Eftersom jag tycker väldigt mycket om killarna i The Fix är det klart att jag lägger upp deras nya video. Och eftersom de är så hemskt trevliga har jag överseende med att det inte riktigt är min typ av musik de spelar.

(På den tiden då vi umgick väldigt mycket – tänk tidigt tvåtusental – blev jag ständigt retad för att jag lyssnade på Håkan Hellström. Need I say more?)

Men det är rock och det svänger! Heja The Fix!

Jag är verkligen ingen gå-på-loppis-tjej. Inte för att jag har något emot det. Jag kommer mig bara väldigt sällan för. Det krävs oftast att någon släpar med mig, och när jag väl är där, skrotar runt bland pinnstolar och hörnskåp och gamla pälsar, är det alltid samma saker jag letar efter: Väggklockor och gamla böcker.

Väggklockor eftersom jag varken tycker om att ha klocka på armen eller att behöva kolla på mobilen jämt och ständigt, men ändå är smått manisk med att alltid veta vad klockan är. Då är det bra att ha väggklockor uppsatta här och var. Och så tickar de så fint, jag blir lugn och trygg av tickandet, speciellt sedan jag flyttade ut till mitt hus. Alltså kan jag inte få för många väggklockor – och det skadar ju inte om de är fina, också. Som klockan överst i inlägget. Den hittade jag för nästan inga pengar alls när Anna och Mattias drog med mig till Re-Furn, en möbelloppis här i Stjärnhov, i söndags. Snart ska den sättas upp här i mitt lilla arbetsrum.

Och gamla böcker! Åh, ni anar inte hur lycklig jag blev när jag hittade de här Shakespeare-översättningarna i en papperskasse i loppisens bokhörna. Från 1861! Kolla bara typsnittet.

Jag erkänner att jag aldrig kommer att sätta mig och läsa dem från pärm till pärm, men de är underbara att bläddra i. Allra finast är nästan att det i slutet av varje bok finns ”anmärkningar” där översättaren förklarar svårbegripliga begrepp. Till exempel förklarar Carl August Hagberg vem Robin Hood är: ”Robin Hood var en beryktad anförare för fridlösa på Richard Lejonhjertas tid. Hans kaplan var brodren Tuck. Båda förekomma i Valter Scotts Ivanhoe.” Jag blir bara alldeles fnissig av att tänka på att det skrevs mer än hundra år innan alla västerländska barn genom Disney lärde sig vem Robin Hood var – han var ju den där snälla räven som tog från de rika och gav till de fattiga!

Så har jag också fått lära mig att Eglamour var ett vanligt namn på älskare i teaterpjäser. Det hade jag ingen aning om. Det känns bra att jag vet det nu.

Tio kronor styck fick jag betala för böckerna. Det kändes skamligt, nästan som att stjäla. Men jag klagar inte.

För ungefär ett och ett halvt år sedan blev jag sjuk. Sådär jättejättesjuk så att jag inte kunde fungera alls, absolut inte jobba. Både min kropp och min hjärna var totalt överarbetade och varje gång jag försökte skriva en mening så kräktes jag. (Och att kräkas varje gång man försöker formulera en mening är väldigt osmidigt när hela ens inkomst vilar på just sammanfogande av bokstäver till ord till meningar till texter.)

På den tiden jobbade jag heltid som reporter, skrev kolumner i Aftonbladet och krönikor i Sofis mode. Jag slutade på mitt heltidsjobb, fick ledigt från Sofis mode, behöll bara mina kolumner – jag var så stolt över att vara kolumnist att jag inte vågade riskera att bli av med jobbet genom att sjukskriva mig.

När jag började må lite bättre och var redo att ta upp mina Sofis mode-krönikor igen bestämde jag mig, tillsammans med min (fantastiska) redaktör Annica, för att se över formen för texterna. Tidigare hade jag haft mer åsiktsbaserade krönikor, med tjusig bylinebild tagen i studio, unegfär som mina kolumner i Aftonbladet. Nu var det dags att gå vidare. Jag ville skriva personliga betraktelser, texter där jag inte behövde tycka så mycket, berätta snarare än argumentera. Och jag ville bort från bylinebilden som sa: här är jag och här är mina åsikter! Jag ville ta egna fotografier, där jag såg ut mer som mig själv, egna porträtt som förmedlade något slags känsla istället för att bara vara en presentationsbild.

En annan viktig del var att krönikorna inte längre skulle läggas upp på nätet, bara publiceras i tidningen. Under sommaren innan jag blev sjuk hade jag skrivit nyhetskolumner om ett fruktansvärt mord på en femtonårig flicka, och min inkorg hade fyllts av så vansinnigt mycket hat. Mest från människor som inte ens orkat läsa det jag skrev, utan bara ville spy ur sig sin ilska på någon. Jag orkade inte vara en levande avfallskvarn längre. Skulle jag kunna skriva mina texter i Sofis mode som jag tänkte mig dem, då ville jag vara fredad.

Så blev det.

Det har gjort att väldigt många färre läst mina krönikor. På gott och ont.

Nu är allt annorlunda. Sjukdomen, som gjorde att jag behövde lugn och ro, fick oss att flytta ut till vårt hus på landet. Jag är lugnare här. Jag jobbar mycket mindre, befinner mig inte ”i hetluften”. Jag känner mig trygg här, nästan… oåtkomlig. Det är ofattbart skönt.

Jag skriver allt det här eftersom jag känner att det är dags för alla de där krönikorna att komma upp på nätet. Det känns lite tråkigt att de inte finns samlade någonstans – jag har inte ens kvar tidningarna där de publicerats.

Jag vet inte om någon är intresserad av att läsa gamla texter. Självklart är jag nervös – för att jag plötsligt ska upptäcka ett oändligt antal upprepningar och formuleringar jag ångrar, för att ni ska läsa texterna och tycka att de är tråkiga, menlösa, dåliga. Men det får bli som det blir.

För mig blir det ett slags tidsdokument över de senaste ett och ett halvt åren, med ett nedslag, en ögonblicksbild varje vecka. Små skärvor av hur mitt liv sett ut.

Sedan jag började skriva de mer personliga betraktelserna har sextiofyra stycken publicerats i Sofis mode. Jag tänkte att jag lägger upp ungefär en om dagen, från och med nu ikväll.

Det vore väldigt roligt om ni ville läsa.

Om jag skulle välja den låt jag tycker är allra, allra vackrast just nu, då skulle jag vara tvungen att välja den här. The Weary Kind.

Kanske påverkar det att den är ledmotiv till en av mina absoluta favoritfilmer, Crazy Heart. Men det är mer än så. Den här låten är bara magisk. Och Ryan Binghams röst… Det svider inuti mig när han sjunger, på det bästa sättet.

Har ni inte hört den, då måste ni lyssna. Faktiskt. Och se filmen! Den finns på dvd, gå och hyr. Den handlar om att välja att rädda sitt eget liv. Ibland måste man påminnas om hur man gör.

Mina rosor dör så snabbt. Det är lika bra att jag passar på att föreviga dessa innan de går vidare till de sälla jaktmarkerna.

(Fotade med Canon EOS 550D, 50 mm-objektiv.)

Kan inte förstå att jag inte lagt upp den här tidigare.

Det är otroligt duktiga Anna Lundin som ritat ett porträtt av min bästa vän Fanny. (Originalfotot kan man se här.) Tusen och åter tusen tack, Anna.

Jag har haft den stora äran att bli avritad några gånger, och det är alltid lika smickrande och rörande – men jag har aldrig blivit lika berörd som när den här bilden dök upp i min mail. Att få se hennes leende, hennes värme, hennes glada ögon.

Fyra och en halv månad har passerat och det gör lika ont. Precis lika ont. Jag har blivit bättre på att hantera smärtan, på att hålla tårarna tillbaka och rösten stadig. Bättre på att prata med vänner utan att nämna hennes namn i varje mening, på att distrahera mig själv för studen. Men smärtan är densamma. Alltid densamma. Jag har accepterat att den aldrig någonsin kommer att lindras, och jag vill det inte heller. Jag vill fortsätta att känna, fortsätta att minnas.

Det låter som en konstruktion, men min första tanke varje morgon är att hon är borta. Min sista varje kväll är att jag älskar henne.  Det är bara så det är.

Man får fortfarande väldigt, väldigt, väldigt gärna skänka pengar till Cancerfonden-insamlingen till Fannys minne. Några kronor eller så. Varje gång jag ser att någon gett ett bidrag får jag en varm klump i bröstet. När jag påminns om att hon inte är glömd, aldrig ska glömmas.

Ni som aldrig fick träffa Fanny. Jag önskar att ni fått chansen att göra det. Hon är som ingen, ingen, ingen annan. Varmare, klokare, roligare, mer färgstark och blixtrande intelligent än alla människor jag någonsin mött. Utan henne är hela världen genomskinlig, grå.

Ändå blir det natt och dag och natt igen.

Snart vår, kanske.

Obegripligt.

I senaste numret av tidningen SOLO berättar jag och sju andra tjejer om hur vi kom över våra kroppskomplex.

Det är alltid så svårt att prata om sådant, utan att låta fånig eller självömkande eller patetisk – men vafan, känner någon enda person sig det minsta lilla peppad av det man delar med sig av så är det ju värt det.

Och vet ni vad? Den här gången känner jag mig inte som en hycklare. Det är klart att jag inte har världens bästa självförtroende, speciellt inte när det kommer till min kropp. Men jag tycker så ofattbart mycket bättre om mig själv och mitt utseende än jag gjorde för fem, tio eller femton år sedan. Och varje gång jag är ledsen och känslig och lägger märke till något ”fult” med min kropp, tänker jag: och? Vem ska döma mig för det? Vem ska skratta åt mig, vem ska älska mig mindre, vem förväntar sig att jag ska vara perfekt?

Ja, jag har faktiskt kommit någon vart när det gäller min syn på mig själv. Mina fel och brister brukade liksom vara the end of the world; att insidan av mina lår är täckta av bristningar, rumpan och låren gropiga, knäna knöliga. Det är det inte längre. Och det är så förbaskat skönt.

Visst går de yttre komplexen, som vanligt, hand i hand med de inre. Jag är inte längre lika hård mot mig själv när det kommer till prestation, till vad folk tycker och tänker om mig. Jag förstår inte riktigt poängen.

Kanske, kanske, kanske har det något att göra med att jag förlorat min bästa vän. För jag har haft det väl förspänt de senaste åren, många bra saker har hänt, jag har lyckats relativt väl med det jag velat göra, både privat och i arbetslivet. Jag har fått uppmärksamhet. Ganska många människor har hört av sig och berättat att de läser det jag skriver, att de tycker att jag är bra. Ett icke oansenligt antal har istället förklarat att jag är värdelös. Jag har gjort mitt bästa för att ta åt mig av de uppmuntrande orden och stänga ute de elaka.

Men Fanny blev sjuk och Fanny dog ifrån mig hur mycket jag än älskade henne och all den där uppskattningen och allt det där hatet jag tagit emot de senaste åren är ju bara så förbannat meningslöst. Jag blir glad av det snälla och ledsen av det mindre snälla, men inget av det förändrar någonting. För precis som när det kommer till kroppen så handlar uppmärksamhet om yta, om det man visar upp. Inte om det som pågår inuti. Inte om det riktiga, det som egentligen är vi.

Fanny och jag pratade mycket om det, de där sista månaderna. Om hur mycket tid man kastar bort på att önska att man var smalare, vackrare. På att oroa sig för att inte nå alla sina karriärmål. På vad folk man inte ens bryr sig om tycker om en.

Jag har varit väldigt ledsen och mått väldigt dåligt i mitt liv, men aldrig såhär. Aldrig som de senaste fyra månaderna. Men det har varit en sorg som varit betydligt mindre destruktiv än vad jag förväntade mig. Eftersom jag riktat sorgen dit den hör hemma – mot saknaden och tomrummet efter Fanny, mot livets orättvisa, mot de eventuella högre makter som tagit henne ifrån mig.

Inte mot mig själv.

Det hade såklart kunnat gå åt motsatt håll. Att hemska saker händer i ens liv är knappast en garanti för att man ska börja tycka om sig själv eller sin kropp, och det är sannerligen inte så att de som har kroppskomplex ”bara inte haft tillräckligt många riktiga problem”. Men i mitt fall gav nog sorgen mig en knuff i ryggen, en påminnelse om att fokusera på det jag faktiskt bryr mig om.

Bristningar på låren – bryr jag mig faktiskt om det? Egentligen? Nej.
Att en del anonyma människor tycker att jag är dålig på att skriva/borde få sparken/är dum i huvudet? Nix.
Att mitt högra knä har en knota som sticker ut och ser konstig ut? Haha.
Och så vidare.

Därmed inte sagt att det inte är underbart att känna sig vacker, att det är oviktigt med karriär eller att man bör bete sig illa för att man inte bryr sig om vad andra tycker om en. Jag tror bara att det viktigaste är att fylla sitt liv med härliga, roliga, utvecklande, utmanande, spännande, intressanta uppgifter, människor, samtal, upplevelser, minnen. Inte plåga sig själv för att uppnå något bara för att man fått för sig att det är först då man blir lycklig. För om man faktiskt tar sig dit – går ner så eller så många kilon, får den där drömtjänsten – är jag ganska säker på att man snart upptäcker att man är precis lika lycklig eller olycklig som innan. Man har fortfarande huvudvärk och tvättid och dammiga lister, man är genomlycklig när man äter middag med sina bästa vänner och stannar uppe och pratar hela natten och man går sönder inuti när någon man trodde skulle älska en föralltid inte längre finns där. Man är densamma. På gott och ont. Det går inte att fly.

Min poäng med det senaste stycket är nog denna: Det är kanon med ambitioner, mål, drömmar. Så länge man ser till att fylla vägen dit med så mycket gott och fint och viktigt som möjligt. Om man skulle bli avbruten mitt under resan, eller om det visar sig att målet inte är allt man trodde att det skulle vara, har man ändå haft det så bra man kunnat.

Fy fan. Det här inlägget är ju ett enda långt, utdraget ”carpe diem”. Sorry about that. Men alla vet ju att klichéer är klichéer just för att det ligger något i dem. Så det så.

Den här ruskigt charmiga tjejen har jag intervjuat till veckans nummer av Sofis mode. Lite lustigt – trots att Jess är den yngsta jag skrivit om på länge är hon också den jag känner mig mest inspirerad av, stilmässigt. Kanske för att hon inte verkar så ängslig, hon känns rätt genuint ointresserad av vad andra tycker. Det är uppfriskande.

Hennes blogg kan man läsa här.

(Nej, jag har ingen krönika i veckans tidning – när den skulle skrivas låg jag på sjukhus och väntade på blindtarmsoperation.)