Vaknade klockan sju i min egen säng, för första gången på tre veckor. Utanför mitt fönster var det såhär tjusigt.

Inomhus är det kaos. Ronnie kom hem i fredags till ett översvämmat hus. Ett rör som spruckit i kylan. Tydligen har vi ändå haft tur – det hade kunnat bli oerhört mycket värre om han hade kommit hem några timmar eller en dag senare.

Jag vet att det låter som en efterkonstruktion, men jag lovar – jag visste det. Okej, jag kunde inte säga om det var att vi haft inbrott, om huset brunnit ner eller något annat djävulskap, men jag visste att något hänt. Kände det i hela kroppen.

(Fast kanske är det så att man alltid har den känslan när man varit hemifrån ett tag, bara att man glömer det så snart man kommer innanför dörren och ser att allt är som det ska. Jo, kanske är det så.)

Idag ska jag röja här hemma, det är visserligen torrt nu (tack Ronnie!) men det ser ut som att en bomb slagit ner. Men först ska jag skotta snö med Glee-soundtracket i hörlurarna. Ser fram emot det – ju mer ont jag får i ryggen, desto snabbare glömmer jag allt som har med översvämningar och ögoninflammationer att göra. (Förresten. Jag har ögoninflammation.)

Imorgon börjar jag jobba som vanligt igen. Har bestämt att om jag skriver klart alla texter innan fredag får jag åka in till Stockholm i helgen. Vet inte om det är vintern, kylan och snömassorna, att jag varit borta ett tag eller bara att jag börjat längta efter mina vänner, men jag känner mig ganska isolerad här ute just nu. Och då har jag ändå inte ens varit här ett dygn ännu.

Jomen, just det. Snöskottning var det ja.