Beautifulones

en blogg skriven av Annika Marklund

Arkiv för May 2011

- Sida 2 av 4

Begränsat antal.

av Annika Marklund

Jag hoppas att ni har det bra därute, alla ni fina som jag tycker om.

Behöver ni ruskas om ordentligt i helgen: hyr Biutiful.

Det är en stressig tid. Jag hittar inte orden just nu, eller, det känns som att jag har ett begränsat antal och måste spara dem de här dagarna. Förhoppningsvis är de snart tillbaka.

Istället för svar på mail… FÖRVIRRING.

av Annika Marklund

Jag är ungefär sämst i världen på att svara på mail och kommentarer just nu. Sämst på att få något alls gjort, faktiskt. Det är så typiskt att ju stressigare man har det, desto svårare är det att bara ta tag i jobbet och få det ur världen!

Kändes lite skönt att läsa UnderbaraClaras inlägg om det här med att svara på läsarmail. Att det inte bara är jag. För jag har visserligen ingen bebis, men jag har i allra högsta grad något slags liv jag försöker få att gå ihop, och att sitta och svara på mail när jag egentligen borde jobba, röja upp i huset, jobba, röja, jobba och jobba… Det ger bara ännu mer stressångest.

Allra mest synd är att det är de långa, fina, heartbreaking-sorgliga mailen som blir lidande. För när jag läser dem tänker jag att nu måste jag verkligen ta mig tid, det får inte bli något skruttigt femminuterssvar det här, jag måste fundera ut de bästa råden och så svarar jag när det lugnar ner sig lite…

Och ja, om det faktiskt lugnar ner sig så småningom, vilket det sällan gör… då har det kommit nya mail och jag vet helt enkelt inte vart jag ska börja.

Om jag inte svarat: förlåt. Antingen har ni hamnat i spamfiltret eller så har jag tyckt att era mail är för viktiga för att snabbsvara på.

Jag kände att jag behövde skriva det här, för det har nästan blivit så att jag inte vill blogga för att jag känner mig så skyldig. Liksom ”jaha, nu har hon minsann haft tid att skriva ett blogginlägg, och teater har hon gått på dessutom, där ser man, men mitt mail, nej, det har jag inte fått något svar på, nähä.” Usch, nej, det är inte alls den bild jag har av er! Jag är förvirrad och tankarna är struliga. Ursäkta. Återkommer.

Dramatik.

av Annika Marklund
Bild 3.png

Idag händer det grejer här i bygden, det ska jag säga er. Det är sannerligen inte varje dag vi blir stoppade i en vägspärr och får bilen genomsökt av poliser med maskingevär på väg in till Gnesta.

Usch, jag blir så fruktansvärt illa till mods av bankrån. Kanske lite extra eftersom en av mina närmaste en gång hamnat mitt i ett sådant, med en pistol mot huvudet.

Som tur var hade vi inga rånare i bilen utan fick fortsätta köra. Det var jag särskilt glad över, för jag skulle nämligen in och titta på det som kanske blir mitt framtida kontor! Än så länge var det mest ett… litet hörn av ett stort rum – det ska ”bara” läggas golv, byggas väggar och ett loft innan jag kan flytta in – men jag kunde absolut se potentialen.

Åååååh hjälp vad skönt det vore att faktiskt kunna åka till jobbet på morgonen! Det är så förbaskat svårt att få allt gjort i tid när katterna vill leka och pussas och huset tjatar om att renoveringsstädas. Plus att det lätt blir att jag gör det mesta här hemma – ”det är väl klart att jag fixar det, vadå, jag går ju bara hemma, Ronnie är faktiskt på jobbet”. Jag glömmer liksom bort att jag också är på jobbet, eftersom jobbet är… mitt hem. Ja, ni fattar.

I solen med fempluskatterna.

av Annika Marklund
-3.jpg

Peter och Ulrika är här på besök, och det utlovade regnet bestämde sig för att hålla sig borta ändå. Det tackar vi för!

Ulrika har aldrig träffat våra katter förut. Hon ger dem fem plus.

”Nej, vänta”, säger hon. ”Fem plus plus.” Då rodnar småkatterna.

-2.jpg -4.jpg -1.jpg

Typiskt skäggiga män att komma och störa när man försöker stå å va lite romantiska sisådär!

Om det där med ett hälsosamt liv.

av Annika Marklund

Cissi Wallin tar tag i sin hälsa och börjar träna, läser jag hos bloggkommentatorerna.

Klickar in mig på hennes nya träningsblogg och imponeras. Alla som gör seriösa ansatser att börja sköta om sina kroppar på ett hälsosamt sätt imponerar på mig. Själv skulle jag aldrig kunna göra så – varje gång jag bestämmer att nu jäklar ska jag bli sådär vältränad och sund går det åt skogen direkt.

Det är som att jag bara har två lägen: antingen äter jag vad jag vill när jag vill och struntar helt i allt vad motion heter, eller så går jag all in och väcker en massa gamla demoner till liv och efter några dagar knaprar jag morötter och suger på isbitar och löptränar sex timmar om dagen. Okej, nästan i alla fall.

För om jag inte får äta chips och kanelbullar borde jag ju inte äta bröd heller, eller pasta och potatis; kött, fisk och grönsaker funkar men orka ställa sig och laga kött eller fisk åt sig själv, nä, och några grönsaker har vi inte hemma förutom en påse morötter men de är ju nyttiga åtminstone, har man någonsin sett en kanin med glasögon eller vad är det man säger ehehehe det får räcka med en morot och så kanske ett äpple till middag, om man skulle ut och springa kanske, de där knäskadorna jag har lär väl ha läkt vid det här laget och annars tja well vill man vara fin får man lida pin så det så.

Ungefär så blir det. Varje gång. Inte så mycket ”ta tag i min hälsa” utan mer ”hej ätstörningar, long time no see”.

Annars fungerar maten bra. Ronnie står för den mesta matlagningen (lagar jag mat blir det fläskpannkaka nio gånger av tio, tionde gången lax i ugn) och han lagar vanlig, god, bra mat. Att det blir hamburgare, pizza, godis, glass, kakor och chips då och då gör mig ingenting, ibland måste det få vara enkelt och jag vill inte hålla på och välja bort sådant som är gott. Så länge det inte ersätter mat eller äts varje dag känns det helt lugnt.

Värre är det med träningen. Mitt knep är att röra på mig så mycket som möjligt utan att det känns som motion – jag dammsuger, möblerar om, ansar buskar och träd, rensar ogräs, klipper och trimmar gräset, oljar in verandorna, målar, leker med katterna, promenerar iväg för att hälsa på korna och hästarna. Det som kallas vardagsmotion, antar jag.

Häromdagen provade jag att slöcykla på Ronnies träningscykel medan jag såg på Glee. Det gick faktiskt ganska bra. Har jag någonting annat att koncentrera mig på blir det inte att jag håller koll på distansmätaren och kaloriräknaren (JAG HATAR KALORIRÄKNARE, nästan lika mycket som jag hatar måttband). Jo, som sagt, det gick ganska bra – tills jag klev av cykeln efter en dryg halvtimme och bara ”nämen om man skulle ge sig ut och springa!”. Och så gjorde jag det. Sprang tills knäna värkte och lungorna gav ifrån sig läskiga pipljud (ska väl dock tilläggas att det tog inte många minuter innan det hände).

Det här med måtta, alltså. Att det ska vara så förbannat svårt.

Ändå. Jag försöker påminna mig själv om hur otroligt mycket bättre det är nu än för bara några år sedan. När jag inser hur skevt mitt förhållande till min kropp, ätande och träning är känns det alltid så hopplöst, men det har gått framåt. Det har det verkligen. Bara som en sådan sak att jag faktiskt äter nästan alla måltider även när jag är ensam, att jag ser mig själv i spegeln och trivs med det jag ser utan tankar på allt som borde förändras. Att jag på riktigt vill röra på mig, inte för att jag vill ha snyggare/smalare/fastare kropp, utan för att jag vill vara frisk och stark och orka mer.

Tydligen har vissa kritiserat Cissi för att hon genom sin nya träningsblogg skulle vara något slags dålig förebild (surprise, surprise). Att hon inte borde lägga fokus på att komma i form, eller åtminstone inte vara öppen med att hon gör det, eftersom det redan fokuseras alldeles för mycket på våra kroppar och hur de ska ”förbättras”. I så fall är jag förstås lika illa som skriver det här inlägget. Återigen, en balansgång – är det kanske bättre att inte alls prata om de problem vi har med självförtroende, utseende, hälsa och mat? Där måste vi alla komma fram till vad vi tror och tycker, och själv är jag – som ni kanske har märkt – av åsikten att det allra bästa är att prata om det. Det bra och det mindre bra. Problemen, tankarna, förvirringen.

En sak är helt säker: att sträva efter en frisk, stark och sund kropp som mår bra och gör livet lättare att leva är aldrig dåligt. Det är att ta ansvar.

Lika säkert är att man inte uppnår den där friska, starka, sunda och välmående kroppen genom ångest, fixering, svält eller överdriven träning. Allt handlar om balans. Själv väger jag hela tiden över åt det ena eller det andra hållet. Men det enda man kan göra är att fortsätta balansera.

Om kattfoto.

av Annika Marklund
Bild 11.png

Tack Sara!

Jag fotograferar med en Canon Rebel T2i (tror att den heter EOS 550D om man köper den i Sverige) och ett 50mm-objektiv, också från Canon. Ljuset gör hela skillnaden mellan en bra och en tråkig bild – bäst tycker jag att det blir i ”låg” sol (strax innan den går ner) och motljus, men det är förstås en smaksak.

När jag lagt in bilderna i datorn drar jag upp kontrasten i Photoshop (går lika bra med gratis bildbehandlingsprogram, exempelvis Gimp), eftersom jag tycker att färgerna blir mycket vackrare då.

bazoriginal.jpg

Ofixad…

Bild 12.png

…på med full kontrast…

bazfixad.jpg

….fixad!

(På tal om tillbehör: när jag fotar mig själv använder jag stativ och fjärrkontroll. Precis samma sak gäller med ljuset då, låg sol och motljus blir vackrast!)

Kategorier foto, kattegori

Jag gör hela kohagen grön.

av Annika Marklund
sommar1.jpg

Nu har ju sommaren uppenbarligen klarat av att både ta bort snön och få blommorna att blo-o-mma, utan att jag behövt lyfta ett finger. Men det kändes ändå som hög tid att hjälpa solen och värmen på traven genom att låta bloggen slippa sin isblå vinter-header och byta ut den mot en betydligt somrigare sådan.

sommar2.jpg

Egentligen är det helt otroligt att jag inte fått en enda fästing ännu i år, så ofta som jag krälar omkring i gräset!

sommar3.jpg

Jag fick finbesök framför kameran av världens fluffigaste fingrabb. Han kom med på ett litet, litet hörn.

sommar4.jpg

(Om nu någon undrar så kallar jag den här stilen för min ”Anne Hathaway i Love and Other Drugs”-look. Visserligen har hon mycket längre och lockigare hår och jag minns inte om hon har rött läppstift en enda gång i filmen. Hittar inga bilder som antyder det. Men det känns som att hon har det. Har ni inte sett den filmen borde ni förresten göra det, den är riktigt, riktigt bra.)

Anyways. Nu är det sommar!

Kategorier foto

Frihet.

av Annika Marklund
vass.jpg

Idag tvingade jag Ronnie att ta ledigt. Det är något fel på honom, han förstår inte att det inte håller i längden att jobba sju dagar i veckan. Visst, jag kan bli avundsjuk på att han trivs så mycket med att skriva att han aldrig vill göra annat, men ibland kan man faktiskt behöva bara umgås med varandra också.

Visserligen har vi pratat jobb hela dagen, men det gör jag så gärna!

hejhej.jpg

Vi har promenerat längs sommardammiga skogsvägar, pratat i munnen på varandra, då och då har jag tittat på honom och känt att jo, jag förstår verkligen varför jag valt att leva just med den här människan.

Det är en av mina favoritkänslor av alla i hela världen.

Och nu ska vi äta fruktsallad med halloumi. = Gött!

puss älsklo.jpg
Sida 2 av 4
  • Tjänstgörande redaktörer: Emma Lindström och Rebecka Rakell
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori, Patric Hamsch
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB