De senaste timmarna har jag suttit och fyllt i en blankett, i förhoppning om att få bli mentor.

Blir man antagen till mentorsprogrammet blir man ihopparad med någon som vill ha en vuxen att prata och umgås med, och så träffas man varannan vecka i ett år. Hittar på saker, fikar, diskuterar.

Precis vad jag letat efter, med andra ord. En möjlighet att få ta mig bort från datorskärmen, ut ur huset, och faktiskt göra något.

Tyvärr såg Ronnie affischen där det står att de söker mentorer först igår, och då skulle ansökningen redan varit inskickad. Och det är dessutom så otroligt svårt att skriva om sig själv, att förklara varför just jag skulle vara en bra mentor, utan att bara låta sådär förfärligt klyschig och fånig och självgod. Alltså är det inte alls säkert att jag blir antagen.

Om jag inte blir det får jag helt enkelt starta mitt eget mentorsprogram och träffa någon av er varannan vecka!