När det händer som mest grejer är det som svårast att sätta sig och blogga. Vet att jag tjatat om det förut, men det stämmer verkligen. Gör jag nästan ingenting har jag tid och ro att sätta ihop små inlägg om – just det – ingenting, men när det är fullt upp är det så snurrigt i huvudet att jag inte vet var tusan jag ska börja.

Hemma hos oss är det kaos. K-A-O-S. Det har det varit i tre och en halv månad nu, sedan vi kom hem till ett översvämmat hus i början av januari. Alla möbler, alla prylar och flyttkartonger som vi hade i hallen, badrummet och förrådet står utplacerade över hela huset, eftersom vi inte kunnat tvätta sedan i december blir bergen av smutstvätt fler och fler och högre och högre (garderoberna – för att inte tala om tvättkorgarna – har naturligtvis varit överfulla i evigheter) och det är som att ju stökigare det blir, desto mer omöjligt känns det att ta tag i. Jag vet ju inte var tusan jag ska börja där heller.

Nu vill jag bara att badrummet ska bli fäääääärdiiiiiiigt! Hantverkarna har sagt hur många gånger som helst att ”om två veckor är vi klara”. Såklart att de sagt det. Och jag förstår att det drar ut på tiden, jag vet ju att det alltid blir så, jag menar inte att de gör ett dåligt jobb. Men det är bara så påfrestande.

Jag längtar, längtar, längtar tills vi får vårt hus tillbaka, tills det går att röra sig härinne, tills det känns som vårt hem igen.

Vi brukade vara stolta när vi fick besök, över hur lugnt och fint och rofyllt vi hade det. (Om än inte alltid helt välstädat, förstås – det finns ju så mycket annat att göra som är roligare än att städa jämt och ständigt.) Nu vill jag aldrig ta hit någon, eller snarare, det går inte. Det finns ingenstans att sitta, man får flytta på travar med kläder och prylar varje gång man vill förflytta sig, göra smala gångar i allt bråte.

Men! Förutom kaoset så är det ganska bra, allting. Mycket händer, mycket måste göras, men det är i huvudsak spännande och bra saker. Faktiskt händer så mycket just nu att jag inte hunnit spela gitarr en enda gång sedan jag kom hem från Los Angeles. Saknar det. Hoppas att jag inte börjar från noll när jag väl sätter igång igen, utan att ackorden hunnit fastna i fingrarna så att det bara är att repetera dem innan jag kan gå vidare och lära mig nytt.

I alla fall så hoppas jag att det kommer att finnas mer bloggtid, mer blogginspiration, framöver. Och att ni vill fortsätta att titta in här då och då. För jag gillar er!

Hmm. Lite av en bloggsvacka igen. Försöker tänka att det är positivt att jag inte ”hinner” blogga – det betyder ju att jag har fullt upp här ute i verkligheten. Och det har jag verkligen.

Just nu sitter jag och skriver krönika, i sista minuten som vanligt. Är dödstrött – också som vanligt. Men det är inte bara jetlagen som spökar den här gången. Jag var uppe sju imorse – ungefär den tid då jag somnat sedan jag kom hem från LA i fredags – och åkte in till Gnesta för två intervjuer.

Den första intervjun var för att bli mentor, den andra för ett läskigt extrajobb jag bestämt mig för att ta mig an. Eftersom vikariesamordnaren snabbt bestämde sig för att jag inte verkade vara vare sig psykopat eller problematiskt ointelligent ska jag mycket snart face my demons och återvända till högstadiet. Inte mina trevligaste år, för att uttrycka det oerhört milt. Men jag är helt säker på att det är livsviktigt att utsätta sig för sådant man är rädd för. (Ja, jag är ett hängivet KBT-fan.)

Mentorsutbildningen är om fjorton dagar, om tre veckor träffar man sin ”mentorsungdom” för första gången. Det är jag däremot inte det minsta rädd för. Bara hundraprocentigt pepp.

Är kattfotograf ett yrke? I så fall vill jag bli det när jag blir stor.

Veckans krönika i Sofis mode handlar om min relation till en familjemedlem, så den får man gärna läsa i tidningen, men inte på nätet.

Snygga Charlenes blogg kan man besöka här.

Den här dagen har bara försvunnit. Jag har sådan mensvärk så det är helt osannolikt. Tydligen kom min styvpappa hit och spontanhälsade på i flera timmar – jag har inget minne av det överhuvudtaget, låg uppe i sängen och försökte sova bort smärtan.

Nu har jag och Ronnie sett världens mest långsamma film och jag känner mig redo att gå och lägga mig igen.

Så, det är en riktig skitkväll. Men en sömnig flicka kröp åtminstone in under min arm nyss och purrade någonting som lät ungefär som ”vi kollar på ett avsnitt House till, tycker jag”. Så nu gör vi det.

Och hon är så varm och mjuk och liten och fluffig att allt gör lite, lite mindre ont.

Är det inte konstigt.

Jag älskar min mamma och jag älskar min pojkvän och jag har vänner jag kanske skulle kunna ringa, men när jag blir såhär obeskrivligt ledsen som jag är just nu känns det inte som att jag kan prata med någon, inte med någon i hela jävla världen.

En gång när jag kände såhär nämnde jag det på Facebook, något om det smått ironiska i att jag satt och svarade på mail från ledsna tjejer och försökte komma med råd men själv inte hade någon jag kunde ringa eller maila. Då blev förstås vissa av mina vänner sårade eller stötta och andra, som jag inte känner, skrev ”maila mig!”. Och mina vänner har rätt att bli stötta och de jag inte känner är hemskt rara som uppmuntrar mig att maila dem, men det funkar inte så. Inte för mig.

Jag behöver prata med Fanny men det går inte och det är ju liksom både problemet och själva orsaken till problemet. Om ni fattar.

Självklart vet jag att jag får skylla mig själv som inte vill prata med någon av dem jag skulle kunna prata med, jag vet jag vet jag vet, men det känns ändå så satans orättvist att jag inte har någon, att jag ska behöva vara såhär trasig och rädd och ha så ont och så finns det ingen som kan hjälpa mig. Det spelar ingen roll att det är mitt eget fel, att det är jag som inte vågar eller vill eller kan berätta för någon, det spelar ingen roll alls för känslan är densamma alldeles oavsett.

Jag känner mig bara alldeles, alldeles ensam. Ofta. Ibland blir det övermäktigt. Jag antar att just nu är ett sådant tillfälle.

Lilla Baz ser ofta så himla ledsen ut på bild. Det ansiktsuttrycket tycker jag mig aldrig se hos honom, förutom just genom kameralinsen.

Tänk om han egentligen hatar att bli fotograferad, mer än någonting annat, och att han gör den där sorgsna minen eftersom han inser att han aldrig någonsin kommer att slippa undan?

Man tycker ju att han i så fall skulle kunna, jag vet inte, inte ligga där och vara så förbannat söt. Bara en idé.

Klockan är kvart över fem och jag somnade nyss i soffan. Vaknade som tur var efter bara tio minuter av att katterna fick för sig att de skulle gå ut igen (vi har varit ute hela dagen!) och alltså hoppade upp på mig och jamade sina allra mest uppfordrande mjaaauuuu.

Jag vet inte om jag är extra jetlagkänslig eller något, när jag kommer hem från Los Angeles kan jag bara inte hålla mig vaken om dagarna. Det är helt omöjligt, på riktigt. Spelar ingen roll om jag försöker hålla mig aktiv, jag lägger mig på golvet och sover om det behövs.

Och om några timmar kommer Ronnie hem och han kommer att vara helt såhär ”men du måååste ju försöööka hålla dig vaken, du kan ju inte bara ge eeeefter, då går det ju aldrig över!”. Han har ingen förståelse alls för min temporära narkolepsi.

Borde byta ut hans morgonkaffe mot koffeinfritt, spetsa det med ordentligt med receptbelagt sömnmedel och sedan bara ”vad är det med dig, kom igen nu, håll dig vaken! Det sitter i huvudet vettu, stå emot, du kan ju inte bara ge efter!”.

Synd att jag inte har några sömntabletter.

Fast om jag hade det kunde jag ju i och för sig bara ta en på kvällen och hoppas att en ordentlig nattsömn skulle få ordning på dygnsrytmen.

(Eftersom jag sover på dagarna somnar jag naturligtvis inte innan sex på morgonen. And so it goes ooooon. Ronnie har helt klart en poäng. Fan.)

Att efter att ha ägnat fjorton dagar åt att försöka vara sådär avslappnat LA-tjusig är det i det närmaste gudomligt att få hänga i trädgården i alldeles för varma termobrallor och bara se ut som mig själv.