Såhär ser mina texter i veckans Sofis mode ut. Krönikan handlar om den där känslan av att bara rulla på i samma hjulspår, inte för att de är de rätta, utan för att det tar så mycket kraft att ta sig ur dem. Om att behöva en nystart.

Till bloggporträttet har jag intervjuat Jana, henne kan man hälsa på här (och kanske på att friska upp skoltyskan?).

Jag har suttit inne och jobbat hela den här vackra dagen, så nu är det nog dags att ta sig ut och skaffa sig en sisådär tio tusen nya myggbett som kan bli bästisar med de tretton miljarder jag redan hunnit få!

Klänning Gina Tricot, skor Beyond Retro, strumpor Lindex.

Jag vaknade imorse och kände att nää, om man skulle ta och lalla runt i trädgården i guldfärgade paljettskor och leka Dorothy i Trollkarlen från Oz.

Så då gjorde jag det. Och sedan gick jag in och jobbade och åt Brago-kex.

Välkomna in i mitt favoritrum här hemma! Det nya badrummet är visserligen vackrast, men där finns å andra sidan inget piano som man kan spela fåniga låtar på. (De senaste dagarna: Rebecca Blacks ”Friday”.) Och ingen korgstol där man kan sitta och läsa med solen i ryggen.

Hela året har vårt hus varit i ett stadie av fullständigt renoveringskaos, men pianorummet har jag sett till att hålla rent och fritt från flyttkartonger och skräp. När det är så kaotiskt är det extra skönt att kunna gå undan någonstans, att ha en fredad zon där det är ljust och städat, där man kan gömma sig och glömma allt det där man borde fixa bära undan slänga och sortera.

Mitt hår blir så fantastiskt lustigt varje gång det får självtorka. Vore kul att växa ut det till midjan och gå omkring och se ut som ett skogsrå. Då behöver jag inte ha varm jacka på vintern, kan bara svepa in mig i allt krull.

Om jag ser sjukt trött ut så är det för att jag är sjukt trött. Har ingen ork till någonting. Hänger bara i soffan med katterna och bläddrar i gamla tidningar. Ute hällregnar det. Så himla synd, då kan jag ju inte rensa ogräs och ta ett varv med gräsklipparen idag som jag hade tänkt! ATTANS KNALLHATTAR. Det som jag sett fram emot så mycket. Ehehe.

Igår kom som sagt min mamma och lillebror och hälsade på. Mamma bor vanligtvis i Spanien och min bror pluggar i Florida, så det är sannerligen inte ofta jag får så fint besök!

Min bror har alltid varit den finaste lillbrorsa man kan önska sig. Det är ingenting jag bara säger – han var världens goaste bebis och sedan bara fortsatte han att vara precis så härlig. Till och med i tonåren! I juli fyller han tjugoett och han är så fantastiskt rolig, varm, mysig och klok.

Basse höll med mig!

Det var så fint, katterna var ju min mammas från början (de flyttade till oss i januari, när de var åtta månader gamla, för att mamma blev för allergisk) och de kom rusande direkt när mamma ropade på dem, kelade och spann som om hon aldrig varit borta. De som säger att katter har dåligt minne kan aldrig ha träffat en katt.

Kanske borde nämna att min bror är kusligt stark. Min mamma tjatar ofta om hur stark hon är, men när hon försökte härma Axel och lyfta upp mig höll hon på att bryta ryggen.

Så jag höll mig på marken istället. I min underligt åttiotalsinspirerade jeans-utstyrsel med matchande frippa.

Mamma hade med sig sin nya bok, ”Nya röster sjunger samma sånger”. Det är en samling av utvalda krönikor från de senaste tjugofem åren. Där ligger man i lä, kan man säga! Men det hade å andra sidan kanske varit lite för mycket begärt att jag skulle börjat skriva krönikor när jag var två. Då var jag fullt upptagen av att kladda med fingerfärg.

Jag har förresten tagit den fina omslagsbilden!

Min mamma och lillebror Axel har varit på besök hemma hos mig idag. Det blev pizza, väldigt mycket kattmys och youtubevideor.

Efter att jag visat Glee-avsnittet där killarna gör en härlig version av Rebecca Blacks ”Friday”, och alla underbara Funny or Die-sketcher där hon är med, spelade Axel upp den här Saturday Night Live-parodin.

Jag blev helt hysterisk och skrek ”DEN ÄR FANTASTISK!!! FANTASTISK!  SÅ SJUKT BRA LÅT! NÄSTAN LIKA BRA SOM ORIGINALET!” Helt utan ironi. Sedan skämdes jag i ungefär tio sekunder innan jag bestämde mig för att vadå, jag älskar Friday. So sue me. Och efter fredag kommer som bekant lördag. Och Sunday comes afterwards.

Katterna har varit så uppspelta hela dagen över att vi haft besök. Så snart mamma och Axel åkt rullade småttingarna bredvid ihop sig i soffan och nu snarkar de ikapp. Psssschhhh, psssschhh, låter det.

Det är alldeles hopplöst. Vi gör inget annat än letar överallt efter Lillan, men hon är omöjlig att hitta.

Hon har nämligen lyckats nosa upp Det Perfekta Gömstället. Dit smiter hon iväg varje gång hon känner för att bli lämnad ifred. Vara sig själv för en stund, så att säga.

Vårt älskade lilla geni.

Den här veckan har jag en krönika i tidningen som handlar om kärlek och vänskap, för att uttrycka det sådär extra vagt.

Och så har jag intervjuat en hemskt rar tjej som heter Ania till bloggporträttet. Hon ser lite bister ut på bilderna, men jag lovar, det är hon inte. Hon sa det själv: ”när jag träffar folk som läser bloggen säger de alltid ’hjälp vad du ler mycket!'”.

Tusen, tusen tack för alla de fina, stöttande och uppmuntrande kommentarerna till mitt inlägg om skiten i mitt kommentarsfält. De gör verkligen allt lite lättare. Hjärta er.

Klänning från Mina UK (gammal), de obligatoriska modebloggsskorna från Jeffrey Campbell.

Jag förstår att vissa bloggare bara skakar av sig taskiga kommentarer. Att de ser det som en del av sin business.

Kanske borde jag också försöka se det så (även om min blogg knappast är en ”business”). Men det är svårt. Både bloggen och krönikorna kräver en tillit, ett slags (verkligt eller inbillat) band mellan mig och er som läser. Man berättar inte om sådant som gör ont om den man berättar för skrattar åt en, man bjuder inte in någon i sitt hem om han ställer sig och pissar på golvet. Det vore ju idiotiskt.

Antagligen har jag blivit alldeles för bortskämd – det har varit en sådan fantastisk fin stämning bland kommentarerna ända sedan Fanny dog. Nu är det inte så längre. Jag vet inte om det är en person som skriver under olika alias eller om det är flera stycken som bestämt sig för att få mig att känna mig som skit. Men vet ni vad? Det behövs inte. Jag mår redan skit. Jag ägnar så ofattbart mycket energi bara åt att fortsätta andas. Varje morgon vaknar jag och känner mig helt jävla stympad, fattar inte hur jag ska orka en dag till.

Du eller ni anonyma som gjort det till er livsuppgift att tala om för mig att jag är skit: det är ni som är skit. Ni är små, patetiska, äckliga, fega människor som i en värld där det redan finns så mycket smärta ändå väljer att tillfoga ännu mer. Där så många redan mår så dåligt vill ni att ännu fler ska må ännu sämre. Förstår ni hur vansinnigt det är? Hur sjukt?

Jag har aldrig gjort er något och jag förtjänar inte era hånfulla och elaka spydigheter. Ni är vidriga som gör att jag inte vill gå in på min egen blogg överhuvudtaget för att jag inte orkar med att bli spottad i ansiktet. Ni blir helt tokiga när jag tar bort era hatiska kommentarer, kallar mig omogen, en barnrumpa, en bortskämd liten fitta för att jag inte vill låta er skit förpesta min blogg. (Och du som drar in min familj i det hela, dig är det ju något seriöst fel på.) Som om det var en rättighet att bli publicerad på en annan människas sajt. Som om jag bara skulle tiga och se på när ni skriver elakheter till de andra som kommenterar bloggen. Som att det omogna är att städa upp ert bajs, inte själva bajsandet.

Så, nu har ni fått ett helt inlägg till er ära. Hoppas att ni är nöjda. Från och med nu kommer inte en enda elak kommentar att släppas igenom. Ni får gärna fortsätta att skriva en i minuten, de raderas olästa.

Till de 99,99% av mina läsare som inte är äckliga idioter: jag hoppas att ni har överseende med att jag sätter på ”godkänn före publicering”-funktionen ett tag. Tack för att ni finns.