I veckans Sofis mode handlar krönikan om det här med att vara en förebild. Den utspelar sig under den endagsutbildning jag gick för att bli mentor och skrevs innan jag fattat beslutet att hoppa av programmet. Nej, jag kommer alltså inte att vara mentor. Det visade sig vara något helt annat än jag föreställt mig, och när tjejen jag skulle varit mentor åt var den enda som inte dök upp på första träffen tog jag det som ett tecken på att mentorsprogrammet i själva verket inte var för mig.

Jag uppfattade mentorsprogrammet som en chans att få dela med mig av mina erfarenheter till en person som är i behov av hjälp och stöd. I stället slogs det fast på utbildningen att det inte alls skulle handla om problemlösning i någon form, utan att man bara ska vara ”helt vanliga kompisar” och umgås varannan vecka. Ungdomarna man skulle matchas med är de som själva anmält sig och vill ha en äldre kompis, inte – som jag antog – fått mentorsprogrammet rekommenderat av exempelvis lärare eller kurator som uppmärksammat att personen kanske är i behov av yttre stöttning. Jag tycker att även ”kompisvarianten” av mentorsprogrammet låter som en utmärkt idé, men ärligt talat – jag har redan vänner som jag hinner träffa alldeles för sällan, och många fina tjejer som mailat mig och som vill ses. Det känns klokare att ägna tid åt er som valt att höra av er till just mig, som faktiskt vill ses och prata, än åt någon som bara blir ihopparad med mig och inte dyker upp på vårt första möte.

Bloggporträttet handlar om Anjelica och hennes intressanta liv, hälsa på henne här!