Jag är ungefär sämst i världen på att svara på mail och kommentarer just nu. Sämst på att få något alls gjort, faktiskt. Det är så typiskt att ju stressigare man har det, desto svårare är det att bara ta tag i jobbet och få det ur världen!

Kändes lite skönt att läsa UnderbaraClaras inlägg om det här med att svara på läsarmail. Att det inte bara är jag. För jag har visserligen ingen bebis, men jag har i allra högsta grad något slags liv jag försöker få att gå ihop, och att sitta och svara på mail när jag egentligen borde jobba, röja upp i huset, jobba, röja, jobba och jobba… Det ger bara ännu mer stressångest.

Allra mest synd är att det är de långa, fina, heartbreaking-sorgliga mailen som blir lidande. För när jag läser dem tänker jag att nu måste jag verkligen ta mig tid, det får inte bli något skruttigt femminuterssvar det här, jag måste fundera ut de bästa råden och så svarar jag när det lugnar ner sig lite…

Och ja, om det faktiskt lugnar ner sig så småningom, vilket det sällan gör… då har det kommit nya mail och jag vet helt enkelt inte vart jag ska börja.

Om jag inte svarat: förlåt. Antingen har ni hamnat i spamfiltret eller så har jag tyckt att era mail är för viktiga för att snabbsvara på.

Jag kände att jag behövde skriva det här, för det har nästan blivit så att jag inte vill blogga för att jag känner mig så skyldig. Liksom ”jaha, nu har hon minsann haft tid att skriva ett blogginlägg, och teater har hon gått på dessutom, där ser man, men mitt mail, nej, det har jag inte fått något svar på, nähä.” Usch, nej, det är inte alls den bild jag har av er! Jag är förvirrad och tankarna är struliga. Ursäkta. Återkommer.