Överallt hemma hos min pappa hänger och står smutsiga ramar med bilder av mig som liten. Det tycker jag är fint.

Nu tar vi en paus i krönikorna som jag lägger upp på nätet. Jag kommer nämligen att vara utan dator ett tag nu, och har inte haft möjlighet att lägga upp texter i förväg. Men jag har lovat er sextiofyra texter och givit er femtiofyra, så de sista tio dyker snart upp.

Det känns så himla orättvist – jag har varit hemma och tagit det lugnt de senaste dagarna, sagt nej till allt och bara vilat. Och vad händer då? Jag blir sjuk, såklart. Dunderförkylning på gränsen till influensa, perfekt såhär dagen innan jag ska flyga upp till Seattle för att träffa mina kusiner för första gången. Tack för den!

Vet ni, jag längtar hem så fruktansvärt mycket. Alldeles löjligt hur hemmakär jag blivit. Har varit här en vecka och är här en vecka till, det känns som en evighet.

Apparently you gotta get down on Friday. But I ain’t gonna.

Så fruktansvärt skönt att bara sitta hemma, läsa Jonathan Franzen och äta bagel med cream cheese. We we we so excited!

Stackars pappa får köra mig tvärs över hela Los Angeles nästan varenda dag. Igår hämtade han mig i Beverly Hills efter jobbet – en sisådär tre timmars extra bilresa för honom. Jag stillar mitt dåliga samvete genom att tänka att om jag växt upp hos honom som han påstår att han önskar att jag gjort, då hade han fått skjutsa mig fram och tillbaka en jäkla massa fler gånger.

När vi kom hem tvingade jag honom att ”ta kort till min blogg” ute på bakgården. Jag vet att det låter fånigt och att jag är totalt bloggskadad, men det känns lite som slöseri att jag klär upp mig tusen gånger mer här än hemma, men inte har några bilder på det.

Pappa vill att jag ska hälsa er att han minsann klippt gräset och att det bara växer väldigt fort. Han klippte det säkert för bara en månad sedan, säger han. En och en halv. Två, kanske. Men oavsett så växer det väldigt fort.

Jag vet inte om jag fått sämre hållning på sistone eller om jag bara är obekväm med att andra fotograferar mig. Ser så ihopsjunken ut jämt.

Kavajen och shortsen är från H&M, strumpbyxorna från Lindex, linnet från Monki och partydojjorna från Jeffrey Campbell. Fånleendet är jag född med.

Jag passar på att gå i mina leopardskor så ofta jag bara kan de här veckorna. Har nämligen en känsla av att de inte kommer att komma till användning varje dag hemma i Stjärnhov. Om man säger så.

Här sitter jag och jobbar idag. Har precis lämnat den första Lady Gaga-texten, som ska gå i morgondagens Aftonbladet.

Det finns definitivt betydligt sämre nödkontor än lobbyn på Beverly Hills hotel. Det enda problemet är att det är lite svårt att koncentrera sig, eftersom det kommer fram folk var femte minut och vill prata lite – eller ta en bild. Som den här ovanför.

”Du ser bara så härlig ut där du sitter”, sa den någorlunda smakfullt plastikopererade och väldigt vänliga damen. ”Låt mig fotografera dig! Det blir ett minne för livet!”

…okej.

Hon hade lite problem att ställa in skärpan, min personliga fotograf. Jag sa att det blev ju himla fint ändå.

Den här bilden fick jag dock be en kille som jobbar på hotellet att ta.

”Jag har precis skickat in en artikel till en svensk tidning och skulle behöva en bild på mig utanför hotellet, en närvarobyline liksom”, sa jag.

”Yeah right”, sa han. ”Du är bara en turist som vill ha kort på dig själv! Erkänn!”

Men han tog åtminstone bilden.

(Förresten. Jag har gula strumpbyxor på mig. Det är inte en misslyckad brun utan sol-bränna.)

Just nu sitter jag inne på damtoaletten och skriver. En man i fyrtioårsåldern som hemskt gärna vill bli stand up-komiker – gissar jag, eftersom han drog en sisådär sjuttiofem skämt inom loppet av tio minuter – tycker nämligen att jag ska sitta och skratta åt hans skojighet medan jag väntar på att pappa ska komma och plocka upp mig med bilen. Det tycker inte jag. Jag vill hellre blogga.