Beautifulones

en blogg skriven av Annika Marklund

Arkiv för February 2011

- Sida 3 av 7

Jag är pojken i glasögon hon var kär i en gång.

av Annika Marklund
promenad1.jpg promenad2.jpg promenad3.jpg

Ett obefintligt litet pyttekliv för mänskligheten, några otroligt välbehövliga steg för mig.

I torsdags släpade jag mig ut för första gången sedan jag åkte in på sjukan i slutet av januari, men allt detta säng- och soffliggande gjorde att jag bara orkade gå i tio minuter – sedan övervägde jag på allvar att ringa hantverkar-Bosse (som just då var i huset och jobbade med vårt vattenskadade före detta badrum) och be honom hämta mig med bilen. Till slut lyckades jag ändå släpa mig hem igen, men låg med hjärtklappning resten av dagen. Note to self: Att inte gå längre än sisådär tjugo meter i tre veckor gör inte underverk för konditionen.

Men så! Idag! Fyrtio minuter i solskenet. Jag misstänker att det var Annas förtjänst: hon kom hit i fredags och tände min livsgnista igen. Inget ont om katterna, de är underbart sällskap, men jag har ändå känt mig ganska ensam den här veckan. Varje gång Bosse kommit in och sagt att han är klar för dagen har jag ställt massor av konstiga frågor bara för att hålla honom kvar en stund till (”jamen berätta, hur går det egentligen till att gjuta en sådan där golvgrund?”).

Nu ska jag värma på lite korvgryta och sedan blir det jobb, jobb och lite mer jobb – som vanligt har jag lyckats skjuta upp alla texter tills i absolut sista sekunden. Det enda dumma med att jag lyckades ta mig ut på promenad var att jag nu känner mig så nöjd med mig själv, som om jag redan utfört ett rejält dagsverke, trots att jag inte ens börjat. Ännu en note to self: Att gå i solen och lyssna på Håkan Hellström är inte att jobba.

Kategorier vardag

Såhär ska en soffa sittas i. Precis såhär.

av Annika Marklund
-2.jpg -3.jpg

Den här katten alltså. Jag vet verkligen inte vad jag ska säga. Ni ser ju själva. Vad finns att tillägga?

(Det vita snöret är förresten Basses favoritleksak, ett hårt paketsnöre av plast. Han gillar att ha det nära till hands. Om han plötsligt känner att det är dags att leka.)

Kategorier foto, vardag

Onani, denna fördärvliga vana.

av Annika Marklund
onani1.jpg onani2.jpg onani3.jpg

Några tips i all välmening till dig som fallit offer för detta skamliga lidande.

(Tack till Ulrika som under middagen i måndags läste upp det här stycket ur sitt exemplar av den fantastiskt upplysande ”Homepatiska självläkaren”!)

Kategorier foto

När solen står rätt på himlen.

av Annika Marklund
blixt2.jpg

Idag gjorde jag ett försök att fotografera med blixt. Vi kan nog alla vara överens om att det inte är min starka sida. Jag har en sådan där dyr, fancy extern blixt som jag köpte för en massa år sedan när jag ville lära mig att plåta ”seriöst” – och den är säkert jättebra, jag har bara ingen aning om hur man använder den.

Nu är den återigen förpassad till den byrålåda där den legat och samlat damm de senaste fyra åren. Jag fortsätter att hålla mig till naturligt ljus. Det kräver lite mer planering – av typen solen måste stå rätt på himlen – men så blir det också hundra gånger mjukare och finare bilder.

naturallight.jpg

(Min klänning kommer från Ida Sjöstedt och nej, det är inte ”dagens outfit”, jag satte bara på mig den just då för att se lite tjusig ut på bilden.)

Kategorier foto

Född med en sjuhelvetes massa talang.

av Annika Marklund



Jag tycker att Lady Gaga är alldeles, alldeles otrolig, hur amazing som helst, men nya ”Born This Way” var jag inte ett dugg imponerad av när jag lyssnade på den. Tyckte mest att det var en trist parafras på Madonnas ”Express Yourself”.

Men… den här covern. Tioåriga Maria från Canada. OH MY FRICKIN CHRIST vad hon är underbar. Nästan så att jag börjar tänka om vad gäller låten också.

Allvarligt! TIO ÅR! Har ni inte sett klippet måste ni faktiskt göra det. Kom igen! Gör’t bara!

(Jag råkar ju vara oerhört svag för musikaliska barn. Och ääälskar youtubecovers. Så det här är lite en homerun för mig, kan man säga.)

Och för er som föredrar småkillar (ehmm, host host):




Kategorier musik

I got my first real six string!

av Annika Marklund
1946334580.jpg

När jag skrev inlägget om mina tonår kom jag ju fram till att om jag någonsin ska bli rockstjärna måste jag faktiskt skaffa en gitarr först.

Så! Nu har jag gjort det.

Eftersom jag ligger hemma sjuk kan jag inte hämta den än på ett tag – vilket känns hur trist som helst, eftersom det hade varit helt fantastiskt att kunna öva nu när jag ändå inte kan lämna huset. Men så länge nöjer jag mig med att fantisera om alla låtar jag ska lära mig att spela när jag väl hämtat hem den!

Okej, rockstjärna är kanske att ta i. Mitt mål är att bli så duktig att jag klarar av att spela någon av mina älsklingslåtar och faktiskt vågar lägga upp den på youtube så att ni kan skratta åt mina fåfänga försök. Det kommer nog att krävas ungefär 30% gitarrskills och 70% mod.

När jag gick i mellanstadiet spelade jag piano på musikskolan. Min lärare hette Margareta och jag var så vansinnigt rädd för henne. Innan jag började ta lektioner hade jag suttit hemma och tagit ut några enkla låtar, så under min första lektion tog Margareta för givet att jag kunde läsa noter. Det kunde jag inte – men det vågade jag förstås inte säga till henne. Hon var så sträng och barsk och hade så arg röst. Så varje gång jag skulle börja med en ny låt bad jag henne att spela den först, och ansträngde mig så mycket jag bara kunde för att komma ihåg hur den lät. Sedan gick jag hem och övade och övade och övade ur minnet. I början gick det bra, när låtarna var sisådär två notrader långa, men så snart de blev lite svårare kom jag helt enkelt inte ihåg hur de lät.

En måndag kom jag till lektionen och spelade upp min läxa felfritt – trodde jag. Men tydligen hade jag transponerat låten (heter det så?) och lärt mig spela den i fel tonart. Margareta tolkade det som att jag gjort det för att håna henne, som en personlig förolämpning, och smällde ner pianolocket över mina fingrar medan jag spelade. Efter det vågade jag inte gå dit mer. Jag tog bussen dit som vanligt, men istället för att gå upp till musikskolan satte jag mig på en bänk vid lekplatsen bredvid och tittade på dagisbarnen som gungade och bakade sandkakor i en timme. Sedan åkte jag hem igen.

Jag minns inte hur det kom sig att jag gick tillbaka till Margaretas lektioner till slut, men det gjorde jag i alla fall. Det funkade inte så bra. Jag hade blivit så fruktansvärt nervös för att spela fel att jag hade hemsk ångest varje gång jag skulle spela upp ett stycke, och vågade inte ens sätta mig vid pianot och öva när någon annan var hemma och kunde höra. På de små ”konserterna” som hölls på föräldrarna fick jag panik och spelade fel eller vägrade att spela alls.

Så jag slutade, såklart. Om man inte vågar spela hemma, på lektionerna eller konserterna är det inte så stor mening med att fortsätta.

Det enda problemet var att jag älskade att spela piano. Verkligen älskade det. Och jag ville ju lära mig mer, inte bara sitta och plinka när ingen annan var hemma.

Jag har ingen aning om hur det gick till, men jag fick börja spela med en ny lärare. Eller… en musikterapeut. Hon hette Ann-Sofie och var fullkomligt fantastisk. Hon satt i ett litet källarrum under musikskolan och hon var Margaretas raka motsats. Varm, glad, mjuk men rakt-på-sak. När jag tog mod till mig och berättade att jag inte kunde läsa noter tyckte hon bara att det var imponerande att jag lärt mig att spela såpass bra på egen hand, och satte igång att lära mig grunderna i notläsning, för att jag skulle kunna ta hjälp av dem när jag tog ut låtar jag tyckte om.

Att jag inte vågade spela när någon lyssnade var förstås fortfarande ett stort hinder i undervisningen. Det löste vi som så att hon gick ut och stängde dörren efter sig, lät mig spela upp läxan ifred. Sedan öppnade hon dörren lite på glänt, jag spelade igen, och så fortsatte vi tills hon till slut var inne i rummet. Så gjorde vi varje gång i jag vet inte hur många veckor. Och det fungerade! Inte så att jag skulle gå upp och spela en låt inför ett rum fullt av människor, men jag kunde åtminstone öva även när min familj var hemma.

Det här var en VÄLDIGT lång berättelse, det inser jag också, speciellt när poängen helt enkelt är denna: det vore så jäkla coolt om jag kunde lära mig spela gitarr och vara så modig att jag låter någon lyssna. Det vore det verkligen.

För man ska ju göra sådant man inte vågar, är det inte så? Annars är man ju bara en liten lort. Har jag hört.

Sida 3 av 7
  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Matilda Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB