Den här veckan skriver jag i Sofis mode om det nya och vidunderliga i att vara kattmamma. Ni som får tag i en tidning (eller som har väldigt bra syn) får hemskt gärna läsa, som vanligt.

Flufftrollet som har parkerat på köksbordet på bilden är Baryshnik, vår fina Basse, bästa kattkillen. Han är så väldigt deppig just nu, det är hemskt. Han hatar att inte få leka med sin syster som är sjuk, att hon får all uppmärksamhet. I vanliga fall är han den gosigaste, snällaste, keligaste katt man kan tänka sig – den senaste veckan har han varit uppspelt, på sin vakt, sur och avvisande. Speciellt Ronnie är nog nästan mer orolig för Basse än för Lillan.

Jag tycker att det är jobbigast när Basse kommer och stryker sig, buffar och gosar, liksom påminner mig om vilken alldeles underbar sötnos han är egentligen, under attityden. Hoppas bara att allt återgår till det normala så snart Biiankas sår läkt och hon och brorsan får vara tillsammans igen.

Haha, typiskt – bara för att jag skrev det här så hoppade han precis upp hos mig i sängen och borrade in nosen under min arm. Söta. Jag är övertygad om att han kände på sig att hans rykte stod på spel. Så, för att förtydliga: Baryshnik är inte alltid sur bara för att Lillan är sjuk. Bara oftast.