Vänner!

På måndag kväll klockan 17:30 ska Sofis mode ha en liten workshop. Min underbara chef Annica är ute efter tjugo läsare som kan komma till redaktionen och berätta vad ni tycker om tidningen – ni vet, vad gillar ni, vad gillar ni inte, vad vill ni ha mer av, vad saknar ni, vad kan vi göra bättre?

Workshopen tar ungefär en och en halv timme, det bjuds på något att äta – och veckans nummer, förstås.

ÄNDRADE PLANER!

Såhär skriver Annica:

”Vi gör ett nytt försök med fokusgrupp måndag 11/4. Jag föreslår att vi kör kl 18 – så hinner folk komma!

Vid det laget kan vi lova något att äta, veckans tidning, Sofis böcker och en välfylld goodiebag.”

Ni som bor i Stockholmsområdet och tycker att det vore roligt att påverka innehållet i tidningen får hemskt gärna anmäla er till sofiworkshop@aftonbladet.se.

Nu ska jag fortsätta att skriva – för vet ni, jag har precis intervjuat Lady Gaga!

…och så var läsarkvällen fulltecknad. Härligt att folk engagerar sig!

Photo by Chris Steinbach

Hon är ju bara så vacker, syster min.

Min pappa är inte så förtjust i att lämna huset. Men härom morgonen lyckades jag övertala honom att följa med mig och äta frukost. Vi åkte till ”The Little Café”, ett litet hål i väggen där de serverar helt underbara pannkakor.

Titta så glad han är att hans dotter tvingar ut honom once in a while!

Jag vet inte vad det är som gör det, men det är så mycket lättare och roligare att prata med min pappa när vi åker iväg och gör någonting än när vi bara sitter hemma.

Och så råkar jag vara väldigt förtjust i pannkakor. Dubbel bonus!

J undrar:

”Jag åker till LA på måndag för bilsemester längs kusten med tre manliga geeks. Med andra ord kommer jag få exakt jättelite tid till shopping i LA, och då gäller det att lägga tiden på rätt ställe. Tänker mig shysta, billiga käder, och det känns som att du och jag har rätt lik smak. Så, om man ska shoppa på ett ställe i LA, vart ska man?
Tusen tack!”

Hörrni! Jag har världens sämsta koll på LA-shopping. Går mest in i random vintagebutiker eller vanliga shoppingmalls och kikar runt. Har vi någon LA-expert på bloggen som kan komma med tips till J?

Att blogga från LA var betydligt svårare än jag föreställde mig. Det är så sällan jag är vid en dator, och när jag väl är det är jag helt panikslagen över allt jobb jag halkat efter med att bloggen helt enkelt får stå tillbaka.

När jag fantiserade om hur den här resan skulle bli missade jag en ganska avgörande detalj: jag kör inte bil. Eller jo, det gör jag ju, hemma. Men jag vågar inte köra bil här. Och… då tar jag mig helt enkelt ingenstans. Är ständigt beroende av att övertala andra att skjutsa mig. Det är en, rent ut sagt, ganska pissig känsla. Att jag lyckats dubbelboka mig på flera håll gör det inte enklare direkt.

Nej, fan. Jag har inte ens varit här halva tiden och jag längtar redan hem. De jag träffar och umgås med är otroligt fina människor, men jag är van att sitta i mitt hus och jobba hela dagarna och få nio timmars sömn per natt – varken mitt kropp eller mitt psyke pallar med att leva det här vansinnigt struliga livet. Är så galet stressad över alltihop just nu. Hoppas att det är en övergående känsla. För jag är ju liksom inte här för att gå runt med panikkänsla i magen. Det kan jag lika gärna göra hemma.

Ja, efter lördag kommer som bekant söndag och jag vaknade upp i Johannas soffa.

Det var inte jättesvårt att se att det hade varit fest kvällen innan.

Mitt ansikte gav också en ganska tydlig hint. ”Du ser ut som hon i The Grudge”, sa min snälla syster. Just det, hon var också med på festen, men som sagt hade jag glömt att jag hade tänkt att fotografera.

Jag gick ut och kände på vädret. Det var varmt och verkade som att det skulle kunna bli soligt. Sedan gick jag in igen och vi låg i sängen och såg på film hela dagen.

Först vid fem kände vi oss i form för att ta oss ut. Vi åkte till ett ställe som heter Pitfire och åt pizza.

Min syster körde och tyckte att det var tråkigt att leta parkeringsplats. Eller så var hon kanske bara koncentrerad.

Fåniga tjejer.

Min syster hade galna skor på sig på lördagen och tjatade till sig att få låna mina kängor på söndagen. Så jag fick snällt vingla omkring i högklackat.

Sistahs!

She is such a weird kid.

Eh… jag försökte komma ner till Johannas nivå. Smidigt!

Sedan åt vi pizza och köpte onödigheter på American Apparel och efter det åkte jag och syster hem och däckade klockan nio på kvällen.

Hittills är resan till stor belåtenhet. Det måste jag säga. Ändå har jag hur mycket roligt som helst inplanerat, så det finns möjlighet att den bara blir bättre och bättre! Även om jag saknar mina sötnosar där hemma hur mycket som helst. Särskilt när jag vaknar på morgonen och upptäcker att de inte ligger där bredvid mig.

Min vän Johanna kom och hämtade mig i Tarzana på eftermiddagen, vi åkte in till Santa Monica och åt japanskt. Det var helt löjligt gott. Alltså verkligen löjligt.

Sedan åkte vi hem till Johanna i Venice och gjorde oss i ordning. Hon kom hem från Australien på fredagen och fick veta att hennes roommates skulle ha ett gigantiskt fundraiser-party på lördagen, hemma hos henne, för att samla in pengar till Japan. Vi misstänker dock att det mest var en ursäkt för att ha fest.

Den här tjejen har stans snyggaste hår. Dessutom är hon toppen på alla andra sätt.

Jag såg ut som jag alltid gör när jag fixar till mig. Inga överraskningar här.

Jag fick för mig att jag skulle frysa ihjäl om jag inte hade tjocktröja på mig. Så blev det inte. Den åkte av rätt fort.

Vet inte riktigt hur jag tänkte när jag tog med tre par strumpbyxor till LA – alla leopardmönstrade. Blir inte mycket till variation de här veckorna. Skorna är några år gamla och från Din Sko, de enda riktigt sköna heels jag äger.

Okej, jag vet. Jag är värdelös på ”partybloggande”. Släpade omkring på kameran i väskan hela kvällen men kom inte ihåg att ta upp den. Vi var i alla fall, förutom hemma hos Johanna, på en massa olika barer och klubbar. De här bilderna togs när vi var på väg från en klubb till en annan – Johannas kompis Jay ville fota oss med sin mobil och jag bara ”vänta! Jag har ju en kamera i väskan, det är därför den är så tung, just det! Ta kort på oss snälla?”

Johanna försökte tydligen komma undan att vara med på bild genom att köra ”puss på kinden”-posen.

Jag ville inte vara sämre, förstås.

Sedan togs inga mer bilder förrän jag vaknade upp på soffan med utsmetat smink och värre huvudvärk än jag förtjänade. Men man är ju inte tjugo längre. Som det heter.

Det var i alla fall en strålande kväll på alla sätt och vis. Det var det verkligen.