Jag fick en kommentar av Louise:

”Jag måste få fråga en sak som jag undrat länge. Hur retuscherar du dig själv på dina bilder? Jag är säker på att du ser bra ut i verkligheten också, det är inte det, men du är ändå snart trettio år och på bild ser du ut som en tjugoåring. Det här är inte menat som en elak fråga utan jag är uppriktigt nyfiken på hur du gör för att fixa dig så snygg på bild.”

Hjälp! Snart trettio? Är jag det? Aaaaah vänta ålderskris måste bara samla mig lite – okej, så.

För det första, tack, jag tar det som en komplimang att du vill ta del av mina superavancerade retuscheringsskills! Även om jag absolut inte håller med om att jag ser ut som en tjugoåring på bild. (Min vän Anna är tjugo och jag skulle säga att hon ser ut som en tjugoåring medan jag ser ut att vara… en sisådär sju år äldre än hon. Så det stämmer ju rätt bra med verkligheten.)

Såhär ligger det till: Jag är inte särskilt bra på att retuschera. Den överlägset största, eh, ”hemligheten” ligger i att jag tar extremt många bilder varje gång jag behöver få till en som är snygg. Jag testar olika kameravinklar och stativhöjder tills jag hittar ett ljus som faller så smickrande som möjligt, och efter mina modellår har jag rätt bra koll på hur jag ska positionera min kropp och mitt ansikte för att bilderna ska bli som jag vill ha dem.

(OBS – Det här funkar inte om någon annan håller i kameran. Jag måste vara helt ensam för att bli bra på bild, annars blir jag obekväm och känner mig fånig. De gånger det händer att jag gör modelljobb är det en annan sak, då är jag ju där för att göra det som krävs för att bilderna ska bli snygga och ingen hånar mig för att jag är pinsam och gör mig till.)

När jag tagit x antal bilder (kan bli uppåt hundra) går jag igenom dem och slänger 80%. Hej då fula foton. De som blir kvar efter sållningen är de där jag gillar ljuset, beskärningen, ansiktsuttrycket och så vidare. Sedan ökar jag kontrasten och ljusar upp bilden (det tar bort de flesta skuggor), drar kanske lite i färgerna. Och ja, det händer att jag använder den där lilla klon-stämpeln i photoshop om jag har en stor finne på näsan som jag inte orkat sminka över, men det är inte ofta. Istället låter jag smink och ljus och sådant sköta sitt. Om det inte är så att jag äääälskar en bild där ljuset faller konstigt så att jag fått jättemycket skuggor under ögonen, då kan jag ge mig på att försöka ”rädda upp” den.

För vi pratar väl om mer ”uppstyrda” bilder, som ska in i Sofis mode? Är det bara vanliga vardagliga bilder slänger jag bara upp dem direkt. Fast det händer förstås sällan att jag ställer upp stativet och tar en bild utan anledning, det är just när jag behöver bilder till krönikorna. Sedan åker de jag inte använder men ändå gillar upp i bloggen.

Min poäng är alltså att nej, de snygga/fördelaktiga bilderna på mig är verkligen inte helt natuuurliga och bara åh hoppsan var det nån som tog en bild, vad läcker jag blev! Men just några retuscheringstips har jag inte, mer än att leka med färger och ljus och framför allt kontrasten.

Exempel: den här tjusiga bilden…

…såg i original ut såhär:

Jag vet, den ser väldigt dassig och tråkig ut, och – surprise! – jag har alltså inte sådär kritvit och perfekt hy i verkligheten. Men lite kurvor på det:

Tadaaa!

(Jag skulle aldrig använt så hård kontrast om bilden skulle användas i Sofis mode, då hade jag nog nöjt mig med att lägga på hälften ungefär.)

Till sist kan man förstås fråga sig om det är dubbelmoral att vara emot utseendefixering och sjuka skönhetsideal samtidigt som man anstränger sig för att vara så snygg som möjligt på bilder i en tidning som riktar sig till tjejer och kvinnor. Och ja, det är nog dubbelmoral. Jag har aldrig påstått att jag inte lider av sådan, för det kan man säkert påstå att jag gör, i många, många frågor. Jag tycker exempelvis att det är fruktansvärt fel att håriga ben och armhålor anses äckligt och okvinnligt, samtidigt som jag själv rakar både benen och under armarna om jag vill känna mig ”fräsch” (hatar det ordet). Jag tycker att det finns en osund fixering vid skönhet, samtidigt som jag sminkar mig och tar till olika knep för att känna mig vacker, åtminstone ibland. Jag… nej, nu tänkte jag börja räkna upp massor av exempel, men jag tror nog att ni förstår vad jag menar.

I alla fall så skulle jag säga att om det är något som är just natuuuurligt i vårt samhälle så är det just den här sortens dubbelmoral. Jag ser det lite som hela den här diskussionen om smalhet – bara för att jag tycker att det är vidrigt att så många känner att de behöver förändra sina kroppar för att passa in i ett osunt ideal så tycker jag ju inte att det är fel att vara smal. (Med ”osunt ideal” menar jag inte att alla som är smala är osunda, utan att det för de flesta människor inte är sunt att vara så smal.) Att vi hetsas till att vara så vackra som möjligt, att ”göra det mesta av våra utseenden” (uuh kräks), betyder inte att jag tycker att det är fel att vilja känna sig fin. Jag vill bara inte att det ska vara det viktigaste, jag vill inte att man ska behöva må dåligt över att känna att man inte räcker till, och jag vill inte att uppfattningen om vad skönhet är ska vara så löjligt snäv. Jag vill att man ska få vara en hel människa som inte upplever sig vara begränsad av en massa idiotiska normer och förväntningar, men det innebär inte att inte jag också begränsar och anpassar mig.

Oj, jag borde aldrig gett mig in i det här. Det är så svårt, så svårt.

Men jag hoppas att jag på något sätt drar mitt strå till stacken ändå. Genom bloggen eller krönikorna eller genom hur jag är som vän och storasyster. För till skillnad från många andra så vill jag ju vara en förebild, även om det är ett förskräckligt laddat ord. Jag förstår att jag kan låta självgod nu, men jag vill väldigt gärna vara någon som inspirerar och som gör något bra som andra vill ta efter. Och jag kan bara hoppas att mina foton har ganska lite med den saken att göra.