Efter mitt inlägg om bildretuschering/redigering fick jag några kommentarer som var ganska… knäckande. Som handlade om hur man jämför sig med ”snygga” bilder och tycker att man själv inte quite measure up (ju mer klockan blir och ju fler avsnitt av L-word jag ser, desto fler fåniga engelska uttryck slänger jag mig med, ursäkta).

Det är intressant, tycker jag. Det här med hur man ser på sig själv, hur man väljer att framställa sig själv.

Jag tänker att alla som läser bloggen vet hur jag ser ut – det är ju väldigt få bilder jag fixar till överhuvudtaget. Men när jag funderar på det inser jag att de mer tydliga porträttbilder jag lägger upp ofta är de som är noga utvalda bland mängder av sämre foton, medan de där jag bara tar en bild och lägger upp snarare är suddiga mobil- eller photoboothbilder där man inte ser så mycket.

Helt ärligt – jag skulle verkligen aldrig tro att någon skulle jämföra sig med mig och må dåligt över sig själv. Jo, jag vet hur kokett det låter, men jag skriver det ändå eftersom jag menar det. Ni får komma ihåg att i alla fall fem av sju dagar i veckan går jag hemma i huset i mjukisbyxor, raggsockar och tjocktröja, osminkad med spretande lugg och stressutslag över hela hakan (de har ÄNTLIGEN lagt sig). Jag tycker visserligen nästan alltid att jag är fin när jag ser mig i spegeln, men jag tänker liksom inte på att det andra ser genom bloggen är den där uppiffade, schysst ljussatta tjejen som tittar fram en gång i veckan när krönikebilden ska tas.

Om någon tycker att jag är söt och mår sämre av det är det en sak. Det finns inte mycket jag kan göra åt det. Om någon däremot jämför med mig på ”tidningsbilder” och mår dåligt över sina utseenden av det – då skäms jag. En läsare skrev: ”Det har faktiskt aldrig slagit mig att du retuscherar dina bilder.” Själv ser jag det ju inte som att jag retuscherar dem – jag ändrar ju inte på mitt utseende utan redigerar bilderna för att själva fotografierna ska bli snyggare. Det har inte slagit mig att man kan tro att alla bilderna ser ut precis som de gör i kameran.

Nej, jag vet inte om jag tycker att jag har ett ansvar att vara natuuuurlig på bild. Men nu när jag lägger upp alla krönikor blir det en väldig massa tillfixade bilder i den här bloggen, och då börjar vi ju närma oss ett slags tjejtidningsdilemma – texter om självförtroende och tyck-om-dig-själv uppblandat med välsminkade, noga utvalda foton. Jag vet inte riktigt vad jag borde göra åt det. Men jag langade fram stativet och knäppte av bilderna ni kan se här ovanför. Det är kanske töntigt att jag lägger upp dem, men jag ville bara göra något. Och det är absolut inte för att jag hoppas att ni ska skriva att jag är snygg utan smink, jag lovar. Men det känns fel att alla bilder i bloggen ska vara sådär utstuderat tjusiga.

Oj vad jag skriver långt och osammanhängande när jag är såhär trött. Vet inte ens vad jag vill säga med det här. Fick bara ångest när jag läste meningar som ”jag ser din perfekta hy och tänker nä usch vad äcklig jag måste vara om man jämför”. Jag vill inte vara den tjejen, hon som får någon annan att må dåligt för att hon inte vågar vara mänsklig. Jag vill verkligen inte vara hon.