Nu är jag ”hemma” i LA igen efter en kort men otroligt intensiv tripp till Seattle. Hur mycket jag än tyckte om att vara där måste jag säga att det var ganska skönt att komma ut ur flygplatsterminalen och mötas av strålande sol och perfekt sommarvärme. (Svensk sommarvärme, alltså. Jag har varit i LA på sommaren en enda gång, när jag var femton – jag föll ihop i en liten överhettad hög minst en gång om dagen.)

För första gången blev jag inte upphämtad på flygplatsen, utan fick ta mig hem till pappas tomma hus på egen hand. Det gick förvånansvärt smidigt (men då fuskade jag visserligen och tog en taxi sista biten). Väldigt betryggande, på något sätt, att nu veta hur jag tar mig till och från flygplatsen utan att behöva skjuts. Att lägga minst femtonhundra kronor på att taxi hela vägen känns inte direkt som ett alternativ. Nu la jag några hundralappar på att slippa kånka tunga väskor och leta på måfå efter två bussar till.

Visst köpte vi superdupersnygga namn-armband på marknaden i Seattle? Vi bestämde att de heter ”kusinarmband” och jag är himla förtjust i mitt. Kanon om man glömmer bort vad man heter. Och ja, jag vet att vi har dem åt olika håll. Jag kan inte hjälpa att de där galna amerikanerna föredrar att bära sina upp och ner!