. Allt hänger ihop. På det allra sämsta sättet.

————————————————————————————

Så. Nu har jag mailat Fanny. Ska försöka somna medan jag har kvar den varma känslan i magen, den man får när man plötsligt känner sig nära någon som är långt borta.

(Du är långt bort och nära. Jag förstår vad som menas nu.)

God natt.