”Så glöm alla sagor och låt flugorna slåss om det lilla som lämnats kvar”

Jag hade tänkt gå och lägga mig tidigt.

Istället såg jag fyra avsnitt av Dawson’s Creek. De sista fyra avsnitten, de jag aldrig sett. Som jag sparat?

Helt otroligt att jag lyckats undgå att få veta hur mitt livs första älsklingsserie slutar. Alltså, bokstavligt. Helt otroligt, som att jag inte kan tro det. Hur kan jag inte ha läst det någonstans, hört någon prata om det, någon enda? Jag måste ju ha vetat. Om så undermedvetet. Varför skulle jag annars ha lämnat de fyra sista avsnitten? Jag såg ju för tusan säsong ett, två, tre, fyra, fem och sex i våras, var som besatt. Tjatade hål i huvudet på stackars Fanny om hur snygg Kate Hudsons brorsa är som Joeys pojkvän i sista säsongen (jag hade bara sett de fem första säsongerna tidigare).

Hon hade sett hela serien. Avslutningen också. Sa ingenting, förstås, klart att hon inte ville spoila… ”överraskningen”.

Jag såg hela serien, utom de sista fyra avsnitten. Bara struntade i att sätta i den sista skivan, ställde tillbaka boxen i bohyllan och lät den stå. Tills ikväll.

Nu kan jag inte sova. Alldeles för uppskakad. Alldeles för SJUKTJÄVLAENSAM. Huvudet bultar, dunkar, värker efter alla tårar.

Det här var verkligen precis vad jag inte behövde se just nu. Och den enda jag kan prata med alltihop om är borta. Å andra sidan hade jag inte varit såhär nattsvart förtvivlad om hon fortfarande funnits hos mig. Allt hänger ihop. På det allra sämsta sättet.

————————————————————————————

Så. Nu har jag mailat Fanny. Ska försöka somna medan jag har kvar den varma känslan i magen, den man får när man plötsligt känner sig nära någon som är långt borta.

(Du är långt bort och nära. Jag förstår vad som menas nu.)

God natt.

Äter pyttipanna och kollar på ”I love you, Phillip Morris” på dvd.

Skönt att det är så vansinnigt stökigt här och att jag ser ut som en bakfull mullvad där jag sitter och kisar med mina inflammerade ögon – annars hade jag nog känt mig lite ensam. Nu är jag bara tacksam att ingen är här och behöver se eländet.

Vaknade klockan sju i min egen säng, för första gången på tre veckor. Utanför mitt fönster var det såhär tjusigt.

Inomhus är det kaos. Ronnie kom hem i fredags till ett översvämmat hus. Ett rör som spruckit i kylan. Tydligen har vi ändå haft tur – det hade kunnat bli oerhört mycket värre om han hade kommit hem några timmar eller en dag senare.

Jag vet att det låter som en efterkonstruktion, men jag lovar – jag visste det. Okej, jag kunde inte säga om det var att vi haft inbrott, om huset brunnit ner eller något annat djävulskap, men jag visste att något hänt. Kände det i hela kroppen.

(Fast kanske är det så att man alltid har den känslan när man varit hemifrån ett tag, bara att man glömer det så snart man kommer innanför dörren och ser att allt är som det ska. Jo, kanske är det så.)

Idag ska jag röja här hemma, det är visserligen torrt nu (tack Ronnie!) men det ser ut som att en bomb slagit ner. Men först ska jag skotta snö med Glee-soundtracket i hörlurarna. Ser fram emot det – ju mer ont jag får i ryggen, desto snabbare glömmer jag allt som har med översvämningar och ögoninflammationer att göra. (Förresten. Jag har ögoninflammation.)

Imorgon börjar jag jobba som vanligt igen. Har bestämt att om jag skriver klart alla texter innan fredag får jag åka in till Stockholm i helgen. Vet inte om det är vintern, kylan och snömassorna, att jag varit borta ett tag eller bara att jag börjat längta efter mina vänner, men jag känner mig ganska isolerad här ute just nu. Och då har jag ändå inte ens varit här ett dygn ännu.

Jomen, just det. Snöskottning var det ja.

Glad att vara hemma. 

Hemma i Sverige igen. Middag med min bästa Oscar. 

Det finns inga ord som beskriver saknaden.

Ändå försöker jag, hela tiden. Jag skriver inte så mycket, inte så mycket som jag hade kunnat, eller kanske borde. Men jag formulerar dem, ibland tyst för mig själv, ibland viskande: trevande, famlande. Orden som ska skapa ordning och struktur och genom denna struktur bilda ett mönster, något jag kan förstå. Som lindrar.

Misslyckas ständigt.

Jag var alltför beroende av dig. Det visste jag redan när du levde, långt innan du blev sjuk. Men jag bortsåg ifrån det, eftersom det var oviktigt. Du fanns ju där. Du behövde mig som jag behövde dig. Min kärlek var besvarad och även om jag av någon anledning skulle velat göra något åt det hade det varit omöjligt. Man väljer inte bort kärlek, även om den för med sig ett beroende som i andras ögon är osunt. Man håller fast vid den så hårt man kan och intalar sig att man aldrig kommer att vara tvungen att släppa taget. Inget annat är möjligt, inget annat är tänkbart.

När jag fick veta att du skulle dö bestämde jag mig för att skriva till dig varje dag i resten av mitt liv. Om sådant som hände och som jag tänkte på, allt det där du måste få veta, eftersom du visste allt om mig och tanken på att det skulle hända mig saker som du inte känner till är olidlig. Så jag satte igång och skrev, varje dag, ofta många gånger om dagen. Du levde fortfarande. Ändå fanns det så mycket jag inte kunde säga till dig. Du skulle dö men bestämde dig för att leva. Alltså pratade vi inte om döden. Efter de där första dagarna nämnde vi den sällan, och när vi ändå gjorde det var vi noga med att omsorgsfullt linda in orden i svepande ”om”. OM det nu vore så att du skulle dö. Om vi skulle dö. Jag var kanske löjeväckande petig med att alltid lägga till mig själv i den hypotetiska döden: ja, du kanske dör, precis som jag kanske dör när jag kör hem i natt. Men det ska inte hända. Jag ska leva, du ska leva, vi ska leva.

Kanske pratade vi ändå mer om döden än jag trodde. Eller kanske har de få meningar du uttalade helt enkelt bränt sig fast, tydligare än alla andra ord.

De spelas upp inuti mig, om och om igen.

”Att inte få veta hur det går”, sa du. ”Att inte få veta hur Oskar Linnros nästa skiva låter”.

Och alla andra meningar. De jag inte vågar skriva ner, inte ännu.

Det outhärdliga i din rädsla.

I min tafatta hjälplöshet.

Ja, jag bestämde mig för att skriva till dig, varje dag. Ändå slutade jag. Så länge du levde var det lätt. Jag skrev om allt det jag inte vågade säga, om mina egna rädslor, om det ofattbara som skulle ske. Att jag skulle bli ensam. Också om hoppet, om styrkan jag fann i tanken på att du självklart aldrig skulle lämna mig. Att du skulle vaka över mig i varje steg jag tog, att du alltid skulle finnas där, så som du lovat mig tusen gånger, så som vi lovat varandra. Allt detta skrev jag om. Övertygad om att du skulle kunna läsa det den dag du slutade andas.

Men så gjorde du det och världen rämnade.

Jag hade inte förstått. Jag hade inte förstått någonting.

Länge kände jag mig lurad. Jag känner mig fortfarande lurad. Ingenting hade gjort mig beredd på slutgiltigheten. På att du inte skulle finnas mer.

Det låter fånigt, jag vet. Barnsligt.

Men jag var säker på att du skulle finnas kvar. I en annan form, kanske. Men kvar. Hos mig. Och så är du borta.

Jag känner mig inte sviken av dig. Ibland har jag undrat om jag gör det, försökt att rannsaka mig själv, skala av sorgen, lager efter lager, för att se vad som döljer sig därunder. Än så länge är svaret fortfarande nej. Du har inte svikit mig. Du ville aldrig dö. Du gav aldrig upp. Du höll ditt löfte så länge du kunde.

Man kan aldrig önska sig mer av en annan människa.

Jag hoppas att jag kommer att börja skriva till dig igen, sådär som jag hade beslutat mig för. Om allt det som händer, allt det du måste få veta. Men jag kan bara inte. Inte nu. Vet inte om det handlar om att jag inte vill att du ska få veta hur dåligt jag hanterar sorgen, hur svårt det är, omöjligt, hur illa du skadade mig när du försvann. Det kan vara så. Jag vill inte att du ska se mig såhär. Att du ska behöva veta att tomrummet efter dig slagit mig i bitar, i spillror, bara skärvor kvar. Att du ska se allt dumt jag gör, alla idiotiska beslut jag fattar, hur jag pendlar mellan bottenlös förtvivlan och tillkämpad likgiltighet inför mitt eget liv och andras.

Jag vet inte om jag väljer att inte skriva eftersom det bara känns onödigt. För du vet ju ändå. Finns du därute och vakar över mig som du lovade vet du naturligtvis allt. Också sådant jag inte vet, inte vill veta, inte orkar ta in.

Gör du det? Jag ser inga tecken. Ingen vit duva har landat på mitt fönsterbleck. Eller ser jag dem visst, tecknen, är jag i själva verket besatt av dem?

…

Den sextonde december klockan tjugo i fyra på eftermiddagen ringde jag upp ditt nummer av misstag. Efteråt kunde jag inte sluta skaka. Ändå lade jag på blixtsnabbt, innan samtalet kopplats fram. Men bara tanken på hur fel det kunnat gå…

Jag får inte ringa dig.

Att ringa dig utan att du svarar betyder att du –

Får inte. Aldrig.

Så länge jag inte ringer finns möjligheten där. Att signaler skulle gå fram.

Din röst.

Aaadefanny.

Fannu!

Anko!

Aldrig mer.

Det outhärdliga i detta.

So this is the new year
And i don’t feel any different
The clanking of crystal
Explosions off in the distance

So this is the new year
And I have no resolutions
For self assigned penance
For problems with easy solutions

So everybody put your best suit or dress on
Let’s make believe that we are wealthy for just this once
Lighting firecrackers off on the front lawn
As thirty dialogs bleed into one

I wish the world was flat like the old days
Then I could travel just by folding a map
No more airplanes, or speed trains, or freeways
There’d be no distance that could hold us back

There’d be no distance that could hold us back

So this is the new year