Hmm. Lite av en bloggsvacka igen. Försöker tänka att det är positivt att jag inte ”hinner” blogga – det betyder ju att jag har fullt upp här ute i verkligheten. Och det har jag verkligen.

Just nu sitter jag och skriver krönika, i sista minuten som vanligt. Är dödstrött – också som vanligt. Men det är inte bara jetlagen som spökar den här gången. Jag var uppe sju imorse – ungefär den tid då jag somnat sedan jag kom hem från LA i fredags – och åkte in till Gnesta för två intervjuer.

Den första intervjun var för att bli mentor, den andra för ett läskigt extrajobb jag bestämt mig för att ta mig an. Eftersom vikariesamordnaren snabbt bestämde sig för att jag inte verkade vara vare sig psykopat eller problematiskt ointelligent ska jag mycket snart face my demons och återvända till högstadiet. Inte mina trevligaste år, för att uttrycka det oerhört milt. Men jag är helt säker på att det är livsviktigt att utsätta sig för sådant man är rädd för. (Ja, jag är ett hängivet KBT-fan.)

Mentorsutbildningen är om fjorton dagar, om tre veckor träffar man sin ”mentorsungdom” för första gången. Det är jag däremot inte det minsta rädd för. Bara hundraprocentigt pepp.