Tackar som frågar!

Det är konstigt, det här. Lilla Bii är inte alldeles skallig på ryggen längre, men det går sannerligen inte fort för henne att bli sitt vanliga fluffiga jag igen – trots att mitt hår växer som ogräs och Ronnies likaså. Det måste vara någon av våra förfäder som hade väldigt långsamt växande… päls.

Annars mår hon bra, och hennes käre bror också. De blir verkligen tryggare, gladare och mer kärleksfulla för varje dag som går (även om det knappast syns på bilderna, Lillan har en tendens att se en aning mordisk ut på foton). De far runt som yra kycklingar hela dagarna, jagar fjärilar och humlor och trollsländor och, eh, tallkottar. På nätterna sover de tätt omslingrade nere vid sängens fotända. Jag tror att de har ett ganska fint liv här.

Vi har det också rättså bra, jag och Ronnie. Renoveringen börjar – ta i trä – lida mot sitt slut. Efter sex månaders undantagstillstånd är det snart dags att börja återställa huset till sitt normala, något mer organiserade, kaos. Det känns lite skumt. Jag har liksom vant mig vid att rota igenom enorma högar med kläder och prylar varje gång jag behöver hitta någonting. Nu ska jag alltså behöva… hänga upp mina kläder? På, typ, galgar? Låter avancerat. Men man vänjer sig väl vid det också.

Den här natten har vi ägnat åt att se Lars Molin-filmer från åttiotalets mitt. Riktigt, riktigt strålande filmer, dessutom! ”Saxofonhallicken” rekommenderas varmt till alla. Inte minst för att Allan Svensson var så vansinnigt snygg.