Igår natt drömde jag att Lillan var döende i en svår sjukdom och jag var fast här i USA och kunde inte rädda henne. Vaknade och grät och var tvungen att krama Star i säkert en kvart innan jag vågade somna om.

Då blev jag sprängd i luften istället.

Av alla mardrömmar tar verkligen feberdrömmarna priset som mest överjävliga. Men om jag trodde att det inte kunde bli värre fick jag en överraskning i natt. Då kunde jag nämligen inte somna alls. Jag ska träffa mina kusiner och min faster för första gången och jag lyckades inte sova en enda sketen minut. Så snart jag kom i närheten av att dåsa till fick kroppen panik – ”JAG KAN INTE ANDAAAAS!!!” och jag bara ”men kom igen, seriöst, du är SNUVIG”.

Oh well. Vad gör man? Nu drar jag till Seattle! Hörs snart, vänner.