I stort sett inga av mina favoritlåtar finns på Spotify. Betyder det att Spotify har ett ganska värdelöst utbud, eller att jag är osannolikt, eh, indie?

Jag gissar på alternativ ett. Det är inte direkt demoband från Glasgow jag försöker hitta.

Exempel på låtar jag ville ha i min playlist, men som inte finns:

Allt med The Radio Dept. (SKANDAL!)

Voxtrot – ”The Start of Something” och ”Raised by Wolves”

The Shins – ”New Slang”

Mates of State – hela ”Bring it Back”-skivan

Jakob Hellman – hela ”…och stora havet.”

The Pipettes – ”I like a boy in uniform (School uniform)”

Jason Collett – ”Almost Summer”

Belle & Sebastian – ”Photo Jenny” (det blev en video med Mixtapes & Cellmates fina cover)

Death Cab for Cutie – ”A lack of color”

Domotic – ”I hate you forever”

…och så vidare.

Så. Nu fick ni en slags playlist med ganska många av mina favoritlåtar på samma gång. Enjoy, darls.

Sjuk ännu. Men här: Lite lördagsparty.

Dagens Aftonbladetkolumn handlar om ledsna pojkar. Och finns att läsa här.

Åh men jag dör litegrann.

Ny krönika ligger uppe här.

Han som den handlar om hörde av sig. Skrev att den var fin. Och så bad han om ursäkt. För att han aldrig sagt att han var kär i mig, när han till alla andra säger att jag är den enda han någonsin varit kär i. När jag läst det grät jag en stund, för man får gråta också över någon man sedan länge kommit över.

Detta har hänt:

Min kropp har sagt åt mig att ta det lugnt. Igen. På skarpen, den här gången. Jag vågar inte ifrågasätta.

Nu har jag fått komma hem från sjukhuset, men jag måste göra så lite som möjligt ett tag. Hoppas att ni förstår.

Ni kanske vill lyssna på en av mina favoritlåtar så länge?

Finns det inte något väldigt obehagligt över händer?

Särskilt när de liksom kommer från… fel… håll.

Äh. Det kanske bara är jag.

Har du gått ett år på high school i USA?

Ska du gå ett år på high school i USA?

Eller är du till och med i USA och går på high school?

Vill du svara på några frågor via mail, bara för att du är snäll och vill se till att mina ungdomsromaner blir så bra som möjligt?

I så fall får du väldigt gärna maila mig på annika.marklund@aftonbladet.se. Berätta lite om dig själv och din resa.

Tack, fina ni.

(Angående den här krönikan.)

”Någon millimeter till och de kommer att tränga igenom skinnet.”

Jag antar att du vet att hår inte tränger igenom något utan kommer upp ur den redan befintliga hårsäcken, så varför sprider du sådana villfarelser till svenska ungdomar?!?”

Nu kan ni läsa den kolumn jag skrev efter att ha bevittnat Stureby-rättegångens första arton minuter. De arton minuter som hölls öppna. Innan dörrarna stängdes.

Jag anser att de fattat fel beslut. Jag har, naturligtvis, full förståelse för att det blir lite enklare, mer bekvämt, för de två sextonåringarna att berätta sina versioner av det som hänt om inte lika många ser på. Men i längden tror jag att det varit ett extra obehag värt att utstå – att få en chans att ge svar till alla oss som försöker förstå.

Och om det vore en för stor anspänning att hålla förhören med de båda sextonåringarna öppna – varför stänga allt? Varför inte låta oss få en bild av helheten? Varför ska de båda advokaterna tala bakom stängda dörrar – tycker de också att det är så oerhört besvärligt med media? Så besvärligt att det är värt att låta skvallret och spekulationerna på nätet vinna? Tydligen.

Läs kolumnen här.