Så, det är en riktig skitkväll. Men en sömnig flicka kröp åtminstone in under min arm nyss och purrade någonting som lät ungefär som ”vi kollar på ett avsnitt House till, tycker jag”. Så nu gör vi det.

Och hon är så varm och mjuk och liten och fluffig att allt gör lite, lite mindre ont.

Är det inte konstigt.

Jag älskar min mamma och jag älskar min pojkvän och jag har vänner jag kanske skulle kunna ringa, men när jag blir såhär obeskrivligt ledsen som jag är just nu känns det inte som att jag kan prata med någon, inte med någon i hela jävla världen.

En gång när jag kände såhär nämnde jag det på Facebook, något om det smått ironiska i att jag satt och svarade på mail från ledsna tjejer och försökte komma med råd men själv inte hade någon jag kunde ringa eller maila. Då blev förstås vissa av mina vänner sårade eller stötta och andra, som jag inte känner, skrev ”maila mig!”. Och mina vänner har rätt att bli stötta och de jag inte känner är hemskt rara som uppmuntrar mig att maila dem, men det funkar inte så. Inte för mig.

Jag behöver prata med Fanny men det går inte och det är ju liksom både problemet och själva orsaken till problemet. Om ni fattar.

Självklart vet jag att jag får skylla mig själv som inte vill prata med någon av dem jag skulle kunna prata med, jag vet jag vet jag vet, men det känns ändå så satans orättvist att jag inte har någon, att jag ska behöva vara såhär trasig och rädd och ha så ont och så finns det ingen som kan hjälpa mig. Det spelar ingen roll att det är mitt eget fel, att det är jag som inte vågar eller vill eller kan berätta för någon, det spelar ingen roll alls för känslan är densamma alldeles oavsett.

Jag känner mig bara alldeles, alldeles ensam. Ofta. Ibland blir det övermäktigt. Jag antar att just nu är ett sådant tillfälle.

Lilla Baz ser ofta så himla ledsen ut på bild. Det ansiktsuttrycket tycker jag mig aldrig se hos honom, förutom just genom kameralinsen.

Tänk om han egentligen hatar att bli fotograferad, mer än någonting annat, och att han gör den där sorgsna minen eftersom han inser att han aldrig någonsin kommer att slippa undan?

Man tycker ju att han i så fall skulle kunna, jag vet inte, inte ligga där och vara så förbannat söt. Bara en idé.

Klockan är kvart över fem och jag somnade nyss i soffan. Vaknade som tur var efter bara tio minuter av att katterna fick för sig att de skulle gå ut igen (vi har varit ute hela dagen!) och alltså hoppade upp på mig och jamade sina allra mest uppfordrande mjaaauuuu.

Jag vet inte om jag är extra jetlagkänslig eller något, när jag kommer hem från Los Angeles kan jag bara inte hålla mig vaken om dagarna. Det är helt omöjligt, på riktigt. Spelar ingen roll om jag försöker hålla mig aktiv, jag lägger mig på golvet och sover om det behövs.

Och om några timmar kommer Ronnie hem och han kommer att vara helt såhär ”men du måååste ju försöööka hålla dig vaken, du kan ju inte bara ge eeeefter, då går det ju aldrig över!”. Han har ingen förståelse alls för min temporära narkolepsi.

Borde byta ut hans morgonkaffe mot koffeinfritt, spetsa det med ordentligt med receptbelagt sömnmedel och sedan bara ”vad är det med dig, kom igen nu, håll dig vaken! Det sitter i huvudet vettu, stå emot, du kan ju inte bara ge efter!”.

Synd att jag inte har några sömntabletter.

Fast om jag hade det kunde jag ju i och för sig bara ta en på kvällen och hoppas att en ordentlig nattsömn skulle få ordning på dygnsrytmen.

(Eftersom jag sover på dagarna somnar jag naturligtvis inte innan sex på morgonen. And so it goes ooooon. Ronnie har helt klart en poäng. Fan.)

Att efter att ha ägnat fjorton dagar åt att försöka vara sådär avslappnat LA-tjusig är det i det närmaste gudomligt att få hänga i trädgården i alldeles för varma termobrallor och bara se ut som mig själv.

När jag åkte härifrån för två och en halv vecka sedan var största delen av trädgården fortfarande täckt av djup snö. Och nu…

Hemma. Trött. Glad.

Jag blir alltid helt slut av USA-resorna. Men jag tror att det är värt det. Om inte annat så för att jag visar min syster att jag är närvarande i hennes liv. Om inte annat så för att det är så ljuvligt att komma hem.

Bytte några ord med en granne idag när jag var ute och krattade fjolårsgräs. Hon bjöd in mig på middag, jag tackade självklart ja, dök upp svettig och jävlig och hade väldigt, väldigt trevligt. Kom sedan hem till katterna som beter sig som om jag varit borta i minst en halv evighet och nu ligger på mina fötter som för att hålla mig kvar. (Okej, jag har varit borta i en halv evighet, men jag kom faktiskt hem igår. Trodde att de flesta kärleksförklaringarna var överstökade vid det här laget. Apparently not – jag klagar inte.)

Det enda som saknas nu är att Ronnie kommer hem från London. Han åkte dit innan jag kom hem och jag längtar efter honom mer än trodde var möjligt. Att bara få prata med honom, ligga nära i soffan och kolla på dumma teveserier, vakna bredvid. Katterna är ljuvliga, mer än ljuvliga, men det känns hela tiden att det är något som fattas. Någon.

Jag satt och tittade igenom gamla fotoalbum hemma hos pappa och hittade min mamma. De är tagna innan jag föddes, så jag gissar att hon var nitton, max tjugo. Blir alldeles tårögd över hur fin hon är, av tacksamhet över att hon ville ha en liten bebis och över att det var jag, kanske också av svartsjuka över att hon hade ett liv innan jag kom och störde.

Mamms, om vi varit nitton samtidigt hoppas jag att vi hade kunnat vara bästa vänner. Ungefär som vi är nu fast annorlunda.

(Jodå, jag är på flyget. Borde snart landa i London om allt gått väl. Det här inlägget är tidsinställt, jag skrev det på flygplatsen i Los Angeles. Känner mig alltid så high tech när jag tidsinställer. Och får lite ångest över om jag skulle dö och så fortsätter det att komma upp inlägg som om ingenting hänt.)

När man kikar in i mitt pappas sovrum ser sängen ofta ut såhär. Lite underligt knölig.

Då kan man ju bara inte låta bli att lyfta på alla täcken och säga HEJ lilla stjärna! Och pussa den där svarta nosen en sista gång innan man åker iväg till flygplatsen.

…så är jag sjuuuuk. Det har jag visserligen varit i en vecka, men, tja, jag försökte helt enkelt köra på ändå. Igår sa kroppen till på skarpen. Så jag åkte hem till pappa och drog täcket över huvudet.

Hjälp vad eländig jag känner mig. Feber, ingen röst överhuvudtaget, kan inte sluta hosta, min amerikanska supernässpray har sett till att blodkärlen i näsan gjort revolt = jag blöder näsblod en gång i kvarten. Inte direkt optimala omständigheter för att partaja som vore det 1999. Och ändå är det just det jag envisats med att göra. Smart! Nej, verkligen! SÅ JÄVLA SMART!

Nu tror jag faktiskt att det är dags att åka hem till Sverige.