Att man är lite tovig och rakad och har både bit- och dränagesår på ryggen – och tvingas stå ut med den där satans tratten – betyder ju inte att man inte kan gå på upptäcktsfärd i blomkrukorna. Och hör sen!

Lilla katten i tratten och jag ser på L-word. Biianka tycker att det är helt rätt att de kickar crazy Jenny från filmatiseringen av Lez Girls, men hon misstänker också att Jenny inte kommer att ge sig så lätt.

Klart att jag åt semla idag. Man följer väl med strömmen, liksom.

Sedan åt jag en till. Tyvärr. Mådde inte très bien efteråt. Hade dock en bra ursäkt: när jag ätit upp första semlan hade jag bara druckit upp halva mjölkglaset, och jag… ja… jag ville ju inte låta resten av mjölken gå till spillo. Så jag sköljde, så att säga, ner den med en semla till. Inte mitt fel att Ica bara sålde dem i tvåpack!

OBS. Jag mådde alltså inte dåligt för att semlor innehåller många kalorier. Om ni nu trodde det. Jag mådde illa för att man mår illa om man äter två semlor till lunch. Don’t worry, jag käkade ett paket nudlar till efterrätt.

Wow… jag borde verkligen ta tag i det här med att laga mat även när jag är ensam. Synd att det ska vara så förbannat svårt.

Alldeles snart kommer Ronnies debutroman ut i Norge!

Vår vän Ingelin Røssland har översatt boken till nynorsk och vi fick hem ett exemplar i brevlådan igår. Jag älskar omslaget – tycker att det känns väldigt ”En kärlekshistoria”, och det är sannerligen aldrig fel.

Alltså, hett boktips till mina norska läsare! (Jag råkar veta att jag har åtminstone två stycken…)

Biianka vill att ni alla ska veta att hon har en dröm.

En dröm om en värld där dessa förbannade plastkragar är olagliga.

En värld där det är belagt med oerhört hårda straff att tillverka nya, och de som redan existerar samlas ihop för att brännas, nej, smältas på ett magnifikt bål här nere på uppfarten.

En värld där alla små katter kan leva lyckliga och kraglösa i alla sina dagar och får slicka sina sår och bita loss sina stygn precis hur mycket de vill.

Det var bara det hon ville meddela. Klart slut.

Den här veckans bloggporträtt handlar om Karla. Hon driver en blogg som verkar vara helt galet populär bland unga fashion-amerikanskor. Jag brukar hålla mig borta från bloggare med så många besökare – det brukar helt enkelt vara slöseri med tid. Det är klart, har man varit med i en massa features förut känns det förstås inte lika viktigt och smickrande att bli intervjuad av mig som om det är allra första gången, och svaren blir därefter.

(Ni skulle bara veta hur många av mina bloggare som kallat att vara med i Sofis mode för det största som hänt dem, och annat lika tokigt och sanslöst rart. Då känner jag mig som jultomten, minst!)

I alla fall – jag ville ändå prata med Karla, eftersom jag kikat in på hennes blogg i flera års tid och tycker att hon verkar härlig. Hon ville gärna vara med, men när det var dags för intervju var hon inte så sugen på att prata om sig själv. Jag förklarar för alla jag kontaktar att det här är en personlig intervju, att den inte handlar främst om deras stil utan om dem som personer, men när det väl gäller är det ändå vissa som blir obekväma (eller som bara känner att de har bättre saker för sig). I vanliga fall tackar jag då för mig och går vidare till nästa, mer intresserade bloggare istället – jag vill verkligen inte att någon ska känna sig tvingad att svara på personliga frågor. Men! I ett av sina svar nämnde Karla att hon varit med i en ”girl group” under ett par år i tonåren. Det tyckte jag var ungefär hur roligt och spännande som helst, så jag satte igång att googla, kolla youtube-klipp, läsa intervjuer och bombardera stackars Karla med frågor om hennes tid i – wait for it – SLUMBER PARTY GIRLS. Hon svarade åtminstone på ett par stycken, så det blev en text till slut. Och den kan man alltså läsa i veckans nummer av Sofis mode, om man vill.

Jag hittade alltså Karlas blogg för lääänge sedan, och fastnade direkt för hennes ursnygga frisyr. Nu har hon klippt och färgat igen, men den frilla hon hade när jag började läsa bloggen kommer jag garanterat att klippa någon gång när jag känner mig modig:

…och så måste jag förstås visa hur fina de var, Karla och de andra tjejerna i Slumber Party Girls!

Den här veckan skriver jag i Sofis mode om det nya och vidunderliga i att vara kattmamma. Ni som får tag i en tidning (eller som har väldigt bra syn) får hemskt gärna läsa, som vanligt.

Flufftrollet som har parkerat på köksbordet på bilden är Baryshnik, vår fina Basse, bästa kattkillen. Han är så väldigt deppig just nu, det är hemskt. Han hatar att inte få leka med sin syster som är sjuk, att hon får all uppmärksamhet. I vanliga fall är han den gosigaste, snällaste, keligaste katt man kan tänka sig – den senaste veckan har han varit uppspelt, på sin vakt, sur och avvisande. Speciellt Ronnie är nog nästan mer orolig för Basse än för Lillan.

Jag tycker att det är jobbigast när Basse kommer och stryker sig, buffar och gosar, liksom påminner mig om vilken alldeles underbar sötnos han är egentligen, under attityden. Hoppas bara att allt återgår till det normala så snart Biiankas sår läkt och hon och brorsan får vara tillsammans igen.

Haha, typiskt – bara för att jag skrev det här så hoppade han precis upp hos mig i sängen och borrade in nosen under min arm. Söta. Jag är övertygad om att han kände på sig att hans rykte stod på spel. Så, för att förtydliga: Baryshnik är inte alltid sur bara för att Lillan är sjuk. Bara oftast.

Jag säger bara en sak.

Har ni någonting ni borde få gjort – jobb, plugg, disken, ringa farmor, vad som helst – gå för guds skull inte in här och börja spela sten-sax-påse mot en irriterande smart dator.

Seriöst! Gör det inte!