Ballingslöv

Ballingslöv ”badsimulator”

Kakelspecialisten

Svedbergs

Härifrån.

Pottery barn

Pottery barn

Bilden hittade jag här.

De två understa bilderna hittade jag här.

Vi hade inga som helst tankar på att renovera vårt badrum. Det var fullt fungerande, relativt nytt (tja, en sisådär femton år eller så, men det dög bra för oss) och ganska fint. De senaste månaderna har jag visserligen fantiserat om att ha ett badkar, men att åka in till Stockholm och låna mammas någon gång då och då räckte för mig.

Sedan kom vi hem från Thailand till ett trasigt rör och vattenskada i tre rum. Hallen, badrummet och tvättstugan. Nu är allt utrivet – golv, inredning, alla väggar. Allt. Vi skulle ha ägnat lediga stunder de senaste veckorna åt att komma överens om hur vi vill att det nya badrummet ska se ut, åka runt och tittat i byggvaruhus och beställt allt det vi behöver: kakel och klinker, toalettstol och handfat, dusch och badkar (ja, nu ska jag tamejtusan ha badkar!), badrumsmöbler, belysning…

Istället hamnade jag på sjukhus och har tänkt på vårt nya badrum ungefär noll gånger. Och imorgon måste vi bestämma oss för hur vi vill ha det – sedan åker Ronnie till Berlin och hantverkarna vill sätta igång. Alltså satte vi oss igår kväll efter schalgern och googlade runt för att komma på vilka badrum vi gillar – och hur vi absolut inte vill att det ska se ut.

Våra kriterier är ungefär dessa: Badrummet ska passa in med resten av huset, och får alltså inte vara för ”modernt”. Det ska kännas ljust men inte kliniskt, fräscht men fortfarande hemtrevligt, lantligt utan att bli för shabby chic/ryschpyschgulligt. Och eftersom vi knappt har några pengar alls (försäkringen täcker inget av de nya inköpen) får allting gärna vara både snyggt och kanonbilligt. Easy, breezy, eller hur? En baggis. Suck.

Bilderna här ovanför är de jag sparade ner igår, i något slags ”inspirationsmapp” (är det inte så folk gör när de ska inreda?). Ibland gillar jag nästan allt på bilden, ibland bara en kran, ett väggkakel, ett par skåpluckor eller ett visst golv, ibland… känslan.

Imorgon åker jag och Ronnie till Kakelspecialisten och håller tummarna för att de kan hjälpa oss ur badrumskrisen. De påstår på hemsidan att de vill kunna erbjuda oss allt till badrummet. Jag hoppas att det stämmer.

(Oroa er inte – vi behöver inte gå ut och kissa i snön. Vi har en liten gästtoa på övervåningen som visserligen är gammal och ofräsch, men låt oss säga som så att den gör vad den ska.)

Den här tjejen är sannerligen en stor pöl full av ljuvlighet. Jag är så himla kär.

Möt vår kattpojke! Baryshnik, mer känd som Basse, Basselito, Brorsan, Bäzzi, Basshunter, Chuck Bass och Bass Industries (okej, de två sista är mina, Ronnie är inget fan av Gossip Girl). Basse är alltså brorsa till Biianka (lilla tjejen på bilden längst ner, även kallad Lillan, Gullan, Syrran, Biankis, Snuttan) och den absolut goaste katt man kan önska sig.

Jag var beredd på att bli besviken. I hela mitt liv har jag fantiserat om hur oändligt ljuvligt det måste vara att få bo tillsammans med katter, att alltid ha någon att prata och busa med, kunna gosa ner ansiktet i pälsen och få handen tvättad av en sträv liten tunga. Att aldrig behöva vara ensam.

Sådana förväntningar är inte direkt lätta att leva upp till. Men att ha katt har överträffat alla mina fantasier. Jag hade inte förstått vilka utpräglade personligheter olika katter är, att det är som att lära känna två helt nya vänner – mer än så, familjemedlemmar. Det är en sådan konstant glädje att få dela vårt hem med Basse och Lillan, att hela tiden ha dem nära (även om det är lite skönt när de är ute och leker också, och man faktiskt kan ha ett vattenglas framme på bordet utan att det välts ut i samma sekund som man tittar åt ett annat håll!).

På tal om nya familjemedlemmar är jag så glad, så glad, så glad att Underbaraste Clara och hennes Jakob fått sin lika underbara bebis nu. Jag måste ha gått in på hennes blogg och Facebookprofil minst tvåtusen gånger den senaste veckan, har varit helt besatt, ville ju veta att allt gått bra! Och det hade det. Mina allra varmaste grattis!

Kanske var det Henrik Berggren-intervjun som fick mig att börja kolla igenom gamla bildmappar nu på morgonen. Oavsett kan jag konstatera att åh – herre – gud: det var inte bättre förr. Som om jag inte redan visste det… men ibland är det skönt att få det svart på vitt. Man kan väl slå fast att det inte bara är kamerakvalitén som blivit bättre med åren.

Samtidigt. Jag är tacksam över den tiden, det är jag. Visst mådde jag skit och visst syntes det utanpå, visst var tonåren ett helvete, men det var ett helvete med ett slut. Och jag kom ut på andra sidan med insikten att hur jävlig en känsla än är i stunden så hjälper den mig att växa. Om inte annat visste jag vad jag inte ville tillbaka till: rökhosta och spritpenna i ansiktet, fyllegråt och spyor i papperskorgar på tunnelbanestationer, läskiga gäng på nattbussen och inga pengar till taxi och efterfester där man hånglade med någon som luktade illa bara för att den man var kär i gått hem med någon annan.

Och allt det som var bra, nej, fantastiskt – förfesterna med allsång, långa dagar i parker, musiken, vännerna, dans hela natten, skvallret över en kopp kaffe dagen därpå – allt det går ju utmärkt att ta med sig in i vuxenlivet. Fast utan den konstanta vem-är-jag-och-vad-fan-ska-jag-göra-av-mitt-liv-ångesten.

Jag tycker nästan synd om min syster Amanda som är sjutton år och så otroligt söt och ljuvlig på alla sina bilder – hon kommer ju inte att ha några pinsamma foton att se tillbaka på om tio år!

Om någon undrade: jag lyssnade alltså på Broder Daniel, Bright Eyes, Kent, Håkan, Belle & Sebastian, Jakob Hellman, The Smiths, The Cure, Pulp, Blur, Suede, Jesus & Mary Chain, David & the Citizens, Placebo, My Favorite, The Sundays, Bad Cash Quartet, Edson, Laakso, Morrissey och Olle Ljungström, lade studiebidraget på skivor och Converse, klippte håret med kökssax i badrummet varje gång jag fick ångest över hur ful jag var, hängde på skunk och helgon.net, tyckte att det var ofattbart coolt att posera med cigaretter trots att jag hatade rök, var osäker på om jag var en tjej som gillade både tjejer och killar eller om jag egentligen var en bisexuell kille i en tjejs kropp, oroade mig konstant för att jag inte var tillräckligt smal och tillräckligt indie, hade ingen som helst aning om vad jag ville göra eller vem jag ville bli, men jag skulle nog ha tippat på att jag skulle bli låtskrivare och musiker. Att jag inte kunde skriva låtar eller spela något instrument kändes inte som något särskilt stort hinder. Eller poet! Jag kunde tänka mig att bli poet.

Vad gäller musiken jag lyssnar på har inte mycket förändrats. Och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska göra eller vem jag vill bli. Men musiker vore coolt. Ska bara lära mig att spela gitarr först köpa en gitarr först.

Käraste läsare: vad vill ni bli när ni blir stora?

Jag säger bara en sak: Alldeles för få intervjuer idag görs under täcket hemma i sovrummet.

Åh, jag har så himla svårt att se någonting alls med Broder Daniel utan att börja gråta. Henrikhenrikhenrik. Ingen anan definierar mina tonår som han.