Vet ni vad? När alla de andra mentorerna gick iväg för att lära känna sina ”mentorsungdomar” satt jag ensam kvar i klassrummet. För tjejen jag skulle varit mentor åt dök inte upp.

Så jag åkte hem och såg på How I Met Your Mother istället.

Min Ronnie är verkligen inte världens lättaste att fånga på bild. Tar jag fram kameran börjar han direkt göra fula grimaser tills jag tröttnar och ger upp. (Fotot här ovanför är ett sällsynt undantag.)

Men att han inte syns på bild i bloggen så ofta betyder inte att han inte är mest värdefull av alla. För det är han. På riktigt är jag lycklig varje dag över att vi får vara varandras. Och inte bara för att han lagar världens godaste köttfärssås.

Om ni vet vad noll gånger noll är så vet ni också hur mycket koll jag har på det här med blommor. Men att jag inte vet eller kan någonting om dem betyder inte att jag inte gillar dem. För det gör jag. Massor!

Just nu är de här mina favoriter. Jag köpte dem på Ica i påskas, när de bara var lökar med små gröna piggar som stack upp, och någon vecka senare har de hunnit bli såhär ståtliga. De doftar härligare än härligast och är så fina att se på – påminner inte själva blommorna om stekta ägg?

Uppdatering: Jag fick precis veta genom en kommentar att de heter ”pingstliljor”. När jag googlade upptäckte jag att det latinska namnet är Narcissus poëticus. Hur vackert är inte det!

Alltså seriöst. Hantverkarna har väntat i en halv evighet med att fixa vår hall, bara för att det skulle hinna bli tillräckligt varmt ute för att de ska kunna stänga av värmen i en vecka utan att vi fryser ihjäl.

Seriöst.

(PS. Här var det nära att jag började svamla om ”i(s)landsproblem”, men jag är verkligen inte en naturbegåvning på det här med humor, så vi skippar det. DS.)

(PS2. Jaha, nu satte jag det som rubrik ändå, förlåt. DS2.)

Den här veckan handlar det om sorg igen i Sofis mode. Jag kämpar verkligen för att det ska bli mindre av den varan, både i tidningen och i mitt liv. Men det är då själva fan vad svårt det är att styra över. Jag kan sitta vid datorn i timmar och försöka skriva om något helt annat, men orden som kommer ut handlar ändå om saknad, förtvivlan, orättvisa. Ni behöver inte tala om för mig att det blir tjatigt, jag vet, jag vet jag vet jag vet. Det blir tjatigt för mig också. Det är lite som att mitt hjärta gått i baklås, och det spelar liksom ingen roll att hjärnan fungerar, för utan hjärtat blir det ändå ingenting vettigt skrivet.

Som ni ser försökte jag väga upp deppig text med leopardmönstrade skor och tonårstrasiga jeans bland vackra vårblommor. Gick väl sådär. Men det är tanken som räknas osv.

Bloggporträttet handlar om Shea Marie, en riktig sådan där ”fånga dagen”-tjej som är precis hur trevlig som helst. Alltså verkligen kaliforniskt superövertrevlig. Jag är personligen väldigt förtjust i den sortens glättiga niceness, åtminstone i små doser – ett välkommet avbrott från all hipp ironi och syrlig cynism.

Förra veckan var jag som några av er kanske märkte uppe hos mormor och morfar i Norrbotten, och missade att lägga upp skärmdumpar från den veckans tidning. Vill därför passa på att länka även till Christoph som man kunde läsa om i förra numret. Han är hemskt söt och hans favoritserie är How I Met Your Mother, som ju råkar vara min favoritserie också (och som jag skriver om i veckans krönika, kom jag på nu). Alltså gillar jag honom. Jag är sååå lättflirtad.

Förra veckans krönika handlade om mina underbara kusiner som jag åkte och hälsade på för allra första gången nu i april. Bland det bästa jag har gjort på evigheter.

Just det, nu ska jag nog jobba vidare. Laterzzz!

Seriöst – det har nog aldrig någonsin varit såhär lugnt och skönt hemma hos mig. (Eller jo, när jag varit helt ensam hemma, men det gills ju inte.)

Hantverkarna har åkt hem för dagen, katterna har slocknat bredvid mig i soffan, hagelskurarna som smattrat mot uterummets plåttak i timmar har blåst iväg och nu skiner solen milt utanför fönstret.

Jag har jobbat undan nästan hälften av dagens texter och pausar med te och citronkaka (JAG HAR BAKAT SJÄLV!!!).

Ursäkta crappy mobilbilder, orkar inte gå upp på övervåningen och hämta kameran. You gotta fight! For your right! To be laaaaazyyyyyyy.

Jag kommer helt seriöst knappt ihåg hur det är att inte ha såhär stökigt hemma. Efter fyra månaders kaos känns det helt naturligt att kliva över och pulsa fram mellan högar av böcker, påsar, kläder, kartonger och skräp.

Inte för att jag direkt är känd i min bekantskapskrets för att alltid (eller någonsin) ha skinande rent hemma, men det här slår alla rekord.

När renoveringen efter vattenskadan väl är klar kommer jag bli tvungen att anlita en privatdetektiv för att hitta allt det som försvunnit i stöket. Exempelvis mitt glasögonfodral, ICA-kortet och min bilnyckel.

Vädret har sannerligen inte förstått att kalendern visar maj. Här växlar det fram och tillbaka mellan blåsigt solsken och hagelstormar. Katterna håller sig inne – ni skulle sett hur överraskade och förnärmade de blev när första hagelskuren kom. Mycket förnärmade och mycket våta. Nu har de torkat och sover så gott, Basse i kattborgen, Lillan i en blomkruka.

Jag har varit datorlös i helgen och har så mycket jobb att ta igen. Men först ville jag bara ge ifrån mig ett livstecken. För jag lever i allra högsta grad! Även om jag är löjligt trött. Jag och Ronnie var uppe alldeles för länge i natt, somnade nog först vid fyra, och klockan sju satte hantverkarna igång att borra två meter under våra huvudkuddar. Skallen är lite tung nu.

Imorgon får jag äntligen träffa tjejen jag ska vara mentor åt det kommande året! Tänkte skriva att jag är hur nervös som helst, men det stämmer nog inte. Jag är inte särskilt nervös, mest… förväntansfull. Okej, lite nervös också. En tretton år yngre kompis på beställning – det är lite blind date över det hela. (Fast ytterst platoniskt, obviously. Men ni fattar.) Klart att oron finns där: tänk om hon inte gillar mig? Tänk om vi inte har något att prata om? Men ärligt talat är inte brist på samtalsämnen ett problem jag har särskilt ofta. Och vadå inte gillar mig?! Jag får helt enkelt se till att vara mitt allra charmigaste, mest oemotståndliga jag! Hmm. Roligt blir det i alla fall. Det känner jag på mig.