Nu är jag ”hemma” i LA igen efter en kort men otroligt intensiv tripp till Seattle. Hur mycket jag än tyckte om att vara där måste jag säga att det var ganska skönt att komma ut ur flygplatsterminalen och mötas av strålande sol och perfekt sommarvärme. (Svensk sommarvärme, alltså. Jag har varit i LA på sommaren en enda gång, när jag var femton – jag föll ihop i en liten överhettad hög minst en gång om dagen.)

För första gången blev jag inte upphämtad på flygplatsen, utan fick ta mig hem till pappas tomma hus på egen hand. Det gick förvånansvärt smidigt (men då fuskade jag visserligen och tog en taxi sista biten). Väldigt betryggande, på något sätt, att nu veta hur jag tar mig till och från flygplatsen utan att behöva skjuts. Att lägga minst femtonhundra kronor på att taxi hela vägen känns inte direkt som ett alternativ. Nu la jag några hundralappar på att slippa kånka tunga väskor och leta på måfå efter två bussar till.

Visst köpte vi superdupersnygga namn-armband på marknaden i Seattle? Vi bestämde att de heter ”kusinarmband” och jag är himla förtjust i mitt. Kanon om man glömmer bort vad man heter. Och ja, jag vet att vi har dem åt olika håll. Jag kan inte hjälpa att de där galna amerikanerna föredrar att bära sina upp och ner!

Jag vill egentligen bara saga att jag har varldens finaste kusiner har i Seattle. Och att det ar skandal att jag inte lart kanna dem forran nu.

Igår natt drömde jag att Lillan var döende i en svår sjukdom och jag var fast här i USA och kunde inte rädda henne. Vaknade och grät och var tvungen att krama Star i säkert en kvart innan jag vågade somna om.

Då blev jag sprängd i luften istället.

Av alla mardrömmar tar verkligen feberdrömmarna priset som mest överjävliga. Men om jag trodde att det inte kunde bli värre fick jag en överraskning i natt. Då kunde jag nämligen inte somna alls. Jag ska träffa mina kusiner och min faster för första gången och jag lyckades inte sova en enda sketen minut. Så snart jag kom i närheten av att dåsa till fick kroppen panik – ”JAG KAN INTE ANDAAAAS!!!” och jag bara ”men kom igen, seriöst, du är SNUVIG”.

Oh well. Vad gör man? Nu drar jag till Seattle! Hörs snart, vänner.

Överallt hemma hos min pappa hänger och står smutsiga ramar med bilder av mig som liten. Det tycker jag är fint.

Nu tar vi en paus i krönikorna som jag lägger upp på nätet. Jag kommer nämligen att vara utan dator ett tag nu, och har inte haft möjlighet att lägga upp texter i förväg. Men jag har lovat er sextiofyra texter och givit er femtiofyra, så de sista tio dyker snart upp.

Det känns så himla orättvist – jag har varit hemma och tagit det lugnt de senaste dagarna, sagt nej till allt och bara vilat. Och vad händer då? Jag blir sjuk, såklart. Dunderförkylning på gränsen till influensa, perfekt såhär dagen innan jag ska flyga upp till Seattle för att träffa mina kusiner för första gången. Tack för den!

Vet ni, jag längtar hem så fruktansvärt mycket. Alldeles löjligt hur hemmakär jag blivit. Har varit här en vecka och är här en vecka till, det känns som en evighet.

Apparently you gotta get down on Friday. But I ain’t gonna.

Så fruktansvärt skönt att bara sitta hemma, läsa Jonathan Franzen och äta bagel med cream cheese. We we we so excited!

Stackars pappa får köra mig tvärs över hela Los Angeles nästan varenda dag. Igår hämtade han mig i Beverly Hills efter jobbet – en sisådär tre timmars extra bilresa för honom. Jag stillar mitt dåliga samvete genom att tänka att om jag växt upp hos honom som han påstår att han önskar att jag gjort, då hade han fått skjutsa mig fram och tillbaka en jäkla massa fler gånger.

När vi kom hem tvingade jag honom att ”ta kort till min blogg” ute på bakgården. Jag vet att det låter fånigt och att jag är totalt bloggskadad, men det känns lite som slöseri att jag klär upp mig tusen gånger mer här än hemma, men inte har några bilder på det.

Pappa vill att jag ska hälsa er att han minsann klippt gräset och att det bara växer väldigt fort. Han klippte det säkert för bara en månad sedan, säger han. En och en halv. Två, kanske. Men oavsett så växer det väldigt fort.

Jag vet inte om jag fått sämre hållning på sistone eller om jag bara är obekväm med att andra fotograferar mig. Ser så ihopsjunken ut jämt.

Kavajen och shortsen är från H&M, strumpbyxorna från Lindex, linnet från Monki och partydojjorna från Jeffrey Campbell. Fånleendet är jag född med.

Jag passar på att gå i mina leopardskor så ofta jag bara kan de här veckorna. Har nämligen en känsla av att de inte kommer att komma till användning varje dag hemma i Stjärnhov. Om man säger så.